Kärlek utan barn

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kärlek utan barn
Försättsblad till den tryckta utgåvan från 1910
Försättsblad till den tryckta utgåvan från 1910
FörfattareHinke Bergegren
OriginalspråkSvenska
LandSverige Sverige
GenreFöredrag
FörlagUngsocialistiska partiets förlag
Utgivningsår1910

Kärlek utan barn är ett tal som framfördes 7 april 1910 av Hinke Bergegren. Det gavs ut samma år och blev sedan en kampanj. Under sina föreläsningar tog Hinke upp ett antal olika punkter som han ansåg var de primära orsakerna till användning av preventivmedel och ändring av lagar för ett säkrare samhälle för både män och för kvinnor, av alla samhällsklasser. De som var inbjudna till hans manifest var i början endast kvinnorna på grund av uppståndelsen som startades när kvinnor och män samtidigt fick ta del av ämnen som berörs av denna karaktär. Männen skulle därför få tillfället att lyssna en annan dag, nämligen den efter.[1] Talet sägs vara en av de stora anledningarna till tillägget till lagen mot ”tukt och sedlighet sårande gärning” tack vare dess provocerande natur. Denna lag kallades sedan inom folkmun för Lex Hinke på grund av hans inblandning i frågan.[2]

Talets ämnen och åsikter[redigera | redigera wikitext]

Inledning[redigera | redigera wikitext]

Inledningen till talet bestod av att Hinke Bergegren berättade om enligt honom något välkänt, tidiga 1900-talets barnamord. Tre kvinnor dödade sina unga barn, tre under tre dagar, en för varje dag. Han talade om en kvinna, förförd av en bonde, som får stå för deras förbindelses konsekvenser. Hon blev nekad av de män som kunde ha tillförsett henne hjälp och måste därför ta sitt barns liv. Mannen kunde däremot finna stora möjligheter i sitt liv medan kvinnan stod åtalad för dråp. De fattiga och utslitna kvinnornas situation togs också upp då de måste ta an ett barn de vet att de inte kan förse med de nödvändigheter den behöver in i denna värld. Talet tar upp ett exempel om en fru vars man tappade sitt jobb efter storstrejken 1909 vilket resulterade i att taket över deras huvud inte längre var en möjlighet för dem. Kvinnan tvingades försöka hitta barnhem åt sina egna då hon själv väntande ett nytt, och inte nog med det var hennes man också otrogen och den kvinnan blev då gravid. Utblottade och i misär skulle det då födas två nya barn. Hinke ställde frågan om det verkligen borde vara såhär?[3]

De olika könskraven[redigera | redigera wikitext]

Talet refererar till en text skriven av Alexander Kielland, en norsk författare för att förstärka påståendet om att kvinnan inte besatt någon könsdrift. I början av 1900-talet i det svenska samhället fanns det olika krav på vad en man och en kvinna ska båda göra men också känna.

Man måste – synes det mig – vara alldeles ovetande om hanarnas väsen i naturen, då man vill likställa driften hos könen. Det förekommer mig att t. o. m. ett barn måste kunna förstå, att det är mer drift och fart i ett brev än i en brevlåda[3]

Detta problem belystes i dess dubbelmoral i talet då männen ”ursäktas” i deras beteende gentemot kvinnorna. Kvinnan skolades redan från barnsben att inte äga sin könsdrift utan vara en ”död apparat” som inte skulle besitta detta könsbegär. En fin och bra kvinna skulle inte ens förstå sig på det begreppet.[3] Det uttrycktes sedan att kvinnan är den raka motsatsen till det påståendet, hon är något minst lika könsdynamiskt som männen, det är något omätbart. Snarare existerar det bevis för kvinnans könsdrift då de måste utstå stora konsekvenser av en utomäktenskaplig romans, om kvinnan inte hade några begär av den sorten skulle dessa brott aldrig begås. Att samhället sedan upprätthöll och accepterade denna dubbelmoral uttryckte Hinke är hemskt och omoraliskt, något måste göras åt saken, grunden för denna orättvisa är icke existerande.[3]

Barnadödligheten[redigera | redigera wikitext]

Talet tar sedan upp ett problem som var omdiskuterat under tidigt 1900-talet. Enligt Hinke var det många barn som dog i både utom och inom äktenskapet, nämligen av 1000 födda barn dog över 100. Dödligheten var dessutom större bland de barn som inte var födda inom ett äktenskap eller de som var fattiga. Endast inom Stockholm själv dog cirka 200 barn av de 1000 levande födda. Dödstalet verkade inte heller minska när barnen nådde åldrar över 1, enligt källor skulle en fjärdedel av barnen dö före 6 års ålder. All uppoffring kastades mer eller mindre bort och det slutade inte bara där, man tappade någon i sin familj, en älskad.

Talets ståndpunkt i det hela var att det är viktigare att jobba för att en kvinna inte blir moder än hjälpen då hon redan är det, dock var det också viktigt. Detta var ännu viktigare om några specifika omständigheter inte nåddes.

