Landing Craft Air Cushion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flag of the United States.svg Landing Craft Air Cushion
US Navy 011013-N-1523C-001 USS PELELIU (LHA 5).jpg
Allmänt
TypSvävare
VarvTextron
Operatörer USA:s flotta
 Japans marina självförsvarsstyrkor
Byggda mellan1982 och 2003
I tjänst mellan1986 och framåt
Antal byggda91
Tekniska data
Deplacement185 ton
Längd26,5 meter
Bredd14,3 meter
Framdrift
Huvudmaskin4 × Lycoming TF-40 gasturbiner
Maskinstyrka16 000 hk
Propellrar2 × 3,58 meter
Prestanda
Maxfart>70 knop (olastad)
>40 knop (fullastad)
Bunkerkapacitet19 000 liter
Räckvidd480 km
Aktionstid5 timmar
Lastförmåga
Antal TEU9
Besättning5 man
Passagerareupp till 180 soldater
Lastmeter168 m²
Bilar12 × HMMWV
Lastbilar4 × pansarskyttefordon eller
1 × stridsvagn
Beväpning
Bestyckning2 × 12,7 mm M2 Browning
SensorerMarconi LN-66

Landing Craft Air Cushion (LCAC) är en serie svävare avsedda för landstigning och andra amfibieoperationer. Svävarna är byggda av Textron Marine & Land Systems i New Orleans för USA:s flotta och Japans marina självförsvarsstyrkor.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Under Vietnamkriget hade Bell licenstillverkat sju svävare av brittisk modell för patrullering och amfibieoperationer i Mekongdeltat. De var relativt små, men visade ändå på svävarens fördelar för militära operationer. Därför begärde USA:s flotta i början av 1970-talet in offerter på svävare för landstigningsoperationer. Aerojet och Bell lämnade in varsitt förslag varav Bells konstruktion valdes för serieproduktion. De första svävarna började levereras till flottan 1984 och de fick typgodkännande 1986. Den sista svävaren levererades till flottan 2001. Produktionen fortsatte dock till 2003 för att färdigställa leveransen av de sex svävare som beställdes av Japan 1994. I början av 2000-talet påbörjades ett program för livstidsförlängning av 72 av de amerikanska svävarna för tjänstgöring fram till 2026.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

LCAC har en modulär uppbyggnad för att underlätta reparationer och underhåll. De är helt amfibiska och kan klara markhinder på upp till 1,2 meter. Främre rampen är 8,8 meter bred medan akterrampen är 4,6 meter. Alla fyra gasturbiner används för både framdrivning och lyft. En LCAC kan fortsätta att fungera med bara två gasturbiner, fast med reducerad kapacitet. LCAC:s kombination av fart, räckvidd och lastförmåga har gett USA:s flotta möjlighet till snabba och överraskande amfibieoperationer som de tidigare inte hade möjlighet till.

Användning[redigera | redigera wikitext]

En LCAC på väg in på welldäck på amfibiefartyget USS Spiegel Grove.

Fartyg som kan bära LCAC[redigera | redigera wikitext]

En LCAC har kapacitet att lyfta en stridsvagn som M1 Abrams på 60 ton.
Fartygsklass antal LCAC
Austin-klass 1
Anchorage-klass 4
Tarawa-klass 1
Whidbey Island-klass 4
Wasp-klass 3
Harpers Ferry-klass 2
San Antonio-klass 2

Källor[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Landing Craft Air Cushion

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]