Tåget över Bält

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tåget över Bält
Del av Karl X Gustavs första danska krig
Svenskene ut pa isen maleri av Johan Philip Lemke.jpg
Svenska trupper korsar isen över till Själland. Målning av Johan Philip Lemke.
Ägde rum 30 januari - 6 februari 1658
Plats Lilla Bält & Stora Bält, Danmark
Resultat Förkrossande svensk seger
Stridande
 Sverige  Danmark
Befälhavare/ledare
Sverige Karl X Gustav
Sverige Karl Gustaf Wrangel
Danmark Hannibal Sehested
Tåget över Bält.

Tåget över Bält var Karl X Gustavs berömda marsch med den svenska armén över de under den lilla istiden isbelagda Lilla Bält den 30 januari 1658 och Stora Bält den 5-6 februari 1658 under Karl X Gustavs första danska krig.

Lilla Bält[redigera | redigera wikitext]

Karl X Gustav ser ut över isen, målning av Johan Filip Lemke.

Tiden efter stormningen av Frederiksodde kände sig den svenska krigsledningen osäker. Man var rädd för ett anfall från Brandenburg mot Svenska Pommern och sedan mot armén som befann sig på Jylland. Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vända sig mot dem. Målet var Köpenhamn. Men först måste man ta sig över till ön Fyn. Danskarna förstod att en invasion av ön var nära. De danska trupperna på ön var under ledning av Ulrik Frederik Gyldenløve. Frågan var bara hur man skulle ta sig över?

Uppdraget att i detalj framställa en plan för övergången fick Carl Gustaf Wrangel. Det främsta alternativ man hade var flottan. Men isen kom allt närmare och man var osäker om hela kavalleriet kunde transporteras över. Isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig. Isen hade inom bara några dagar brett ut sig så långt man såg. Att ta sig över med hjälp av flottan var nu inte att tänka på om övergången skulle ske det året. Nu återstod bara ett tänkbart alternativ: En ismarsch. Det var inte så långt över och om isen skulle få frysa på några dagar till så kanske den skulle hålla. Vid Fredriksodde var det endast ca 500 meter över. Carl Gustaf Wrangel beslöt att man skulle försöka då det var det enda alternativet. Platsen man skulle utgå ifrån var Brandsö, några mil söder om Fredriksodde. Från Brandsö till Ivernäs udde var avståndet cirka fyra km. Karl X Gustav godkände planen och red iväg mot utgångsplatsen.

På morgonen den 26 januari sände man en patrull på fem man över isen till Brandsö för att undersöka var ett anfall lämpligast kunde ske. Där på ön överraskades de av 15 danska kavallerister. Fyra av svenskarna blev tillfångatagna men en lyckades ta sig tillbaka till Wrangel och berätta. Han skickade då 50 kavallerister och 150 man infanteri till ön, som då visade sig vara övergiven. Danskarna hade ridit över till Gyldenløve med fångarna. Han förhörde dem och fick reda på att svenskarnas anfall skulle sättas in mot Ivernäs udde och Tybrings vik.

Den 29 januari gav Carl Gustaf Wrangel, Erik Dahlbergh och 40 kavallerister order om att undersöka platsen norr om Fredriksodde. Wrangel ville ha svar samma dag, men det dröjde till morgonen den 30:e innan de kom tillbaka. Isen där skulle hålla. Kungen beslöt dock att övergången skulle ske på det valda stället. På morgonen den 30 januari red Karl X Gustav ut till Brandsö med några trupper. Sedan ställdes armén upp på isen. Den högra flygeln sköttes av Carl Gustaf Wrangel och den vänstra av Klas Tott och Fabian Berendes. Överbefäl hade kungen själv. Marschen gick framåt genom snö som samlats på isen.[1]

