Morups Tånge
 |
Det har föreslagits att den här artikeln ska delas upp i artiklar vid namn Morups Tånge och Glomstenen (om relevant via en förgreningssida). (2015-02)
Motivering: Även om Glomstenen hade den betydelse som landmärke som sedan togs över av fyren, ligger den snarare inne i samhället Glommen. Den har också en tillräckligt stor historisk betydelse för att vara värd en egen artikel. Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Se kategorier med liknande problem. |
Morups Tånge, tidigare Mothorp.[1] är ett område strax söder om Glommen, Falkenbergs kommun i Halland. Området som ligger i Morups socken är en stenig landtunga som sträcker sig långt ut i havet (därav namnet tånge, besläktat med tunga och som i detta fall betyder udde). I området finns en 27,6 meter hög fyr och ett naturreservat med samma namn. Det är omnämnt sedan åtminstone 1585, då det fanns utmärkt på holländska sjökort[2].
Fyren och Glomstenen
Området har varit känt för att vara svårt att segla i. Under hundra år hade ett tjugotal fartyg förlist på reven utanför tången. Därför började man anlägga en fyr 1841 som tändes 1 november 1843. Innan fyren byggdes användes ett flyttblock, Glomstenen, av fiskarna för orientering. Stenen nämns redan i berättelsen om kung Harald Hårdrådes örlogsfärd 1061-62 och vidare i berättelsen om kung Håkon Håkonsson krigståg till Halland på 1250-talet.[1] Stenen fungerar som vindskydd vid havsfågelskådning, då det kan blåsa rejält.
Kring fyren växte upp en fiskehamn som först kallades Glummen men som idag går under namnet Glommen. De flesta av byggnaderna runt fyren byggdes 1870-1871. Fyren elektrifierades 1930 och blev obemannad 1962. Den renoverades 1975 då den fick ett ytskikt av stålfiberbetong.[2]
Glomstenens budskap
Stenen har ett inhugget budskap om havsytans medelnivå i september 1816. Textens författare är Sven Petter Bexell, kyrkoherde i Grimeton och Rolfstorp. Sedan början på 1700-talet hade det pågått en debatt om den så kallade vattuminskningen i haven. Somliga menade att det var landet som steg upp ur havet, medan andra föreställde sig att havsvattnet uppslukades av hål i oceanbotten. En tredje gissning föreslog en kontinuerlig avdunstning av havsvattnet.
Minskningen var, och är, ett långsamt förlopp. I Bottenviken är vattenståndsändringen nära en centimeter om året, i Sydsverige mindre än en millimeter om året. På Anders Celsius förslag markerade man havets nivå med daterade ristningar längs kusterna. Någon riktig förklaring av fenomenet skulle dock inte komma förrän långt in på 1800-talet då det kunde förklaras som en landhöjning efter istiden.
Bexell hade funnit gamla uppgifter om vattennivåer i Halland, som inte stämde överens med de nivåer han kunde iaktta. Han mätte havsytans nivå vid Glumstenen i september 1816 och för framtida forskning lät han hugga ut resultatet i stenen. Bexell skriver i sin Hallands historia och beskrivning:
| ” | Tiden att fullständigt förklara detta fenomen är troligen icke ännu inne, och måhända inträffar den icke i våra dagar. Men vår forskningsmöda bör icke gå förlorad för eftervärlden. Då jag närmare hunnit justera mina vid havskusten uthuggna märken, ärnar jag att för kommande tiders forskare tillkännagiva mina observationer jämte en noggrann uppgift på märkena för vattenhöjden på halländska stränderna. I den uti flera avseenden märkvärdiga Glumstenen är min flera gånger justerade iakttagelse redan uthuggen på följande sätt: Wattenytans medelhöjd afvägd år 1816 i September av S.P. Bexell. Rätt i väster härifrån var vattnet 2 alnar 11 decimal tum 4 2/3 linier under detta märke. | „ |
| – Sven Petter Bexell[3] | ||
Med våra måttenheter blir Bexells medelhöjd 1528 millimeter. Han anger höjden på en tredjedels linie när, det motsvarar en millimeter i våra mått. Var "detta märke" är uthugget är dock okänt. Någon uthuggen markerad referensnivå kan inte urskiljas på stenen. Men begreppet "märke" skulle kunna uppfattas så att hela den synliga stenen utgör "märket". Stenen hade ju tjänat som sjömärke i hundratals år. Övergången mellan stenen och den underliggande markytan blir i så fall den referensnivå som Bexell använt när han mätte medelhöjden över havsytan på en millimeter när.
Några ytterligare Bexellska forskningsinsatser om vattuminskningen är inte kända.
Naturreservatet
Morups Tånge är en populär fågellokal där ornitologer både skådar höst och vårsträcket över havet, samt söker av revlarna och tångbankarna efter vadare. Området blev naturreservat 1946 och har en yta på 210 hektar, varav 90 hektar land. Det är privatägt.[4]
Guldfyndet vid Morups tånge
Inom arkeologin är Morups tånge känt för ett guldfynd i form av en armring. Armringen är vriden av två breda guldtenar och ändarna är omlindade och typen kallas i arkeologiska kretsar för en svf 601-typ. På armringen sitter en mindre oornerad och enkel fingerring i guld, samt tre fragment av en punsornering fingerring i samma material. Armringen, som stilmässigt dateras till vikingatiden, betraktas av vissa som ett depåfynd, av andra som ett lösfynd, och hittades tillsammans med ringarna vid bärgning av tång under 1900-talets första decennium, och har eventuellt legat länge i havet. Armringen är mycket tjock och ett av de få guldfynd från vikingatiden som gjorts i Halland.[5]
Referenser
Fotnoter
- ^ [a b] Svenska Familj-Journalen, Band 20. Stockholm: Familj-Journalens Boktryckeri-Aktiebolag. 1881. sid. 329-330. http://runeberg.org/famijour/1881/0333.html
- ^ [a b] Karlsson, Ingvar et. al., red (2006). Glommen - Ett fiskeläge och dess omgivningar - En vandring i tid och rum. ISBN 91-88806-65-0
- ^ Bexell, Sven Petter (1931). Hallands Historia och Beskrivning. Halmstad: Tidningen Hallands boktryckeri. sid. 171, not 50. http://runeberg.org/hallhist/0191.html
- ^ ”Morups Tånge”. Länsstyrelsen i Hallands län. http://www.lansstyrelsen.se/halland/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/naturreservat/falkenberg/Pages/morups-tange.aspx. Läst 11 maj 2012.
- ^ Historiska museet Föremål 110059. SHM 17976:1
Externa länkar
| ||||||||