Ferdinand Boberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ferdinand Boberg
Boberg 1903.jpg
Ferdinand Boberg 1903, vid sitt eget hem "Vintra" på Djurgården.
Personfakta
Nationalitet Sverige Svensk
Född 11 april 1860
Födelseplats Falun, Sverige
Död 7 maj 1946 (86 år)
Dödsplats Stockholm, Sverige
Arbeten
Betydande projekt Stockholmsutställningen 1897
KulturNav

Gustaf Ferdinand Boberg, född 11 april 1860 i Falun, död 7 maj 1946 i Stockholm, var en svensk arkitekt och formgivare.

Boberg genomgick, efter studier vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, Konstakademiens arkitekturskola 1882-84 och erhöll vid avgåendet den kungliga medaljen. Efter en studieresa 1885-86 till Italien och Frankrike började han arbeta som arkitekt i Stockholm. År 1897 blev han ledamot av Konstakademien. Boberg gifte sig 1888 med Anna Scholander, som kom att arbeta som konstnär.[1] Paret Boberg blev flitiga resenärer, och genomförde mer än 100 utlandsresor, de flesta tillsammans.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Första åren[redigera | redigera wikitext]

Fadern Lars Gustaf Boberg var gruvarbetare, och familjen bosatte sig året efter Ferdinand Bobergs födelse i Norberg där fadern blev gruvfogde vid Kärrgruvan. 11 år gammal flyttade Ferdinand Boberg tillbaka till Falun för att börja vid läroverket där. Efter studentexamen 1878 kom han till Stockholm där han skrevs in vid Kungliga Tekniska Högskolan för att studera till maskiningenjör. Mötet med flera blivande arkitekter, däribland Isak Gustaf Clason påverkade dock Boberg att ändra sina planer och 1882 avlade han istället arkitektexamen.[3]

1882-84 fortsatte han sina studier vid arkitektskolan vid Kungliga Akademien för de fria konsterna. 1885-86 företog han en utlandsresa genom Italien och Frankrike och kom då i kontakt med arkitekturteoretikern och restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Ducs skrifter, som fick stort inflytande på hans tidiga utveckling som arkitekt. Ett av Bobergs första arbeten blev ett hus i Hallsberg åt Carl Larssons svärföräldrar Adolf och Hilda Bergöö.[3]

Bobergs första större egna verk blev brandstationen i Gävle, färdig 1891, därpå följde 1892 Stockholms första elektricitetsverk, Brunkebergsverket, vid Regeringsgatan/Smålandsgatan, vars fyndigt komponerade portal väckte stor uppmärksamhet (rivet 1960, portalen flyttad till TulestationenTulegatan) och 1893 Värtagasverket i Hjorthagen, Stockholm, där han var huvudarkitekt och ritade en mängd byggnader, bland annat den första gasklockan. År 1896 följde Skagershults kyrka, 1897 Mosebacke vattentorn i Stockholm och Munktells verkstäder i Eskilstuna. Tillsammans med Gustaf Wickman och Georg Ringström utarbetade han ritningar till ett nytt riksdagshus på Riddarholmen och till riksbanksbyggnad på Helgeandsholmen, ett motförslag mot de planer som först gjorts upp av Helgo Zettervall och sedan fullföljdes av Aron Johansson. Sitt slutliga genombrott som arkitekt fick han 1897 som en av huvudarkitekterna för Stockholmsutställningen 1897. 1903 byggde han åt sig och hustrun Anna hemmet "Vintra" på Djurgården, där de bodde till sin emigration till Paris 1925. Boberg är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[4]

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Anna och Ferdinand Boberg på Baltiska utställningen i Malmö 1914.
Rosenbad i Stockholm 1902.
NK-varuhuset i Stockholm.
Posthuset i Malmö.

Boberg var en av sin tids främsta svenska arkitekter och oerhört produktiv under sin verksamma tid. Flera av hans byggnader fick på sin tid ett mycket blandat mottagande, mest uttalat paviljongen vid världsutställningen i Paris 1900, medan andra, som konsthallen vid Stockholmsutställningen 1897, väckte unisont gillande.

Många tidiga arbeten, till exempel olika elektricitetsverk och omformarstation för Stockholms elektricitetsverk (Brunkebergsverket, Värtaverket, Tulestationen, Katarinastationen, Djurgårdsstationen) eller Gävle brandstation, är tydligt influerade av Viollet-le-Duc och H. H. Richardson, men senare verk ger prov på stor originalitet och kan inte enkelt inordnas under någon stilbeteckning, även om Boberg har en hel del gemensamt med jugendtidens arkitekter. Ornament och detaljer ger ofta prov på stor fantasi och lekfullhet.

Boberg ritade även möbler, skåp, pianon, kakelugnar, vaser, och fat m.m. Bjertorp slott är ett exempel där han både ritade byggnaden, inredningen och många av möblerna. Efter färdigställandet av NK-huset i Stockholm 1915 och ett affärshus för Josef Norén på Regeringsgatan 5-7 (senare rivet) kring samma tid avslutade Boberg i praktiken sin arkitektkarriär. Han ägnade en stor del av 1920-talet åt att resa runt i Sverige och dokumentera äldre byggnader. Särskilt intressant är hans stora antal teckningar av vanliga bondgårdar, ekonomibyggnader med mera, som genom tiderna har dokumenterats i mycket mindre omfattning än adelns och kyrkans byggnader. Han utförde även etsningar, oftast med arkitekturmotiv (domkyrkorna i Uppsala, Chartres, Toledo m.fl.), men även stämningar (snöväder, ljusskenseffekter).

