Landing Craft Air Cushion
| |||
.jpg) | |||
| Allmänt | |||
|---|---|---|---|
| Typ | svävare | ||
| Varv | Textron | ||
| Operatörer |  USA:s flotta Japans marina självförsvarsstyrkor | ||
| Byggda | 1982–2003 | ||
| I tjänst | 1986 och framåt | ||
| Antal byggda | 91 | ||
| Tekniska data | |||
| Deplacement | 177[1] ton (varav 68[1] ton last) | ||
| Längd | 28[1] meter | ||
| Bredd | 14,7[1] meter | ||
| Framdrift | |||
| Huvudmaskin | 4 × Lycoming TF-40 gasturbiner | ||
| Maskinstyrka | 16 000 hk | ||
| Propellrar | 2 × 3,58 meter | ||
| Prestanda | |||
| Maxfart | >70 knop (olastad) >40[1] knop (fullastad) | ||
| Bunkerkapacitet | 19 000 liter | ||
| Räckvidd | 320[1] km (35 knop och 50 tons last) | ||
| Aktionstid | 5 timmar | ||
| Lastförmåga | |||
| Antal TEU | 9 | ||
| Besättning | 5[1] man | ||
| Passagerare | upp till 180 soldater | ||
| Lastmeter | 168 m² | ||
| Bilar | 12 × HMMWV | ||
| Lastbilar | 4 × pansarskyttefordon eller 1 × stridsvagn | ||
| Beväpning | |||
| Bestyckning | 2 × 12,7 mm M2 Browning | ||
| Sensorer | Marconi LN-66 | ||
Landing Craft, Air Cushion[2] (LCAC) är en serie svävare avsedda för landstigning och andra amfibieoperationer.[1] Svävarna är byggda av Textron Marine & Land Systems (tidigare Bell Aerospace[1]) i New Orleans[1] för USA:s flotta och Japans marina självförsvarsstyrkor.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Under Vietnamkriget hade Bell licenstillverkat sju svävare av brittisk modell för patrullering och amfibieoperationer i Mekongdeltat. De var relativt små, men visade ändå på svävarens fördelar för militära operationer. Därför begärde USA:s flotta i början av 1970-talet in offerter på svävare för landstigningsoperationer. Aerojet och Bell lämnade in varsitt förslag (JEFF A respektive JEFF B), varav Bells konstruktion valdes för serieproduktion.[1]
De första svävarna började levereras till flottan 1984,[2] och de fick typgodkännande 1986.[1] Den sista svävaren av totalt 91[2] levererades till flottan 2001.[1] Produktionen fortsatte dock till 2003 för att färdigställa leveransen av de sex svävare som beställdes av Japan[2] 1994. I början av 2000-talet påbörjades ett program för livstidsförlängning av 68[1] av de amerikanska svävarna för tjänstgöring fram till 2026 (ursprungligen planerat till 2021[1]).
Konstruktion
[redigera | redigera wikitext]LCAC har en modulär uppbyggnad för att underlätta reparationer och underhåll. De är helt amfibiska och kan klara markhinder på upp till 1,2 meter. Främre rampen är 8,8 meter bred, medan akterrampen är 4,6 meter. Alla fyra gasturbiner används för både framdrivning och lyft. En LCAC kan fortsätta att fungera med bara två gasturbiner, fast med reducerad kapacitet.
Farkosten kan lasta mellan 60 och 75 ton och frakta den i hög fart.[1] Ursprungligen dimensionerades den för att kunna bära två stridsvagnar av typen M60 Patton, med sedan den typen utgått ur marinkåren och ersatts av M1 Abrams kan en LCAC bara bära en stridsvagn. Annan typ av last kan vara trupper (upp till 180 soldater) och leveranser av specialvapen och -utrustning. Farkosten kan även användas till minröjning.[1] Den har fem personers bemanning[3] och två platser för olika typer av kulsprutor eller granatkastare.[2]
LCAC:s kombination av fart, räckvidd och lastförmåga har gett USA:s flotta möjlighet till snabba och överraskande amfibieoperationer som de tidigare inte hade möjlighet till. Med sin svävarteknologi kan den nå 70 procent av världens havskuster, till skillnad från konventionella landstigningsfartyg som endast kan nå 15 procent av dem.[1]
Användning
[redigera | redigera wikitext]
Japans marina självförsvarsstyrkor – 6 stycken
USA:s flotta
- Assault Craft Unit 4 – 18 stycken
- Assault Craft Unit 5 – 18 stycken
Fartyg som kan bära LCAC
[redigera | redigera wikitext]| Fartygsklass | antal LCAC |
|---|---|
| Austin-klass | 1 |
| Anchorage-klass | 4 |
| Tarawa-klass | 1 |
| Whidbey Island-klass | 4 |
| Wasp-klass | 3 |
| Harpers Ferry-klass | 2 |
| San Antonio-klass | 2 |
Bildgalleri
[redigera | redigera wikitext]
|
_assigned_to_Assault_Craft_Unit_Four_(ACU_4)_offloads_an_M1-A1_Abrams_tank.jpg)
| |
En LCAC på väg ombord på USS Iwo Jima.
|
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Landing Craft Air Cushion, tidigare version.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] ”Landing Craft, Air Cushion (LCAC)” (på amerikansk engelska). United States Navy. 14 oktober 2021. Arkiverad från originalet den 25 juli 2025. https://web.archive.org/web/20250725081145/https://www.navy.mil/Resources/Fact-Files/Display-FactFiles/Article/2170004/landing-craft-air-cushion-lcac/. Läst 31 juli 2025.
- ^ [a b c d e] ”Landing Craft, Air Cushion | naval amphibious craft | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/technology/Landing-Craft-Air-Cushion. Läst 31 juli 2025.
- ^ ”LCAC - Landing Craft Air Cushion Crew Member”. Navy Cool. https://www.cool.osd.mil/usn/moc/index.html?moc=lcac&tab=overview. Läst 31 juli 2025.
Allmänna källor
[redigera | redigera wikitext]- ”Landing Craft, Air Cushion (LCAC)”. Federation of American Scientists. 14 februari 2000. http://fas.org/man/dod-101/sys/ship/lcac.htm.
- ”Landing Craft, Air Cushion (LCAC)”. Global Security. 7 juli 2011. http://www.globalsecurity.org/military/systems/ship/lcac.htm.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Landing Craft Air Cushion.
