Koboltglans
| Koboltglans | |
| Mineralet koboltglans. | |
| Strunz klassificering | 02.EB.25 |
|---|---|
| Kemisk formel | CoAsS |
| Färg | Rödaktigt silvervit, violett stålgrå till svart |
| Förekomstsätt | Korn till massivt |
| Kristallstruktur | Ortorombiska, pseudokubiskt |
| Spaltning | Perfekt på {001} |
| Brott | Ojämnt |
| Hållbarhet | Skör |
| Hårdhet (Mohs) | 5,5 |
| Glans | Metallisk |
| Refraktion | Opak |
| Streckfärg | gråaktig till svart |
| Densitet | 6,33 |
| Typlokal | Cobalt, Ontario |
Koboltglans, CoAsS, är ett metallglänsande mineral bestående av kobolt (ca 35,5 %), arsenik (45,2 %) och svavel (19,3 %). I regel ingår även något järn.
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Mineralet är rödaktigt silvervitt till färgen och starkt metallglänsande. Det kristalliserar ortorombiskt men de tre kristallaxlarna är nästa lika långa, a=5,5833 Å, b=5,5892 Å, c=5,5812 Å.[1] Mineralet ser ofta ut som kub eller pentagondodekaeder. Koboltglans anlöps lätt och antar då en mattgrå färg.
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Koboltglans förekommer på flera ställen i Sverige tillsammans med andra sulfidmineral, bland annat kopparkis och de mera underordnade koboltmineralen linneit och smaltit. Ofta är den insprängd i kalksten eller gnejs.
I Sverige finns den vid Tunaberg i Södermanland, Vena gruvfält i Närke, Gladhammar i Småland, Håkansboda och Riddarhyttan i Västmanland[2] med flera ställen.
Viktiga fyndigheter finns i Tyskland, Kanada, Australien och Marocko.
Användning
[redigera | redigera wikitext]I Norge har man brutit koboltglans vid Skutterud vid Modum (cirka 5 mil VNV Oslo) och framställt koboltfärger av den.
Förekomster i Schlesien och Westfalen har använts för tillverkning av smalt och till färger för glas- och porslinsindustrin.
Koboltmineralet har också stor betydelse för framställning av stål- och andra legeringar.
Källor
[redigera | redigera wikitext]Meyers varulexikon, Forum, 1952
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Cobaltite, 12 november 2011.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ koboltglans på Handbook of mineralogy
- ↑ Jansson, Michael; Hedin L-H (2007). Mineral i Sverige. Kristianstad: Förlags AB Björnen. sid. 66. ISBN 978-91-88528-58-2