Prins

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prins Carl Philip, en svensk prins (manlig icke-regerande medlem av kungahuset).

Prins (franska: prince, av latinets princeps, 'den förnämste'[1]) är en vanlig titel för icke-regerande manliga medlemmar av ett kunga- eller furstehus. I romanska länder (där de flesta numera är republiker) är det även en titel för den högsta adelns medlemmar. Titeln har också fått användning inom furstehus som detroniserats.[1]

Sonen till en sultan kallas också prins.[2]

Ursprung och användning[redigera | redigera wikitext]

Titeln prins, från latinets princeps, med betydelsen "den förnämste" (efter primus[1]), var en hederstitel i antikens Rom för de främsta medborgarna.

Det svenska furste (det senare ett lån från lågtyska vorste, 'den förste'[3]) har en motsvarande etymologi men (ofta) en viss skillnad i betydelse. På franska och engelska används ordet prince för såväl prins som furste, vilket lett till förvirring.

Ordet (av samma stam som principiell) kan mindre formellt användas även som uttryck för en man eller pojke som anses vara förstklassig (”min prins”). Det kan även användas i positiv eller negativ benämning på manspersoner med samhällelig förtur (”prinsarna tar sig fram i sina gräddfiler”).[3]

I svenska språket används kronprins eller (vid kognatisk tronföljd) kronprinsessa som benämning på förste tronföljare.[1]

I olika länder[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I svenska språket har ordet prins använts sedan åtminstone 1607.[4][1]

Från det att Gustav Vasa införde arvsmonarki har titeln för manliga medlemmar av kungahuset varit "Sveriges Arvfurste". Titeln ändrades 1981 till "Prins av Sverige". För prinsar gäller att de inte kan behålla arvsrätten till kronan om de gifter sig utan regeringens tillåtelse. De får inte heller utan godkännande bli regent i utländsk stat. Flera svenska prinsar har enligt tidigare regler blivit av med titeln efter att ha gift sig med icke-kungliga. Det enda undantaget är prins Oscar som efter sitt giftermål fick titeln "Prins Bernadotte".

En svensk prins eller prinsessa får inte ingå äktenskap utan regeringens och monarkens samtycke. En svensk prins eller prinsessa får inte heller anta regentskap i en utländsk stat. Om detta trots allt sker förloras arvsrätten till riket – för personen liksom för hens ättlingar.[1]

Tidigare gällde i Sverige också som allmänt förbud att en prins inte fick gifta sig med "enskild mans dotter".[1]

Vänster: Den "infödde"  prins Joachim (på danska Prins Joachim til Danmark). Höger: Den ingifte prins Henrik (på danska Prins Henrik af Danmark). Vänster: Den "infödde"  prins Joachim (på danska Prins Joachim til Danmark). Höger: Den ingifte prins Henrik (på danska Prins Henrik af Danmark).
Vänster: Den "infödde" prins Joachim (på danska Prins Joachim til Danmark). Höger: Den ingifte prins Henrik (på danska Prins Henrik af Danmark).

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark görs skillnad mellan prinsar af Danmark och prinsar til Danmark. De senare är infödda prinsar med plats i tronföljden, till exempel prins Joachim.[5] De förra är ingifta som till exempel prins Henrik.[6]

Adelsprins[redigera | redigera wikitext]

I Belgien, Frankrike, Italien, Japan, Luxemburg, Portugal, Ryssland, Spanien och Ungern har prinstiteln även förekommit som den högsta adliga (ej kungliga), över titeln hertig, medan samma titel (då såsom fürst) förekommit i Tyskland och Österrike men då ett rangsteg under hertigtiteln och över greve.[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Andrén, Nils: furste i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 21 juni 2015.
  2. ^ Gustafsson, Christina (2004-01-12): "Bakgrund Brunei: Styrs som en diktatur". sverigesradio.se. Läst 21 juni 2015.
  3. ^ [a b] "FURSTE". SAOB. Läst 21 juni 2015.
  4. ^ "PRINS". SAOB. Läst 21 juni 2015.
  5. ^ "HANS KONGELIGE HØJHED PRINS JOACHIM". kongehuset.dk. Läst 21 juni 2015. (danska)
  6. ^ "HANS KONGELIGE HØJHED PRINSGEMALEN". kongehuset.dk. Läst 21 juni 2015. (danska)
  7. ^ Bonniers konversationslexikon I 1937 pp. 82-86