  • om de inte har råd
  • om de är sjuka eller av barnafödande skulle komma till skada
  • om de besitter en sjukdom som innehåller farliga anlag som går i arv (detta var dock också inräknat bland gifta par).

Dessa kvinnor skulle endast att belastas av en farlig och ytterst osäker framtid på grund av barnen, det var för övrigt dåligt för de barn som då också skulle födas.[3]

Ärftliga anlag[redigera | redigera wikitext]

Bland de olika ämnen som talet berör är frågan om vår genetik och de mänskliga anlag vi för vidare en av dem. Detta oroade Hinke. Eftersom människor tänker på sin boskaps anlag var det inte konstigt att människor också skulle göra det. Vi tar inte något ansvar och får därför utstå de konsekvenser av ogenomtänkt samlag, vidarespridning av anlag för syfilis, tuberkulos, ”dryckesegenskapsbegär” och mer. Sedan stöttades dessa uppgifter med statistik och olika fall som tyder på att ärftligheten är mycket stark inom olika områden men att ”Ärftlighetens makt är betydligt större på det andliga området än på det kroppsliga”.[3] Enligt Bergegren själv var anledningen till hjärnans otroliga mottagning av intryck. Tack vare ett överflöd av intryck leder sig dem sen vidare genom arvet. Både alkoholism och ”brottslingsdriften” hade då också mycket att göra med ärftliga anlag, något som talet trycket på.[3]

Röjandet av preventivmedlens argument[redigera | redigera wikitext]

Lösningen till de problem som tas upp finns också med i talet. Den stora lösningen var då användningen av preventivmedel. Det fanns fyra argument mot användandet av preventivmedel som under denna del av talets tänkts motbevisas. Argumenten var att det stred mot Guds ord och att de var osedliga, onaturliga och skadliga. Första argumentet valde Hinke att inte beröra eftersom han ansåg det oresonligt. Huruvida det är osedligt besvarades med att om man inte skulle använda skydd skulle det vara mer osedligt att låta ett oskyldigt barn växa upp i misär och lidande, av två onda ting valdes det mindre onda. Onaturligheten kunde påstås existera men då ställdes en motfråga som deklarerade att vi människor alltför ofta gör oss själva till naturens ”herrar”. Till exempel skulle vi människor inte låta en blixt bränna ner Nationalmuseet utan användningen av en åskledare är självklar, ingen skulle säga emot det. Vad det sista argumentet beträffar uttryckte Hinke att det inte finns nog forskning inom detta ämne i Sverige och förde sin blick till Frankrike istället. Där skulle preventivmedel ha använts under flera decennier och de hade endast erhållit positiva följder, förutom inom ”militarismen”.[3]

Användningen av preventivmedel och avslut[redigera | redigera wikitext]

Preventivmedelsbroschyr från 1914. Sid 2-3

Efter att Bergegren fastställt att män inte likt hundar saknar behärskning börjar talet ta en ny vändning. Under talets gång förkunnas preventivmedlet som lösning på de problem som omnämns, vad som också omnämns är de olika typer av preventivmedel som existerar. En kåndång (kondom på gammelsvenska) skulle ge kvinnor mer makt i både förhållandet men dessutom i samlaget. Kåndången beskrivs som ”ett elastiskt överdrag i form av en handskfinger, som drages över den manliga lemmen, och vari så säden stannar”.[3] Det fanns dessutom fler typer av preventivmedel, en svamp, fuktad i antingen ättika eller aseptin. En halvformig gummihinna som var omgiven av en urfjäder bestående av en ”tjock kautschuckring” hyllades också.[3] Båda entiteterna förs sedan mot modermunnen och förhindrar då sädens ingång. Däremot kunde svampen och ringen finnas svår att använda och säkra och därför föreslogs det att läkare ska börja förse kvinnor med den kunskap och demonstrera hur det går till. Talet avslutades med:

Och om ni, mina damer, ej kunna ge mig rätt och ej instämma i något tal om - kärlek utan barn, måste ni dock ovillkorligen medge, att det är bättre än barn utan kärlek. Och ej kunna de små skatta den kärlek högt, som skänkt dem sjukdom, skänkt dem nöd i arv.

Det är ett förebrående, klagande, varnande rop, jag velat skrika ut!”[3]

Reaktioner[redigera | redigera wikitext]

skämtteckning om Hinke Bergegrens tal ”kärlek utan barn”

Föredragets bemötanden var splittrade, hos en del socialistiska cirklar fann den ett fäste och jubel men inom flera inget alls. I de borgerliga kretsarna kom det ett stort motstånd, människor beskyllde till och med Hinke som ”orsak till alla oäkta barn”.[4] På grund av att talet tog upp flera olika ämnen inom kvinnorättsrörelsen fanns det många spridda åsikter. De flesta av arbetarna höll med Hinke om att ett stort antal barn förvärrar den rådande fattigdomen. Många av de rörelser under denna tid hade inte etablerat en ståndpunkt för eller mot för preventivmedelsfråga, åtminstone inte arbetarrörelsen. Stora socialdemokrater som Hjalmar Branting och Rosa Luxemburg ansåg inte att teorin om överbefolkning som ofta fördes med när människor debatterade för användningen av preventivmedel stod på en stadig grund. Karl Marx fördömde denna teori rakt ut.[3]

