Lilla istiden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den lilla istiden var en period med betydande nedkylning av klimatet cirka 1300–1900. Tre särskilt kalla perioder kan urskiljas: mitten av 1300-talet, cirka 1570–1710 och cirka 1790–1880. Varmare intervaller inföll mellan dessa kalla perioder. Globalt sett kan det kallaste århundradet under lilla istiden, 1600-talet, ha varit omkring 1 °C kallare än temperaturen under 1900-talet men i vissa regioner var nedkylningen betydligt större medan den var mindre i andra. I Alaska, Skandinavien och i Alperna var det 2 °C kallare än idag. I Karibiska havet var ytvattnet 2–3 °C kallare under Lilla istiden än det är idag medan skillnaden var mindre i Sargassohavet. Nedkylningen utanför Mauretaniens kust var minst lika stor som den i Karibiska havet.

Edvard Walter Maunder har visat att lilla istiden kan ha ett samband med bristen på solfläckar. Detta kallas Maunders minimum. Energitillförseln från solen varierar med ca 0,1% som resultat av solfläckscykeln. Olika återkopplingar gör sedan att denna effekt förstärks. Ett exempel på återkoppling är att nedkylning gör att snö täcker ett större område under längre tid, vilket reflekterar mer strålning som annars skulle omvandlats till värme.

Den lilla istiden medförde kalla vintrar i många delar av världen, vilket är utförligt dokumenterat i Europa och Nordamerika. Konsekvenser och händelser till följd av klimatförsämringen:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]