Kungariket Egypten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Konungariket Egypten
Arabiska: المملكة المصرية
Al-Mamlakah Al-Misriyyah

19221953
Flagga Vapen
  Kungariket Egypten år 1923.  Anglo-egyptiska Sudan.  Avstods från Sudan till Italienska Nordafrika 1919.
  Kungariket Egypten år 1923.
  Avstods från Sudan till Italienska Nordafrika 1919.
Huvudstad Kairo
Språk Arabiska (Officiellt)[1]
Statsskick Konstitutionell monarki
Bildades 28 februari 1922


Upphörde 18 juni 1953


Folkmängd 14 218 000 (1927)
Valuta Egyptiskt pund
Egyptens historia
All Gizah Pyramids.jpg
Denna artikel är en del av en serie
Forntida Egypten
Fördynastisk tid
Protodynastisk tid
Tidig dynastisk tid
Gamla riket
Första mellantiden
Mellersta riket
Andra mellantiden
Nya riket
Tredje mellantiden
Första persiska perioden
Sentiden
Andra persiska perioden
Ptolemaiska Egypten
Bysantinska Egypten
Sassanidiska Egypten
Muslimska Egypten
Fatimidska Egypten
Ayyubidiska Egypten
Mamluksultanatet i Egypten
Eyaletet Egypten
Khedivatet Egypten
Moderna Egypten
Franska fälttåget
Muhammed Ali-dynastin
Khedivet Egypten
Sultanatet Egypten
Kungariket Egypten
Republiken

Egypten-portalen

Kungariket Egypten (egyptisk arabiska: المملكه المصريه, Egyptiska kungariket) var en stat i Nordafrika åren 1922-1953 som styrdes av Muhammad Ali-dynastin.[2] Det bildades 1922 då Storbritannien unilateralt utfärdade Egyptens självständighetsförklaring och sultanen Fuad I tog titeln kung av Egypten. Vid tiden för självständigheten var landet en av endast tre självständiga statsbildningar på den afrikanska kontinenten.[3] Monarkin avskaffades 31 år senare till följd av 1952 års egyptiska revolution.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Egypten hade i praktiken lytt under Storbritannien ända sedan ockupationen av landet år 1882. I och med första världskrigets utbrott 1914 blev landet formellt ett brittiskt protektorat och de sista symboliska banden till Osmanska riket kapades.[4] Det utländska inflytandet orsakade i början på 1900-talet allt påtagligare spänningar i samhället, tidiga egyptiska nationalister krävde högljutt att landet skulle bli oavhängigt. Britterna hade tvångsrekryterat över 1,5 miljoner egyptier till arbetstjänst under kriget vilket ökade det folkliga stödet för de som förespråkade Egyptens självständighet men den brittiska regeringen vägrade gå med på några krav. I mars 1919 arresterades fyra ledande nationalister för uppvigling och deporterades till Malta vilket orsakade upplopp runtom i Egypten som snabbt eskalerade, den öppet fientliga stämningen i samhället övergick i en nationell revolution 1919 varefter landets status började omförhandlas.[5] Under ledning av Saad Zaghlul Pascha, som efter revolutionen hade lett den egyptiska delegationen till fredskonferensen i Paris, bildades samma år det nationalliberala Wafdpartiet som började propagera för att den politiska makten skulle överföras från den inhemska adeln och de brittiska ämbetsmännen till ett folkvalt parlament.

Åren efter självständigheten[redigera | redigera wikitext]

År 1922, efter ytterligare oroligheter och nationalistiska uppror, förklarade den brittiska regeringen utan vidare förhandlingar med någon motpart att Egypten så var självständigt. I praktiken fortsatte landet dock att vara en lydstat till Storbritannien då självständighetsförklaringen vilade på fortsatt brittisk kontroll över fyra områden; utrikes- och försvarspolitiken, skyddet av minoriteter och utländska ekonomiska intressen, Brittiska imperiets kommunikationsvägar genom landet samt styret i Sudan.[6] Den fortsatta brittiska inblandningen i egyptisk politik och obalansen mellan Egypten och Storbritannien i det formella samarbetet att styra Sudan fortsatte därför att skapa osämja i landet. 1923 års författning föreskrev en konstitutionell monarki där makten huvudsakligen låg hos Egyptens parlament men i realiteten var det parlamentariska systemet svagt; kungen utnyttjade regelbundet sin rätt att upplösa parlamentet i förtid och regeringar fälldes på kungens begäran.[7] Den politiska makten skulle komma att domineras av kungahuset och britterna under resten av 1920-talet.[8]

