Jättemunhaj

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Megachasmidae)
Jättemunhaj
Status i världen: Kunskapsbrist[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
ÖverklassBroskfiskar
Chondrichthyes
UnderklassHajar och rockor
Elasmobranchii
ÖverordningHajar
Selachii
OrdningHåbrandsartade hajar
Lamniformes
FamiljMunhajar
Megachasmidae
Taylor, Compagno & Struhsaker, 1983
SläkteMegachasma
Taylor, Compagno & Struhsaker, 1983
ArtJättemunhaj
M. pelagios
Vetenskapligt namn
§ Megachasma pelagios
AuktorTaylor, Compagno & Struhsaker, 1983[2]
Utbredning
Japanskt, konserverat exemplar
Japanskt, konserverat exemplar
Hitta fler artiklar om djur med

Jättemunhaj (Megachasma pelagios, Taylor, Compagno och Struhsaker 1983) är en mycket sent upptäckt pelagisk hajart. Det första kända exemplaret fångades 1976, och arten beskrevs först 1983. Dess vetenskapliga klassificering vållade visst huvudbry, men främst på grundval av genetisk analys anses den vara närmast besläktad med brugden; den gavs dock en egen familj, Megachasmidae.[3]

Sammanlagt ett femtiotal exemplar har upptäckts, antingen strandade eller fångade av fiskare.[4] Ett exemplar som fångades utanför Kalifornien försågs med radiosändare och gav de fåtaliga uppgifter som är kända angående artens beteenden.[3]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Jättemunhajen är den enda nu levande arten i släktet Megachasma som är ensam i familjen munhajar (Megachasmidae). Under yngre eocen för 34 till 38 miljoner år levde ytterligare några arter av munhajar.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Jättemunhajen har ett karakteristiskt utseende. Den blir upp till 5,5 meter lång. Liksom brugden och valhajen är den planktonätare som filtrerar havsvatten i jakt på föda. Man misstänker att den har ljusorgan i munnen för att attrahera de småräkor som utgör huvudparten av dess planktonföda. Huvudet är stort och rundat med en kort nos och en enorm mun med ett stort antal mycket små, krokformade tänder. Stjärtfenans övre lob är mycket större än den undre. Gälbågarna är försedda med gälräfständer, inåtriktade fransar för planktonfångst som finns hos de flesta planktonätande fiskar, som sill, valhaj och brugd[6]. Ovansidan är grå med fenorna mörkare, gränsande till svart. Undersidan är vitaktig, med mörka fläckar på underkäken.[7] Kroppen liknar en vanlig hajs, men förefaller mjukare.[2] Arten väger omkring ett ton fullvuxen.

Vanor och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten lever på djurplankton, speciellt småräkor (krill). Den kan även ta hoppkräftor och små maneter[2]. Hajen följer planktonfödan; under dagen uppehåller den sig på något hundratal meters djup för att sedan under natten stiga upp mot ytan.[7]

De flesta exemplaren har hittats i Stilla havet, utanför Japan, Hawaii och Kalifornien men även vid Filippinerna. Några exemplar är kända från Atlanten (Brasiliens kust och Västafrika).[4]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Compagno, L.J.V. 2005 Megachasma pelagios. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 18 december 2010.
  2. ^ [a b c] Carpenter, Kent E. (20 april 2010). Megachasma pelagios Taylor, Compagno & Struhsaker, 1983 Megamouth Shark” (på engelska). Fishbase. http://www.fishbase.org/Summary/SpeciesSummary.cfm?id=5909. Läst 15 juli 2010. 
  3. ^ [a b] Carol Martins & Craig Knickle. ”Megamouth Shark - Biological Profile” (på engelska). Florida Museum of Natural History, Ichthyology Department. Arkiverad från originalet den 27 februari 2013. https://www.webcitation.org/6EkkjW8Zr?url=http://www.flmnh.ufl.edu/fish/Gallery/descript/Megamouth/megamouth.htm. Läst 15 juli 2010. 
  4. ^ [a b] ”Distribution Table of Confirmed Megamouth Shark Sightings” (på engelska). Florida Museum of Natural History, Ichthyology Department. http://www.flmnh.ufl.edu/fish/sharks/megamouth/tablemega.htm. Läst 15 juli 2010. 
  5. ^ Bernvi, David C. (2018). ”Jättemunhaj”. Världens hajar. Stockholm: Carcal Publishing. sid. 128-129. ISBN 9789197583374 
  6. ^ Nielsen, Lars; Svedberg, Ulf (2006). Våra fiskar. Stockholm: Prisma. sid. 7. ISBN 91-518-4572-5 
  7. ^ [a b] Compagno, Leonard; Dando, Marc; Fowler, Sarah (2005) (på engelska). Sharks of the World. Princeton, New Jersey: Princeton University Press. sid. 178-179. ISBN 978-0-691-12072-0