Malteserorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ordens officiella heraldiska vapen
Malteserkors.

Malteserorden (egentligen Den suveräna militära hospitalsorden av sankt Johannes av Jerusalem, av Rhodos och av Malta, historiskt även kallad Johanniterorden) är en romersk-katolsk riddarorden som grundades kring 1099 i Jerusalem. Den 15 februari 1113 erkändes orden av den dåvarande påven Paschalis II. De tidiga medlemmarna av orden arbetade med ett hospital, där de skyddade och hjälpte pilgrimer i Palestina och värnade Korsfararstaterna. Orden erhöll 1530 av kejsare Karl V ön Malta som ett eget territorium, detta sedan den drivits bort från Rhodos av osmanerna. De befann sig på ön fram till 1798 då de fördrevs av Napoleon I. Idag ligger ordens högkvarter i Italiens huvudstad Rom.

Orden är en av världens äldsta ordnar, har permanent observatörsstatus i Förenta nationerna och erkänns som suverän av ett stort antal stater, trots att den inte längre innehar något territoriellt område.

Ordens motto är Tuitio Fidei et Obsequium Pauperum (Till trons försvar och till de fattiga och sjukas hjälp).

Den 79:e stormästaren och fursten är Fra' Matthew Festing (2008-).

Historia[redigera | redigera wikitext]

I det heliga landet[redigera | redigera wikitext]

Handelsmän från den italienska staden Amalfi kom med den fatimidiske guvernörens samtycke att grunda ett härbärge för kristna pilgrimer redan 1070. Det uppkallades efter Johannes döparen och kom att lyda under Benediktinerorden som redan var etablerad i staden med Sankta Maria kloster. När staden belägrades av de kristna under Första korståget kastades härbärgets mästare ut ur staden varefter han med sin lokalkännedom kunde hjälpa de belägrande styrkorna. Efter att de kristna erövrat staden mottog härbärget stora donationer och kunde bli oavhängigt av Benediktinerorden som Johanniterorden. Orden kom så småningom att lyda direkt under påven och kom inte bara att fortsätta med sitt vårdande om de sjuka utan kom även att utveckla en militär del som kom att bli tongivande i Outremer och få kontroll över ett flertal borgar, däribland Krak des Chevaliers. Ordern expanderade även i Europa och öppnade flera dotterhärbärgen samtidigt som den även fick en del bosättningar under sin kontroll.[1]

Riddarna av Rhodos[redigera | redigera wikitext]

När Akko som sista kristna stad i det heliga landet förlorades kom Johanniterorden att temporärt flytta sitt högkvarter till Cypern. Ordern såg dock behovet av ett eget territorium och försökte nå en uppgörelse med den bysantinske kejsaren, som formellt sett var härskare över Rhodos, om att få Rhodos som ett län under honom. Detta försök misslyckades men orden kom ändå att etablera ett konvent på ön 1309, varefter orden snart kom att fungera som öns härskare. Makten befästes genom uppförandet av befästningar samt genom att uppmana till kolonisation av landet. Orden eftersträvade även inflytande i Anatolien där de tributbelade flera städer. Samtidigt kom orden dock att gå från att vara mer landinriktad till att inrikta sig på havet.[2] Ordern kom att bygga upp en flotta för att skydda kristna köpmän från muslimska pirater samtidigt som de själva gav sig in i piratyrket för att störa muslimsk sjöfart. De kom även att föra denna kamp på land då de bland annat tog kontroll över Smyrna 1343[3] och plundrade Alexandria. Efter att Konstantinopel fallit för de turkiska osmanerna kom dock orden att tvingas på defensiven när dessa försökte krossa det piratnäste de såg i riddarnas bas på Rhodos. 1480 kom osmanerna under Mehmet II att göra ett första försök att erövra ön men misslyckades. De återkom 1522 under Süleyman I med en armé på 140 000 man som efter en sex månader lång belägring tvingade ordensriddarna att kapitulera. Ordensriddarna tilläts dock att avmarschera och segla till Europa med skepp som Suleyman själv tillhandahade för detta ändamål. Därefter kom ordensriddarna att sakna ett eget territorium till dess att de 1530 fick Malta, under spansk överhöghet, av Karl V.[4]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Ordens medlemmar var under denna tid uppdelade i tre grupper. Riddarna som antagit klosterlöftena bildade ordens kärna. Den andra gruppen var kaplanerna som inte hade några militära förpliktelser utan istället fungerade som själasörjare för ordensmedlemmarna och dem som bodde på deras territorium. Den tredje gruppen var sergeanterna eller de tjänande bröder som kunde antingen ha en militär roll eller arbeta med det administrativa arbetet inom orden.[2]