1930-talet och andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

1930 skrevs en ny författning som stärkte kungamakten och i princip helt avskaffade parlamentets befogenheter vilket resulterade i utbrett missnöje och fem år senare tvingades Fuad låta återinföra 1923 års författning. År 1936 avled kungen och efterträddes på tronen av sin 16-årige son, kronprins Farouk. Italiens invasion av Abessinien på hösten året innan skapade stor oro i Kairo för att Egypten skulle dras in i en konflikt mellan de europeiska stormakterna. I det anglo-egyptiska fördraget 1936 fastslogs därför att alla brittiska trupper skulle dras tillbaka från landet förutom de som behövdes för försvaret av Suezkanalen.[9] Avtalet drevs igenom av kung Farouk med stöd av Wafdpartiet, i regeringsställning sedan valet i maj samma år, men förkastades som otillräckligt av många nationalister som önskade se ett fullständigt brittiskt tillbakadragande. Den 26 maj 1937 inträdde Egypten i Nationernas förbund.[8]

Med andra världskrigets utbrott började britterna än en gång att skärpa sin kontroll över landet. De som sympatiserade med axelmakterna avskedades eller sattes i fängelse och omfattande påtryckningar utövades för att Egypten skulle förbli åtminstone neutralt i kriget. Att britterna åter satte in militär i landet fick många att se till axelmakterna som en lösning och kung Farouk själv hade välkända sympatier för Tyskland och Italien som en motvikt mot Brittiska imperiet.[10] Samtidigt profiterade den egyptiska överklassen stort på kriget medan de stora massorna drabbades av fattigdom och lidande. Under fälttåget i Nordafrika underkastades Egypten den brittiska militärens behov; den misslyckade italienska invasionen 1940 följdes av Afrikakårens framryckningar 1942 ända till byn El Alamein 24 mil väster om Kairo.

I ett försök att öka stödet för krigsinsatsen bland den egyptiska befolkningen tvingade Storbritanniens ambassadör Miles Lampson kungen att avskeda premiärminister Hussein Sirri Pascha i februari 1942 och istället låta det populära Wafdpartiet bilda ny regering.[8] Först i februari 1945 gick Egypten in i kriget med en symbolisk krigsförklaring mot axelmakterna.[10]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 5 mars 2012.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Artikel 149 i 1923 års konstitution
  2. ^ ”World Statesmen”. http://www.worldstatesmen.org/Egypt.html. Läst 5 mars 2012. 
  3. ^ Afrika i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  4. ^ Abbas pascha i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1922)
  5. ^ Vatikiotis, P.J. (1992). The History of Modern Egypt (4th). Baltimore: Johns Hopkins University. Sid. 264 
  6. ^ King, Joan Wucher (1989) [First published 1984]. Historical Dictionary of Egypt. Books of Lasting Value. American University in Cairo Press. Sid. 259–260. ISBN 978-977-424-213-7 
  7. ^ Abdalla Rozza, Ahmed (2008). The Student Movement and National Politics in Egypt, 1923–1973. American University in Cairo Press. Sid. 4–5. ISBN 978-977-416-199-5. http://books.google.com/books?id=uFPoWgTLq0EC&pg=PA4. Läst 22 juli 2010 
  8. ^ [a b c] Tareq Y. Ismael, Jacqueline S. Ismael, Kamel Abu Jaber (1991). Politics and Government in the Middle East and North Africa, University Press of Florida, s.322-323
  9. ^ Det utrikespolitiska kvartalet. i Teknisk Tidskrift
  10. ^ [a b] http://countrystudies.us/egypt/127.htm