Karl VII av Frankrike

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karl VII av Frankrike, målning av Jean Fouquet (cirka 1445).

Karl VII, franska Charles VII, ("le victorieux"; "den segersälle" eller "den segerrike"), född 22 februari 1403 i Paris, död 22 juli 1461 i Mehun-sur-Yèvre, var kung av Frankrike från 1422.[1] Han var den femte sonen till Karl VI av Frankrike och Isabella av Bayern.

Karl blev 1416 dauphin efter sina äldre bröders död och anslöt sig till det orleanska eller armagnacska partiets ledare (som stod emot det burgundiska partiet), greven Bernhard VII av Armagnac, som i egenskap av konnetabel styrde riket i den sinnessjuke Karl VI:s namn. För att befästa sitt välde över Karl orsakade Armagnac oenighet mellan honom och hans mor Isabella, som till följd av detta gick över till det burgundiska partiets sida. 1418 blev Armagnac tillfångatagen och dödad av det burgundiska partiet, och Karl blef därefter det orleanska partiets huvudman. En planerad försoning emellan partierna omöjliggjordes av att hertig Johan den orädde (av Burgund) vid ett möte med Karl 1419 förrädiskt höggs ner av Karls följeslagare. I stället förenade sig Isabella och den mördades son, Filip den gode, med engelsmännen och avtalade i fördraget i Troyes 21 maj 1420, att Henrik V av England skulle regera under Karl VI:s livstid och efter hans död bestiga Frankrikes tron. Frankrikes ständer bekräftade fördraget, varefter Karl anklagades inför parlamentet i Paris samt dömdes till att förlora alla sina rättigheter och till evig landsflykt.

När både Henrik V och Karl VI avled 1422, hyllade det burgundiska partiet Henrik VI av England som Frankrikes konung. Armagnacarna slöt sig däremot till den legitime tronarvingen Karl VII. 1422 innehade Karl landskapen söder om Loire, men hans skattkammare var uttömd och hans trupper var redo att skingra sig. Han var en blyg och osäker ung man, som helt dominerades av sin svärmor, Yolanda av Aragonien. Först sedan Jeanne d'Arc befriat Orléans och efter hans kröning – som genomfördes med hjälp av henne – i Reims 1429, blev han allmänt erkänd som kung och hade 1453 lyckats återerövra alla förlorade områden utom Calais.

Med hjälp av generalfälttygmästaren Jean Bureau och finansministern Jacques Cœur upprättades under hans regeringstid Frankrikes första stående armé som finansierade med en för detta ändamål av ständerna beviljad skatt (la taille). Armén slogs mot engelsmännen med stor framgång. Under hans regeringstid stärktes kungamakten. Även finans- och rättsväsendet ordnades och den gallikanska kyrkans frihet hävdades genom en ny "pragmatisk sanktion" (1438). Han var emellertid under hela sin regeringstid beroende av sina rådgivare, bland vilka hans mätress Agnès Sorel spelade en viktig roll. Även gällande det inre styret av landet visade Karl samma karaktärslöshet som under kriget: han tvekade inte att offra sin trognaste tjänare, Jacques Coeur, åt de som var missnöjda med reformerna. Hans sista regeringsår upptogs av strider med sonen, dauphin Ludvig, och av fruktan för att bli förgiftad av sonen ska han ha dött av svält.

Karl gifte sig 1422 med Marie av Anjou (14041463), dotter till Ludvig II, hertig av Anjou, kung av Sicilien, och Yolanda av Aragonien.

Barn:

  1. Ludvig XI av Frankrike (14221483)
  2. Catherine (1428–1446; gift med Karl den djärve av Burgund)
  3. Yolanda (1434–1478)
  4. Jeanne (1439–1482)
  5. Madeleine (1443–1495)
  6. Karl av Berry (1446–1472)
  7. 3 söner och 5 döttrar, döda unga

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Karl, 7. K. (VII) den segersälle i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Karl VI
Kung av Frankrike
1422–1461
Efterträdare:
Ludvig XI