Krematorium
 |
Det har föreslagits att Likbränningsanstalt bör infogas här. (2014-06) (Se diskussion) |
 |
Denna artikel anses ha ett svenskt perspektiv och bör skrivas om ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2015-07) |
 |
Ett krematorium (av latin cremo "förbränna", "bränna upp") är en anläggning för kremering (eldbegängelse), det vill säga förbränning av stoftet efter en avliden person. En tidigare benämning har varit likbränningsanstalt. Krematorier är oftast inrymda i byggnader tillsammans med gravkapell.
De flesta kremeringsugnar, incineratorer, drivs med brännolja, och temperaturen i ugnen rör sig mellan 700 och 1250 °C när kroppen förbränns. Av en normalstor människa blir det drygt 3 till 5 kilo kalcinerat skelett kvar. Detta läggs i en kvarn som kallas askberedare (efter att eventuella metallproteser silats bort). Fraktionerna, som efter malningen kallas för aska eller stoft, är en jordartsmetall med en diametern på 0,06 – 2,5 mm och påminner om grovsand. De samlas upp i en urna för gravsättning i en familjegrav, en urngrav eller minneslund. Vid full drift kan i en krematorieugn kremeras fyra till sex döda per dag.
Ett känt krematoriekapell är det tredubbla kapellet inom Skogskrematoriet som uppfördes i slutet av 1930-talet på Skogskyrkogården i Stockholm. Skogskyrkogården är på grund av sin ovanliga arkitektur upptagen på Unescos världsarvslista. Ett annat känd krematorium är Helsingborgs krematorium som utfördes 1927-29 av Ragnar Östberg, med utgångspunkt från det av Ferdinand Boberg till Baltiska utställningen i Malmö uppförda utställningskrematoriet med "dödens sal" och "livets sal".[1]
Under 1990-talet ålades Sveriges krematorier att installera särskilda avskiljare för kvicksilver i och med att man blivit uppmärksam på att amalgamet i de avlidnas tänder kan ge halter av metalliskt kvicksilver som överstiger de allt lägre gränsvärdena.
Nazityskland
Under andra världskriget använde nazisterna särskilda krematorier för att bränna liken efter människor som mördats eller avlidit p.g.a. de svåra förhållandena i fånglägren. Man lade liken i stora ugnar. Krematorierna var belägna i anslutning till koncentrationsläger.
Se även
Referenser
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1223
Externa länkar
- Krematorierna i Europa (www.Krematorium.eu)