På Fyn hade danskarna ca 2000 kavallerister och 1500 beväpnade bönder som väntade på svenskarna. De första styrkorna marscherade förbi Ivernäsudden mot Tybrings vik. I viken låg en dansk skans. Vid skansen stod ett regemente under Hannibal Sehested. Överste Kasper Borneman fick order att anfalla skansen medan Wrangel skulle anfalla Ivernäsuddens norra del från viken. Danskarna svarade med kraftig eld mot de anfallande svenskarna. Efter en hård strid kapitulerade danskarna. Samtidigt hade kungen ställt sig utanför Ivernäsudden för att hindra danskarna från att fly den vägen. Kungen red sedan till Wrangel vid stranden vid viken. Under de förflyttningar av trupper som nu följde brast isen för Waldecks och Königsmarcks tyska regementen, och två skvadroner försvann i djupet.

Danskarna hade samlat trupper och förberedde nu ett anfall mot Wrangels avdelningar. Svenskarna förberedde sig på att ta sig an anfallet. Kungen och den vänstra flanken träffade här på en dansk styrka. Danskarna anföll med kraftig eld. Vid eldstriden kände en dansk igen kungen och höll på att ta livet av honom med kanoneld. Karl X Gustav beordrade några avdelningar till Wrangels hjälp och danskarna gav upp.

De svenska förlusterna i striderna var relativt små trots de två skvadroner som drunknade. Danskarnas förluster beräknas ha varit betydligt större. Den svenska armén kunde sedan inta hela Fyn.

Stora Bält[redigera | redigera wikitext]

Nu återstod den längre sträckan över Stora Bält, där risken var betydligt större. Såväl den direkta vägen från Nyborg till Korsør som den längre över Langeland, Lolland och Falster undersöktes noggrant av spaningsförband. Strömmen gjorde dock den kortare vägen osäker och Erik Dahlbergh som med en skyddeskort trängt fram ända till Lolland rapporterade vid sin återkomst 4 februari att isen denna väg var tillräckligt stark för att tillåta en övergång. Vid underrättelsen härom begav sig Karl X Gustav från sitt högkvarter i Dalum kloster till Wrangel i Nyborg. Denne och Corfitz Ulfeldt, vilken uträttade ungefär en modern generalstabschefs åtaganden framhöll riskerna med företaget. Utan att ha fattat något beslut gick kungen till sängs, men tanken på företaget på företaget lämnade honom ingen ro. han lät på nytt kalla till sig Dahlberg som på nytt fick redogöra för isförhållandena. Han gav order om att kavalleriet skulle samlas i Svendborg varpå isen på nytt undersöktes efter det töväder som infallit på morgonen den 5:e. Sedan vädret slagit om till skarp frost, beslöt kungen att låta trupperna gå över till Langelands östra kust för att om isen verkade tåla det fortsätta till Lolland. Först 6 februari fattades det definitiva beslutet, och marschen anträddes med ungefär 2.000 man kavalleri och ett infanteriregemente. Wrangel fick order om att antingen följa efter eller gå direkt på Korsør. Det 13 kilometer breda sundet korsades utan olyckshändelser och på kvällen stod kungen på Lolland. Wrangel följde efter två dagar senare och 11 februari förenades armén på Falster, och kungen fortsatte i spetsen för 600 ryttare samma dag till VordingborgSjälland. 12 februari följde huvudstyrkan efter.[2]

Konsekvens[redigera | redigera wikitext]

Resultatet av detta vågspel var att Danmark tvingades underkasta sig Karl X Gustav:s vilja, vilket ledde till Freden i Roskilde.

Karl X Gustav slog efter freden en medalj med inskriften på latin: Natura hoc debuit uni. Detta på svenska blir: Denna hjälp var naturen skyldig att ge en enda man.[3]


Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Weibull, Curt (1948). ”Tåget över bält”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning "19" (1): sid. 1-35. ISSN 0036-5483. http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/1177/963. Läst 2011-12-23. 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1930). Svensk uppslagsbok. Bd 5. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 577-578 
  3. ^ Uppsala Universitet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]