Kremering

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Louis Edouard Fournier - The Funeral of Shelley - Google Art Project.
Kranie- och benrester efter kalcinering.
Kremering i Ubud på Bali.
Kremering i Japan
Äldre skiss (1883) över kremationsugn.
Kalcineringsstatistik vector.svg

Kremering, likbränning eller eldbegängelse, är ett alternativ till jordbegravning. Drygt 60% av kroppen består av vatten, runt 33% av olika organiska ämnen och cirka 6% av mineralämnen. Själva kistan, som också förbränns under kremeringen, består till största delen av organiska ämnen men innehåller även mineraliska ämnen (askämnen). Det som är organiskt, övergår först till flytande form och sedan till heta gaser. Till gaserna tillförs syre (vanlig luft som innehåller 20,9% syre) via en fläkt, för att få en effektiv förbränning med eld. De organiska ämnena oxideras genom förbränningen och avgår som avgaser. Det som återstår i fast form efter processens slut är de mineraliska ämnena, rörande främst från skelettet. De har genomgått en termodynamisk process kallad kalcinering,.[1] där skelett och andra mineralämnen (askämnena) som finns i kistans trä kalcineras. I Sverige kallas detta stoft för aska, vilket vissa anser är missvisande. Först efter att den så kallade askan malts ner till ett slags sand med max 2,5 mm kornstorlek, med hjälp av en askberedare, är det möjligt att strö den för vinden eller lägga den i en urna. Den kemiska termen för kvarlevorna är calcine (kalciumaska).[1]

Flambaserad likbränning har använts i olika kulturer i mer än 20 000 år. Först i mitten på 1800-talet började man konstruera speciella kremationsugnar där syre inte okontrollerat kan komma åt kroppen under förbränningen. Dessa ugnar kan värmas med koks, olja, gas eller elektricitet. I dag kremeras 81,3 procent (2017)[2] av de avlidna i Sverige, och i Stockholm är andelen långt över 94 procent[2]. Kremering är inte lika vanligt överallt. I exempelvis Norge och Finland dominerar jordbegravningarna. Sverige har, efter Japan, flest krematorier per capita i världen.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Oxford Dictionary redovisar ordet som cramer (äldre provensalska cramar, bränna, från latinets cremare, bränna), men det verkar svårt att använda de varianterna i dag, då termen förbränning (av latinets substantiv cinis, cineris som betyder aska) företrädesvis betecknade eldbegängelse fram till artonhundratalet, men vår moderna civilisation skiljer mer på förbränning och avfall. Crémer var ett vanligt begrepp i det franska språket på 1300 och 1400-talet. Men efter det användes ordet inte frekvent igen förrän på artonhundratalet. Ordet förekommer i olika dokument i termer som crématoriser, crématiser och crématiste, men deras användning förblir marginell och de är för närvarande neologismer. Däremot kan vi se att, med tanke på den gemensamma men felaktiga användningen av termen incinérer un corps (incinera en kropp), införandet av dessa termer i det franska språket skulle komma att påvisa en tydlig skillnad mellan incinération des ordures, (förbränning av en kropp) och kremering. 1883 infördes ordet kremering i Sverige som en nybildning efter latinets cremare.[3] I Sverige sa man frivillig likbränning mellan 1880 och 1920, varefter istället eldbegängelse blev en mer etablerad term.

Kremeringsprocessen[redigera | redigera wikitext]

Moderna kremationsugnar av den typ som används i Europa är av så kallad varmstart-typ. Detta betyder att ugnen förvärms med gas innan användning (vanligare i södra Europa) eller med hjälp av oljebrännare (vanligast i Sverige). När ugnen och med den dess eldfasta infodring förvärmts till 730-800 grader i huvudkammaren förs kistan in och antänds. I exempelvis USA är kallstartugnar vanligare. I dessa sätts kistan in i en betydligt kallare ugn. Efter insättningen värms kallstartsugnar upp av gasbrännare som hettar upp kistan och dess innehåll med hjälp av lågor med en pulserande effekt. Kistan och dess innehåll bränns därigenom upp och omvandlas till aska. Själva kremeringen tar normalt 70-90 minuter i moderna varmstartugnar och längre i kallstartugnar. Tiden det tar är även beroende på kroppsvikt, kistmodell med mera och om kroppen har varit nedfrusen av sanitära skäl. Om man redan i förväg vet att kroppen ska kremeras, tas föremål som pacemaker och insulin-dosor, som sitter inopererade i kroppen, ut av obduktionstekniker på bårhuset. Anledning till att dessa föremål avlägsnas, är att de kan explodera då de utsätts för den hetta som uppstår i kremationsugnen under kremeringen. En sådan explosion låter som ett hagelskott och kan ge personalen allvarliga hörselskador.