Under tiden på Rhodos kom orden att organiseras i åtta så kallade nationer. Dessa var Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England. Var och en av dessa hade tillskrivits en högre post inom orden. Dessa var "Grand Hospitaller" för Frankrike, "Grand Commander" för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, Admiral för Italien, stor-bailiff för Tyskland och Turkopolier för England. Ordens stormästare var som synes inte föreskriven någon speciell nation utan kunde väljas från vilken nation som helst.[4]

Malta[redigera | redigera wikitext]

Jean Parisot De La Valette

Efter att Malta kommit i ordens händer kom de snart att återgå till samma leverne som de hängivit sig åt på Rhodos. De kom att bekämpa nordafrikanska kapare och fortsätta med sin egna jakt på turkiska skepp samtidigt som de kom att delta i Karl V:s expeditioner till Algeriet och Tunisien.[4] Orden kom därför att än en gång ställas inför Süleyman den store vars trupper ledda av Mustafa Pascha kom att invadera ön 1565, dels för att stoppa ordensriddarnas härjningar, dels för att få en bas för en möjlig invasion av Italien. Osmanerna lyckades efter hårda strider inta den mindre befästningen Sant' Elmo men visade sig oförmögen att inta de befästa städerna Senglea och Birgu som försvarades av stormästaren Jean Parisot de la Valette och avbröt belägringen i början av september.[5] Efter belägringen återgick orden till sina strider mot de nordafrikanska kaparna samt deltog i slaget vid Lepanto men kom därefter att drabbas av dekadens i fråga om följandet av ordens religiösa regler och disciplinen inom den. Protestantismen gjorde också att orden förlorade mycket av sina tillgångar på kontinenten. Malta förlorades slutligen till Napoleon I 1798.[4]

Den suveräna Malteserorden[redigera | redigera wikitext]

Efter att temporärt ha residerat i Messina, Catana och Ferrara flyttade orden 1834 sitt säte till Rom varefter orden inriktade sig på sin ursprungliga uppgift att vårda de sjuka.[6] 1877 kom dock orden att bilda en volontärtrupp till den italienska armén med uppgift att vårda de sjuka i både krig och fred. Denna trupp kom även att verka efter jordbävningen i Messina 1908, varefter kung Viktor Emanuel III beslutade att dessa trupper skulle bli en integrerad del av den italienska armén samtidigt som den skulle vara ansvarig för den suveräna Malteserordens italienska association. Under de båda världskrigen skötte dessa trupper italienska sjuktåg vilket de sedermera prisades för. Dessa trupper ingår fortfarande i den italienska armén, mestadels som sjukvårdsofficerare, och för då både den italienska flaggan och Malteserordens egen flagga.[7]

Malteserorden idag[redigera | redigera wikitext]

Malteserorden har idag endast ett sjuttiotal ordensriddare som avlagt klosterlöftet men har istället 12 000 sekulära riddare och damer, 80 000 volontärer samt 11 000 doktorer, sjuksystrar och annan personal som underhåller och driver de sjukhus, vårdcentraler, skolor, universitet och liknande som orden driver världen över.[8]

Malteserorden i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1959 grundades den skandinaviska associationen av Malterserorden vars territorium idag består av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. För närvarande består associationen av 40 medlemmar. Den 30 augusti 2008 valdes prins Andreas von und zu Liechtenstein till president för den skandinaviska associationen. Tidigare presidenter har varit greve Nils Bielke, greve Erik Sparre, friherre Gustaf von Essen och ärkehertiginnan av Österrike, Walburga Habsburg Douglas (ad interim). Den operativa verksamheten i Sverige sker främst genom Nordiska Malteserhjälpen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sören Wibeck, a.a 2007, s. 137-139
  2. ^ [a b] http://www.chivalricorders.org/orders/smom/rhodes.htm
  3. ^ http://www.knightsofmalta.com/history/history.html
  4. ^ [a b c d] http://www.newadvent.org/cathen/07477a.htm
  5. ^ Slagfältet under stormaktsstiden, a.a. 2006, s 176-181
  6. ^ http://www.orderofmalta.org/storia.asp?idlingua=5
  7. ^ http://www.orderofmalta.org.uk/del_Borgo.pdf
  8. ^ http://www.guidetomalta.net/knights-of-malta.htm

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]