Lumbalpunktion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En patient genomgår en lumbalpunktion. Det rödbruna runtom är desinfektionsmedel.

Lumbalpunktion (LP) är ett prov som tas från likvor (även kallad ryggmärgsvätska) som cirkulerar i och kring hjärnan och kring ryggmärgen i kotkanalen (canalis vertebralis). Sådan provtagning kan vara till hjälp för att diagnostisera ett flertal sjukdomar i nervsystemet. Det kan gälla exempelvis infektioner, sjukdomar som MS och vissa typer av hjärnblödning. Även vid diagnostiken av demenssjukdomar så har lumbalpunktion fått en viktig betydelse.

Provet går till så att en läkare, ibland efter lokalbedövning, för in en kanyl mellan två ryggkotor i ländryggen (vanligen L3–L4) och tappar ut en liten volym likvor. Genom att ta prov i ländryggen kan man sticka in i det vätskeförande utrymmet innanför hjärn- och ryggmärgshinnorna (hårda hjärnhinnan (ytterst) och spindelvävshinnan, men utanför mjuka hjärnhinnan) utan att riskera skador på ryggmärgen som slutar i höjd med de översta ländkotorna.

Av inte helt klarlagda skäl, kan en del av patienterna (15–20 %) drabbas av vanligen ofarlig så kallad spinal huvudvärk, som oftast är lindrig och snabbt övergående.

Metoden användes första gången 1891 i Kiel av Heinrich Quincke.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]