När man för in kistan inför kremeringen lägger med en keramikplatta med ett id-nummer, för att säkerställa identifiering av askan efteråt. Denna id-bricka följer sedan med askan ända ner i graven.

Efter kremeringen rakas de brända benen ned i ett metallkärl, som sedan får svalna. Obrända föremål som spikar, höftproteser med mera separeras därefter bort, och skelettdelarna pulveriseras i en speciell apparat som kallas askberedare. Askan kan därefter hällas i urna eller annat förvaringskärl i väntan på begravningsplats i jord, i en nisch, i ett kolumbarium, eller på att spridas eller grävas ned i minneslund (anonymt gravskick), eller, efter särskilt tillstånd från länsstyrelsen om "egen spridning", spridas på en annan plats än en kyrkogård. Som annan plats räknas naturområden och hav med 1 000 meters avstånd från land.

Reglerna gällande hantering av askan är i Sverige relativt stränga; exempelvis får man som privatperson inte tillgång till askan förrän samma dag som urnsättning eller spridning ska ske, för att ingen skall behålla askan av en avliden hemma istället för att låta askan komma "i jord". En annan regel är att askan inte får delas upp om det inte finns mycket speciella skäl för att göra detta, något som oftast drabbar skilda föräldrar som vill begrava ett avlidet barn i båda familjegravarna eller invandrare som vill begrava en del av askan i hemlandet. Den vanligaste anledningen till att få dela på askan är att den avlidne var hindu och ville bli spridd i den heliga floden Ganges.[källa behövs]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Kremering har varit en vanlig del i begravningsmetoder inom ett flertal religioner, men inom de abrahamitiska religionerna har det länge funnits ett motstånd mot kremering. 1656 utgav den påvlige livläkaren M. Naldi en bok där han av sanitära skäl förordade kremering för förhindra smitta av sjukdomar. Fredrik den store påbjöd 1741 att hans kropp skulle brännas "på romerskt sätt" om han föll i strid. Under upplysningstiden uppkom tanken på kremering i samband med parlamentets förbud 1765 mot begravning i kyrkorna, och under franska revolutionen utlyste Institut de France 1795 en pristävlan för det bästa arbetet om kremering. Centralförvaltningen i Seindepartementet beslutade att uppföra ett ståtligt kremeringstempel, men sedan Napoleon kommit till makten lyckades påven påverka Napoleon att utfärda ett förbud mot kremering.[4]

Under 1800-talet uppträdde dock ett flertal anhängare av kremering, bland andra Johann Wolfgang von Goethe, Achates von Platen, August von Platen och Jacob Grimm. Grimm utgav 1850 Über das Verbrennen der Leichen (Om förbränningen av liken). Från 1869 uttalade sig internationella läkarkongresser för en övergång till kremering i stället för jordbegravning, och en indisk rajahs kremering i Florens 1871 väckte ny diskussion om begravningsmetoden. Lombardiska akademin utlyste 1871 en pristävlan om den bästa förbränningsmetoden. År 1874 bildades eldbegängelseföreningar i London, dit kirurgen sir Henry Thomson förde med sig idén från en resa i Italien. Samtidigt spred sig tankarna till Tyskland, där C. Reclam och medicinalrådet F. Küchenmeister verkade för kremering, samt till Österrike, Nederländerna och Schweiz. I Milano invigdes det första moderna krematoriet 1876. Därefter tillkom krematorier i Washington, sedan tyskar infört eldbegängelserörelsen i USA och 1878 uppfördes ett krematorium i Gotha.[4]

I England byggdes ett första krematorium i Woking 1875, men dess användning förbjöds fram till 1885. År 1902 berättigades lokala korporationer och kommuner i Storbritannien genom Cremation act att driva krematorier. I Frankrike stiftades franska eldbegängelseföreningen 1880. År 1889 öppnades krematoriet på kyrkogården Père Lachaise i Paris. I Danmark grundades föreningen för eldbegängelse 1881. Krematorium öppnades i Frederiksberg 1886, ersatt med ett nytt i Köpenhamn 1907. I Norge grundades en eldbegängelseförening 1889 och 1909 tillkom krematoriet i Kristiania, nuvarande Oslo. I Bergen inrättades ett kommunalt krematorium med kostnadsfri kremering 1907. I Finland grundades eldbegängelseföreningen 1889, krematorium öppnades 1926.[4]

