Klas Fåhraeus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Klas Fåhraeus
Klas Fåhraeus.JPG
Klas Fåhraeus 1886, målning av Karl Nordström.
Född 1 december 1863
Död 19 februari 1944
Begraven Uppsala gamla kyrkogård[1]
Nationalitet Svensk
Sysselsättning Författare och konstsamlare
Make/maka Olga Björkegren
Barn Robin Fåhræus (f. 1888)
Föräldrar Eskil Sanno Fåhraeus
Redigera Wikidata
Ej att förväxla med Klas Fåhræus.

Klas Walter Fåhraeus, född 1 december 1863 i Göteborg, död 19 februari 1944, var en svensk konstskribent och konstsamlare.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Klas Fåhraeus var son till direktören och stadsfullmäktigeledamoten i Göteborg, Eskil Sanno Fåhraeus (1817-1900) och Ebba Maximiliana Prytz (f. 1824). Fadern var också en inbiten samlare och hade vid sin bortgång Sveriges största och dyrbaraste tallrikssamling.

Klas Fåhraeus gifte sig 1887 med skådespelerskan Olga Björkegren (1857-1950).

Barn med Olga Björkegren:

  1. Eskil Birger Fåhraeus
  2. Gunnar Fåhraeus
  3. Robin Fåhraeus (1888-1968), läkare och professor vid Uppsala universitet
  4. Inger Fåhraeus

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Avbrutna universitetsstudier[redigera | redigera wikitext]

Vid unga år studerade Klas Fåhraeus humaniora i Uppsala men lämnade utbildningen då han hade blivit ovän med professorn i logik och metafysik, Sigurd Ribbing. Professor Ribbing hade för vana att utan motivering ofta utebli från uppgjorda tentamenstillfällen med sina studenter, något som Fåhraeus också råkade ut för vid ett par tillfällen. Vid det sista tillfället hade Ribbing lovat att hålla tentamen på överenskommen tid "så vitt jag ännu är i livet". När Ribbing uteblev även denna gång skickade Fåhreus en begravningskrans till Ribbings hustru. Fåhreus lämnade därefter studierna i Uppsala och tog aldrig någon examen.[källa behövs]

Mötet med tidens oppositionella konstnärselit i Paris[redigera | redigera wikitext]

Efter att han lämnat den akademiska världen bakom sig tillbringade han flera år utomlands, bland annat hos den nordiska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing söder om Paris som han sökt sig till i avsikt att söka upp August Strindberg för att få diskutera tidens frågor. Han umgicks en hel del med Strindberg, som till en början var mycket skeptisk till Fåhraeus. I ett brev till Carl Larsson kallade Strindberg honom för en "reptilyngling". Strindberg skrev vidare, att "Fåhraeus var rojalist, idealist, moralist, brackiot, aristokrat, emancipatör, och fan vet allt". Fåhraeus lånade vid ett tillfälle ut en stor summa pengar till August Strindberg, som denne betalade tillbaka efter 20 år med ett följebrev där han skrev: "men jag kan ingen ränta betala, och det begär du inte, fastän rentier. Tack för lånet, och för att du aldrig lät mig känna det tryckande!".

I Grèz-sur-Loing blev Fåhraeus också bekant med konstnärer som Carl Larsson, Karl Nordström, Oscar Björck och Richard Bergh och förmodligen också Nils Kreuger som var i Frankrike under åren 1881 till 1887. Karl Nordström, som målade ett porträtt av Fåhraeus, ansåg att "Fåhraeus var en hygglig pojke som diskuterade övertygande mot Strindbergs socialistiska idéer".

Tillbaka till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Tillbaka i Sverige skrev Fåhraeus en bok om den oppositionelle 1700-talsförfattaren Thomas Thorild och kastade sig in i den egna tidens kulturdebatt med skriften "Perpetuum immobile" där han gick till angrepp mot både Konstakademien och Svenska Akademien. Han skrev vidare ett stort antal artiklar i kulturskriften Ord&Bild.[2][3] Flera av dessa artiklar gavs också ut i bokform.

