Klassiska språk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Som klassiska språk räknas vissa enskilda språk som är utdöda som talspråk men under lång tid fortsatte att användas som (speciellt skriftligt) prestigespråk och lingua franca inom en viss kulturkrets, ofta i kraft av att kulturens religiösa skrifter och/eller filosofiska och vetenskapliga verk med halv-religiös auktoritet är avfattade på språket. De för nutida kulturer viktigaste klassiska språken är sanskrit (hinduiska och buddistiska världen), klassisk kinesiska (konfucianska världen), grekiska och latin (kristna världen), samt arabiska (muslimska världen).

I svensk utbildning syftar begreppet vanligen på latin, klassisk grekiska och ibland även hebreiska. Det vetenskapliga studiet av dessa språk kallas klassisk filologi.

De klassiska språkens prestige har i de flesta kulturer gradvis urholkats i takt med att en större del av befolkningen blivit läskunnig och det därmed skapats efterfrågan på litteratur på de mer lättillgängliga folkspråken. Sedan 1800-talet har deras funktion som diplomati- och vetenskapsspråk i stort sett övertagits av de olika europeiska imperiernas respektive talspråk, som engelska, franska och spanska.

Se även[redigera | redigera wikitext]