Ett tag efter sitt föredrag befann sig Hinke Bergegren med ett två månaders fängelsestraff på grund av sin aktiva spridning om preventivmedlen.[3] Inför hans åtal hade över 850 kvinnor protesterat den handling som begicks mot honom, enligt dem hade hans budskap förvrängts av de människor som inte ens lyssnat på talet.[5]

Talet inspirerade dessutom fler människor att föra denna kamp vidare, tack vare den stora responsen som han erhöll genom sitt tal. Hinke var en känd agitator under den tiden och fick ofta motstånd för sina åsikter, men det hjälpte också honom att föra fram sina åsikter. Kvinnor kunde tack vare en reduktion av barnalstring finna mer makt i sina liv.[5] Många andra kända förespråkare för födelsefrågan under hans tid som Anton Nyström, Knut Wicksell och Frida Stéenhoff kämpade hårt för deras sak men Hinke nådde lättare ut till massorna.[5]

Livet för kvinnor under denna tid var inte lätt, speciellt för arbetarkvinnorna. Dessa kvinnor hade inget val mellan arbete eller barnuppfostran då de enligt samhället skulle vara ansvariga för båda medan de rikare kvinnor kunde välja.[5] Det var en stor anledning till att Hinke kunde fatta ett sådant fäste hos arbetarkvinnorna, han hjälpte till att föra en talan och belysa det som de själva vill föra fram, och tack vare sitt kön kunde han då nå en större publik.[6] Ett flertal kvinnor var samtidigt rädda att med en sexuell liberation skulle de tvingas stanna i sina hem då fler barn skulle födas.[3]

Början av 1900-talet var präglat av rashygieniska tankar, folket ansågs arvsmässigt förändras och många ville motverka en ”försämring” för den tidens människor. Ett starkt och friskt folk var nära mångas hjärtan. Där kunde argumentet för preventivmedel användas flitigt, och det gjorde det. Läkarna Julia Kinberg och Alma Sundquist förespråkade att vara försiktig i sovkammaren och att använda sig av antikonceptionellt medel för att inte föra vidare dåliga anlag. Kinberg och Sundquist fick ett nytt ljus lyst på sig tack vare Hinkes föredrag och kunde då sprida sina idéer lättare.[3]

Juridiska följder[redigera | redigera wikitext]

Preventivmedelsbroschyr från 1914. Utgivaren fälldes för brott mot Lex Hinke.

På grund av sin kampanj fann Hinke ett stort motstånd, så stort att en lag skapades. Preventivmedelslagen, men i folkmun kallad för Lex Hinke. Vad den förrättade var ett förbud för upplysning och annonsering av preventivmedel. Lagen var i kraft i nästan 30 år, men tack vare Elise Ottesen-Jensen och RFSU avskaffades den 1938.[2][3]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Lagerberg, Hans, Små mord, fri kärlek: en biografi om Hinke Bergegren, Carlsson, Stockholm, 1992
  • Arnberg, Klara, Sundevall, Fia & Tjeder, David (red.), Könspolitiska nyckeltexter. 1, Från äktenskapskritik till sexualupplysning 1839-1930, Makadam, Göteborg, 2012
  • Rydström, Jens & Tjeder, David, Kvinnor, män och alla andra: en svensk genushistoria, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lagerberg, Hans (1992). Små mord, fri kärlek En biografi om Hinke Bergegren. Carlsson Bokförlag. sid. 236-237. ISBN 91-7798-630-X 
  2. ^ [a b] Rydström, Jens; Tjeder Peter (2009). Kvinnor, män och alla Andra En svensk genushistoria. Studentlitteratur AB. sid. 109-110. ISBN 978-91-44-04831-4 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Bergegren, Hinke (2012 (1910)). Arnberg Klara, Sundevall Fia, Tjeder David. red. Könspolitiska nyckeltexter I. Från äktenskapskritik till sexualupplysning, 1839-1930. sid. 143-165. ISBN 978-91-7061-105-6 
  4. ^ Lagerberg, Hans (1992). Små mord, fri kärlek En biografi om Hinke Bergegren. Carlsson Bokförlag. sid. 237-238. ISBN 91-7798-630-X 
  5. ^ [a b c d] Lagerberg, Hans (1992). Små mord, fri kärlek En biografi om Hinke Bergegren. Carlsson bokförlag. sid. 239-243. ISBN 91-7798-630-X 
  6. ^ 1943-, Lagerberg, Hans, (1992). Små mord, fri kärlek : en biografi om Hinke Bergegren. Carlsson. sid. 249. ISBN 917798630X. OCLC 33942606. https://www.worldcat.org/oclc/33942606