Därutöver var Boberg en framstående formgivare och som sådan mångsidigt verksam. Han kom att få mycket stor betydelse för den svenska jugendstilens utformning inom konsthantverket. Bobergs möbler i jugend lånar ofta inslag från rokoko och empir. Hans större möbler och spegelramar har ofta en yttäckande rikt skuren dekor av blommor, tallkvistar, kottar eller liknande. Boberg gjorde även förlagor till textilier åt Handarbetets vänner. Han har formgett keramikpjäser för Gustavsberg och Rörstrand, silver för Hallbergs Guldsmeds AB och glas för Kosta och Reijmyre glasbruk.[5]

Efter första världskrigets utbrott minskade beställningarna på nya hus, och Boberg övergick i stället till ett arbete med att dokumentera äldre svenska byggnader. Den ursprungliga avsikten var främst att dokumentera bergslagen och gruvhanteringen men utvidgades efterhand till Svenska bilder, en samling av omkring 3.000 skisser och 1.200 kolteckningar från hela Sverige, främst olika kulturhistoriska byggnader.[3]

Utställningar och andra senare verk[redigera | redigera wikitext]

Till Stockholmsutställningen 1897 utförde han tillsammans med Fredrik Lilljekvist industrihallen och ensam maskinhallen samt den uppskattade konsthallen, vidare Kopparbergs bergslags byggnad, skogsutställningens byggnad och flera småpaviljonger. Därefter ritade han Sveriges paviljong på världsutställningen i Paris 1900, Carlbergska huset i fonden av Vasagatan i Stockholm, nybyggnaden vid Rosenbad (fullbordad 1903) och Centralposthuset (färdigt 1904). Parkudden på Djurgården åt prins Carl byggdes om efter hans planer, han ritade prins Eugens nya utställningshall på Waldemarsudde, sin egen villa på Djurgården och svenska huset på världsutställningen i Saint Louis 1904. I Norberg invigdes 1904 Östra kyrkogårdens gravkapell som Norbergs församling betällt två år tidigare i samband med att en ny kyrkogård anlagts.

År 1906 uppfördes NK:s paviljong på Industriutställningen i Norrköping samt posthuset i Malmö (1906). På Konstindustriutställningen 1909 i Stockholm höll Boberg i hela konceptet, från utställningskatalogen till utställningsbyggnaderna. År 1914 anlitades han att utforma de svenska byggnaderna vid Baltiska utställningen i Malmö. Slutligen kan även nämnas Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1913 och Nordiska Kompaniets stora nybygge på Hamngatan i Stockholm (ritningar 1915)

Svenska Bilder[redigera | redigera wikitext]

Efter att Boberg avslutat arbetet med NK vid Hamngatan hade han inget mer uppdrag. Han är 55 år gammal och i full vigör. Han kommer då på tanken att i teckningar avbilda det Sverige som han ser försvinna under den framvällande moderniseringen i städerna och på landsbygden. Inte minst var det Bobergs hågkomster från sin uppväxt i Kärrgruvan med alla smältugnar, vattenrännor och hammare. Nu ser han hur dessa ersätts av modernare tillverkningsmetoder. Med finansiellt stöd av ett konsortium sätter han igång ett tioårigt arbete att teckna kulturarvet av kyrkor, slott, stugor, lador, hyttor, stångjärnshammare och stadsbebyggelse. Det skall resultera i planschverket Svenska bilder från 1900-talets början med 1000 kolteckningar och med en upplaga på 50 ex att överlämnas till medlemmarna i konsortiet.

Vid sin sida har han hustrun Anna. De reser runt i hela landet i en bil tillverkad av Scania Vabis som de kallar "Tussirullan". och som framförs av chauffören Andersson. Sammanlagt utför han över 3000 blyertsteckningar i vykortsformat, från vilka han väljer ut de bästa till planschverket. (Blyertsteckningarna förvaras i Nordiska museets arkiv och planschverket i KB.) Under resorna skriver Anna dagböcker (i KB) om allt de ser och upplever. Det är allt från beskrivningar av de byggnader som Boberg tecknar av till livfulla skildringar av människor de möter och gästgiverier där de övernattar.[6]

Arbeten (urval, i kronologisk ordning)[redigera | redigera wikitext]

Oakhill på Djurgården.
Waldemarsudde på Djurgården.
Utställningar
Offentliga byggnader
Privata villor
Annat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
  2. ^ Nihlén 1958, s. 149
  3. ^ [a b c] Ferdinand Boberg, artikel av Elisabet Hesseborn i Dalarnas hembygdsbok 2001
  4. ^ Hitta graven
  5. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  6. ^ Louise Nyström: Svenska bilder. I Anna och Ferdinand Bobergs fotspår efter hundra år (Carlssons förlag 2011)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nihlén John, Josephson Ragnar, red (1958). Bobergiana: anteckningar av och om Anna och Ferdinand Boberg. Stockholm: Nord. rotogravyr. Libris 880709 
  • Nyström, Louise (2011) I Anna och Ferdinand Bobergs fotspår efter hundra år. Stockholm: Carlssons förlag. ISBN 978-91-7331-456-5
  • Sörenson, Ulf (1992). Ferdinand Boberg: arkitekten som konstnär. Höganäs: Wiken. Libris 7591927. ISBN 91-7024-721-8 
  • Walton, Ann Thorson; Boberg Ferdinand (1994) (på eng). Ferdinand Boberg - architect: the complete work. Document / Swedish Council for Building Research, 0347-0962 ; 1993:11 (1. ed.). Cambridge, Mass.: MIT Press. Libris 8280834. ISBN 0-262-23176-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]