Nordostpassagen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nordostpassagen visas med en röd linje.

Nordostpassagen är sjövägen norr om Europa och Asien mellan Atlanten och Stilla havet.

Intresset för en sjöväg till Asien norr Europa väcktes tidigt och redan 1484 gjorde Portugiserna ett första försök att en sjörutt norr om kontinenterna. Under 1500-talet börjande England att intressera sig för området och 1553 sändes en expedition under Hugh Willoughby och Richard Chancellor till Vita havet varifrån de reste till Moskva, där de planerade en handelsväg mellan Sibirien och England. 1556 följde Steven Borough och 1580 Charles Jackman och Arthur Pet, som undersökte Kolahalvön, Novaja Zemlja och Karahavet. Samtidigt börjande holländarna under Willem Barents ta upp konkurrensen. Genom sina färder 1594 och 1596 upptäckte han Björnön och Spetsbergen och tog sig efter en äventyrlig färd till Novaja Zemljas nordöstra kust.[1]

Samtidigt utforskades området landvägen av ryska kosacker som även företog flodresor till Ishavskusten och orienteringsfärder utefter densamma. Bland dessa märks främst Jermak Timofejevitj. Nikolaj Dezjnev nådde under resor 1647-1654 Berings sund från väster och fick flera efterföljare. Philip Johan von Strahlenberg upprättade kartor över norra sibiriska kusten, vilka var mycket betydelsfulla för Vitus Bering under hans 1734-1743 genomförda expedition.[2]

Under de följande århundradena skedde en rad nya färder. Norrmannen E. H. Johansen kringseglade 1868-1869 Novaja Zemlja utan att upptäcka is och påträffade även fiskeredskap som flutit hit från Lofoten. Johansens observationer blev viktiga för Adolf Erik Nordenskiöld som 1875 inledde sina expeditioner längs sibiriska kusten och 1878-1880 under Vegaexpeditionen med skeppet Vega blev den första att färdas genom hela nordostpassagen. George Washington DeLong gjorde 1879-1881 ett försök att genomföra passagen i omvänd riktning men förliste. Genom vrakspillror från expeditionen kunde dock Fridtjof Nansen dra viktiga slutsatser om strömförhållandena i passagen, och 1893-1896 genomseglade han större delen av Nordostpassagen.[3]

På 1930-talet startades kommersiell sjöfart längs hela passagen, dock endast sommartid. Under 1990-talet och det tidiga 2000-talet förekom bara sjöfart längs delar av leden.

Den 7 september 2009, under arktis islägesminimum, lyckades två starkt isklassade fraktfartyg från det tyskägda rederiet Beluga Shipping med atomisbrytarassistans ta sig igenom hela Nordostpassagen till den sibiriska hamnen Novyy Port/Yamburg. (På bilden i den artikel som publicerades i DN kan den ryska atomisbrytaren ses i förgrunden.) Den globala uppvärmningen anses numera ha gjort Nordostpassagen isfri längre tider, vilket öppnar nya möjligheter för sjöfartsnäringen.[4][5][6]

Under 2013 har trafiken på Nordostpassagen ökat kraftigt och ett kommersiellt genombrott för passagen kan ske inom kort.[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 859-860 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 860 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 860-861 
  4. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/lastfartyg-genom-nordostpassagen-1.951258
  5. ^ http://www.beluga-group.com/en/company/organization/beluga-shipping/#News-News
  6. ^ http://www.beluga-group.com/uploads/pics/news-elsfleth-01b.png
  7. ^ http://www.gp.se/ekonomi/1.2027658-stena-polaris-valjer-nu-nordostpassagen

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vegas färd kring Asien och Europa, 2 band, Adolf Erik Nordenskiöld, F. & G. Beijers Förlag, Stockholm, 1880.