Den kristna kyrkan utövade länge ett starkt motstånd mot kremering, och romersk-katolska kyrkan utfärdade 1884, 1886, 1892 och 1926 förbud mot kremering, även om det medgavs att kremering inte stred mot kyrkans dogmer utan enbart mot kyrklig sed. Den grekisk-ortodoxa kyrkan och judendomen var öppnare för kremeringens införande. De protestantiska kyrkorna var till en början motståndare, men kom redan under 1800-talet att öppna för kremering som en accepterad begravningsmetod.[5]

Kremering i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige infördes idén om ej flambaserad kremering under 1830- till 1850-talen, främst av doktor Soldin genom artiklar i Aftonbladet 1857. August Blanche gav tidigt Soldin sitt stöd. Ingenjören Per Lindell (1842–1902) kom att bli en pionjär inom arbetet att introducera kremeringen. Ett par av Sveriges främsta hygieniker, C. Wallis och K. Lindroth ivrade för övergång till kremering i tidskriften Hygiea. Den 31 maj 1882 stiftade Lindell, tillsammans med Lindroth och andra, Likbränningsföreningen i Stockholm som 1883 ombildades till Svenska Likbränningsföreningen (från 1917 Svenska eldbegängelseföreningen). Ordförande blev överste E. G. Klingenstierna, som konstruerade incineratorn i det provisoriska krematorium, som 1887 öppnades nära Hagalund i Stockholm.[4]

I Sverige hade Svenska Likförbränningsföreningen utfört sex stycken förbränningar vid krematoriet i Gotha, men kostnaderna för transporter med mera styrde över verksamheten till en ny anläggning[6] i Hagalund. Den första kremeringen i Sverige ägde rum den 15 oktober 1887 när stoftet efter disponenten Ernst Kjellerstedt från Örebro brändes i den provisoriska likbränningsanstalten.[7] Kjellerstedt var disponent på Gävle bryggeri och engagerad i Eldbegängelseföreningen, och avled oväntat[8] endast 30 år gammal under en tjänsteresa till Stockholm.[9]

Denna första kremering utlöste en kraftig debatt, då den juridiska situationen kring förfarandet inte var klarlagd. I december 1888 blev kremation lagligt i Sverige, dock med förbehåll att den döde skulle obduceras samt i förhand skulle uttryckt sin önskan om att bli kremerad. Så småningom förenklades regelverket och fler krematorier byggdes. Inledningsvis var Svenska kyrkan negativt inställd, men ändrade sig efterhand, och vid bygget av det femte svenska krematoriet i Luleå 1930 var det första gången som Svenska kyrkan stod för finansieringen.[9][10]

Krematoriet i Hagalund ersattes 1909 av ett nytt vid Norra begravningsplatsen. 1890 fick även Göteborg ett krematorium, 1922 Örebro, 1928 Helsingborg, 1930 Luleå och 1931 Vänersborg.[4]

År 2011 kremerades 70 000 personer och år 2017 75 000.[2]

Hantering av metaller[redigera | redigera wikitext]

Ersatta knäleder, höftleder eller lårben, ofta i titan, som inte förbränns i krematorieugnen behövde fram till 1 juli 2016 även de grävas ned på kyrkogårdsmarkbegravningslagen inte tillät att metallerna återvanns som man gjorde i till exempel Finland och Danmark. Svenska kyrkan var tillsammans med begravningbyråerna och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund del i processen påverka Regeringen att ändra lagen.[11] 2012 meddelades att en utredning på regeringens uppdrag skulle undersöka om det gick att återvinna något av de 22 ton metaller som årligen grävdes ned.[12]

