Lärkfalk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lärkfalk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Faucon hobereau.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Falkfåglar
Falconiformes
Familj Falkfåglar
Falconidae
Underfamilj Egentliga falkar
Falconinae
Släkte Falco
Art Lärkfalk
F. subbuteo
Vetenskapligt namn
§ Falco subbuteo
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Lärkfalk (Falco subbuteo) är en medelstor falk som häckar över stora delar av Palearktis. Den är en snabb och skicklig flygare som lever av stora insekter och småfåglar som den fångar i luften. För sitt födosök är den beroende av vatten varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar eller vid kusten. Den placerar ofta sitt bo i ett övergivet kråkbo, gärna i en hög tall.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Adult i flykten.
Juvenil i flykten.

Lärkfalken är 29–35 cm lång och har ett vingspann på 70-84 cm.[2] Den är ungefär stor som en tornfalk men med längre spetsigare vingar och kortare stjärt.[3] Översidan är mörkt skiffergrå och den har röda "byxor" och undergump. Den mörka ansiktsmasken är kraftfull, med tydlig men kort falkmustasch. Lärkfalken har gul vaxhud och gula fötter. Undersidan är ljus med distinkta strimmor eller fläckar.[2] Juvenilen är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm, har krämfärgad undersida med tydliga mörka streck.[3] I flykten kan den på håll påminna om en seglare.[3]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Lärkfalken är en flyttfågel som häckar i stora delar av Palearktis, från Atlantkusten till Kamtjatka. Den övervintrar så långt som till södra Afrika, södra Eurasien och Stora Sundaöarna.[4]

Den delas ofta upp i två till tre underarter:[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är den ovanlig men förekommer som häckfågel över hela landet utom på västkusten och i det inre av Norrland. Det svenska beståndet flyttar vintertid till Afrika.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Lärkfalken föredrar öppna marker som ändå inte är helt utan träd. Den häckar i flera olika biotoper som jordbrukslandskap med insprängda sjöar, gles tallskog med myrar och älvar, och bergsskogar.[2] Lärkfalken är beroende av vattenytor för sitt födosök varför den ofta uppträder vid sjöar, myrar och kuster.[3] Den häckar gärna i kråkfåglars övergivna bon och föredrar boplatser i höga tallar med öppna ytor runt omkring.[5] Honan lägger 2–4 ägg i juni, vilka huvudsakligen ruvas av henne i cirka fyra veckor.[5] Äggen har bruna fläckar på gul bakgrund. Ungarna blir flygfärdiga på en månad, men matas av huvudsakligen honan ytterligare en tid.[5]

Den lever mestadels av flygande större insekter och småfågel upp till starstorlek. Den fångar även svalor, tornseglare och fladdermöss.[3] Bytena slås i flykten och fångade insekter förtärs också ofta i flykten. Viktigaste insektsfödan utgörs av trollsländor. Ungarna matas uteslutande med småfågel, gärna lärkor och ärlor.[3] Den är mycket snabbt och en skicklig flygare.[2]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Lärkfalken har ett mycket stort häckningsområde och den globala populationen är stor. Den europeiska populationen uppskattas till 92 100–147 000 par, vilket innebär 184 000–295 000 adulta individer.[1] Eftersom Europa utgör cirka 30% av det globala häckningsomrpdet uppskattas den globala populationen uppgå till 613 000–983 000 adulta individer. Dessa siffror är osäkra varför IUCN väljer att uppskatta den globala populationen till 500 000–999 999 adulta individer.[1] Den globala trenden är minskande, men den europeiska bedöms som stabil. Alla dessa faktorer sammanräknat gör att IUCN inte bedömer arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2013 Falco subbuteo Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Svensson et al., 2009, s:118-119
  3. ^ [a b c d e f] Staav & Fransson, 1991, s:136–137
  4. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-04-14
  5. ^ [a b c] Wahlberg, 1993, s:118

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Henning Anthon (1995) Fågelboken, omtryck, ISBN 91-37-10481-0
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. Sid. 136-137. ISBN 91-1-913142-9 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 118-119. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 118. 91-29-61772-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]