Fåhraeus var inte rädd för att offentligt analysera en rad av tidens aktuella konstnärer som exempelvis Carl Milles som han kallade "ett storvulet skötebarn av sin tid". Om Anders Zorn skrev han bland annat - "i sin livsåskådning var han fången i en sensualism som tillbommade hans själs fönster mot högre vyer... men genom styrkan i hans grepp på sinnevärlden... kommer han utan tvivel att behålla sin rang som en av stormännen i den nordiska renässansen".

Egna konstverk[redigera | redigera wikitext]

Fåhraeus gjorde också några enstaka försök att måla själv, men hans verk rönte aldrig någon större uppmärksamhet. Han blev mest känd som en framträdande skribent inom konst och som samlare av konst. Hans stora insats i konstvärlden anses vara hans känsla för tidens nya strömningar inom konstvärlden. Fåhraeus var under en tid kandidat till chef för Nationalmuseum i samband med att han under ett år var ledamot av museets inköpsnämnd.

Villa Högberga[redigera | redigera wikitext]

Omkring 1907-1908 i samband med att Lidingö villastäder byggdes upp, köpte paret Fåhraeus en tomt i HögbergaLidingö, Högberga gård, där de under åren 1909-11 lät uppföra Villa Högberga, som skulle fungera som kombinerat konstgalleri och bostad. Efter några år kom deras bostad att innehålla en av den tidens största och dyrbaraste konstsamlingar i Sverige.

Klas och Olga Fåhraeus ingick i den så kallade "juntan" som var en grupp framstående personer inom den svenska kultureliten som träffades regelbundet. Juntan finns förevigad på Hanna Paulis målning Vännerna.

I samband med Fåhraeus 60-årsdag 1923 skrev Georg Pauli (gift med Hanna Pauli) i tidningen Hvar 8 dag en lovprisande artikel om Fåhraeus;

"Liksom bildning är vad som återstår när man glömt det man lärt, så är det verkligt konstnärliga icke i tingen men i oss själva, och Klas Fåhreaus vore det han är om han stode på bar backe utan tavlor, utan marmor och bronser utan palats, utan terrass".

Slutet[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1920-talet nådde den världsomfattande lågkonjunkturen även Sverige med snabbt fallande aktiekurser och en svår ekonomisk kris. Fåhraeus hade stora aktieinnehav i en rad tidigt etablerade Lidingöföretag, bland annat i Östra Lidingös fastighetsbolag AB och i Thulins flygplansfabrik, som båda gick i konkurs. Han hade även stora aktieinnehav i AGA (etablerat på Lidingö 1910-11) och Ljungströms Ångturbin, där han också satt med i styrelsen i båda företagen. Företagens aktier föll kraftigt vilket sammantaget med konkurserna resulterade i att hans privatekonomi kom i en svår kris. Han tvingades sälja 300 av sina dyrbaraste konstverk som han förvarade i sitt galleri i Villa Högberga. Några av de svenska konstverken köptes in av Nationalmuseum men merparten såldes till utländska köpare.

Fåhraeus tvingades så småningom också sälja Villa Högberga, varvid familjen flyttade ut till en mindre villa i Äppelviken. Fåhraeus fortsatte dock att verka inom konstvärlden som skribent och arbetade som ordförande i Eva Bonniers donationsnämnd.

Den sista tiden av sin levnad bodde Fåhraeus och hans fru Olga i Uppsala. Hon avled sex år efter sin make.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Perpetuum immobile. Några betraktelser öfver svenska och fria konsternas akademier. Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1899.
  • Konstverkets byggnad. Studier. Stockholm, 1904.
  • Konstkritiska essayer, 1924
  • Nya konstkritiska essayer. Stockholm, 1929.
  • Konstnärlig ingivelse och andra studier, 1933.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fåhraeus, Klas, SvenskaGravar.se, läs online, läst: 19 juni 2017
  2. ^ Klas Fåhraeus om Gösta von Hennigs, Ord&Bild, 1912.
  3. ^ Klas Fåhraeus om Karl Isakson, Ord&Bild, 1922.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]