Som en följd av denna process kan nu från den 1 juli 2016 metaller återvinnas och överskottet av återvinningen tillfaller allmänna arvsfonden. I början av 2019 hade 60 ton metall återvunnits och arvsfonden hade därigenom fått ett tillskott på 100 miljoner kronor.[13]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Kremeringsstatistik år 1998 enligt "The Cremation Society of Great Britain"
Land Andel i % Kremeringar Antal krematorier Dödlighet
Storbritannien Storbritannien &&&&&&&&&&&&&075.&&&&&075 00439.145 &&&&&&&&&&&&0238.&&&&&0238 000614.910
Danmark Danmark &&&&&&&&&&&&&071.&&&&&071 00041.594 &&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 000058.490
Sverige Sverige &&&&&&&&&&&&&068.&&&&&068 00063.273 &&&&&&&&&&&&&072.&&&&&072 000093.271
Schweiz Schweiz &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 (1997) 00034.561 &&&&&&&&&&&&&027.&&&&&027[14] 000062.839[15]
Nederländerna Nederländerna &&&&&&&&&&&&&048.&&&&&048 00066.322 &&&&&&&&&&&&&054.&&&&&054 000137.482
Tyskland Tyskland &&&&&&&&&&&&&039.&&&&&039 00332.914 &&&&&&&&&&&&0113.&&&&&0113 000852.382
Belgien Belgien &&&&&&&&&&&&&031.&&&&&031 00032.389 &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 000104.583
Finland Finland &&&&&&&&&&&&&024.&&&&&024 00011.834 &&&&&&&&&&&&&020.&&&&&020 000049.262
Österrike Österrike &&&&&&&&&&&&&018.&&&&&018 00014.139 &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 000078.339
Frankrike Frankrike &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 00080.534 &&&&&&&&&&&&&074.&&&&&074 000540.497
Spanien Spanien &&&&&&&&&&&&&011.&&&&&011 00035.995 &&&&&&&&&&&&&054.&&&&&054 000330.000
Irland Irland &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 00001460 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 000032.000
Italien Italien &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 00023.613 &&&&&&&&&&&&&033.&&&&&033 000576.911

Kremering av djur[redigera | redigera wikitext]

På 1990-talet blev det vanligare att kremera sina husdjur.[16] Smådjur kan antingen lämnas in för kremering som metod att bli av med kadavret, eller separatkremeras. I båda fallen får man tillbaka en kartong eller en urna med det egna djurets aska.[17] Även större djur, företrädesvis hästar, kremeras allt oftare.[18]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Encyclopedic Dictionary of Polymers. Springer, New York (2007).
  2. ^ [a b c] Ahlman. ”SKKF officiella statistik för 2017”. http://www.skkf.se/sites/default/files/editorial/skkf-krem-statistik-2017.pdf. Läst 22 oktober 2018. 
  3. ^ Nationalencyklopedins ordbok. Språkdata, Göteborg, och bokförlaget Bra böcker AB. 1996. ISBN 91-7119-968-3 
  4. ^ [a b c d e] Carlquist 1933, s. 229–231.
  5. ^ Carlquist 1933, s. 233–234.
  6. ^ Lindorm, Erik (1979). Oscar II och hans tid 1872–1907. sid. 212. ISBN 91-46-13375-5 
  7. ^ Svenska underrättelser. De första likbränningarna i Sverige”. Svenska Dagbladet. 20 oktober 1887. https://www.svd.se/arkiv/1887-10-20/1. 
  8. ^ Dödsfall - Ernst Kjellerstedt”. Svenska Dagbladet: s. 2. 30 september 1887. https://www.svd.se/arkiv/1887-09-30/2. 
  9. ^ [a b] Anna Liljemalm (31 oktober 2020). ”Kampen om de svenska krematorierna”. Ny Teknik / Teknikhistoria. https://www.nyteknik.se/premium/kampen-om-de-svenska-krematorierna-7004097. 
  10. ^ Luleå bygger krematorium”. Svenska Dagbladet. 17 mars 1930. https://www.svd.se/arkiv/1930-03-17/10. 
  11. ^ Knutson, Johan; Öhrstedt, Bernhard (21 juli 2011). ”Återvinn metallrester från krematorier”. Rapport. Sveriges Television. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svenska-kyrkan-atervinn-metallrester-fran-krematorier. Läst 30 november 2012. 
  12. ^ Frystorkning av döda utreds”. Dagbladet. 29 november 2012. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418014637/http://dagbladet.se/nyheter/inrikes/1.5343572-frystorkning-av-doda-utreds. Läst 30 november 2012. 
  13. ^ "Kremerade metaller har blivit mångmiljonindustri", P1-morgon, Sveriges Radio, 11 februari. Åtkosmt den 12 februari.
  14. ^ Krematorien in der Schweiz
  15. ^ Bevölkerungsbewegung – Detaillierte Daten Arkiverad 19 januari 2013 hämtat från the Wayback Machine.
  16. ^ Allt fler kremerar sina djur”. Expressen. 3 augusti 2009. http://www.expressen.se/nyheter/fler-kremerar-sina-djur/. 
  17. ^ ”Kremering av husdjur i Göteborg”. Renova. Arkiverad från originalet den 4 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110504030739/http://www.renova.se/hushall/kremering-av-husdjur/. 
  18. ^ Arinell, Ingrid (15 augusti 2009). ”Hästbegravningar allt vanligare”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=3033287. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]