Nikolaj Gumiljov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikolaj Gumiljov
Nikolaj Stepanovitj Gumiljov.
Född Kejsardömet Ryssland 15 april 1886
Kronstadt, Kejsardömet Ryssland
Död 26 augusti 1921 (35 år)
Petrograd, Ryssland
Nationalitet Rysk
Yrke/uppdrag Poet, författare, kritiker
Maka Anna Andrejevna Gorenko Anna Achmatova
Barn Lev Gumiljov
Föräldrar Stepan Jakovlevitj Gúmilev och Anna Ivanovna, född Lvova

Nikolaj Stepanovitj Gumiljov (ryska: Николай Степанович Гумилёв), född 15 april 1886 i Kronstadt, död 26 augusti 1921[1][a] i Petrograd (avrättad), var en rysk poet, kritiker och översättare och den som grundade akmeismen.

Gumiljov studerade litteraturhistoria i Sankt Petersburg och Paris. Under sina studieår påverkades Gumiljov av Valerij Brjusov och Konstantin Balmont. Hans första egna dikter präglades av rysk symbolism. 1911 grundade han tillsammans med bland andra Osip Mandelstam sammanslutningen Poeternas gille som senare utvecklade sig till akmeismen. Hans idéer påverkade Anna Achmatova – som han åren 1910-1918 var gift med – och vidare Osip Mandelsjtam, Georgij Ivanov med flera.

Gumiljovs ideal var klarhet, i motsats till symbolism. "Vi ska återge orden deras egentliga betydelser", sade han en gång. Viktiga motiv för hans poesi är Afrika, dit han reste flera gånger, och medeltiden; riddaridealen och frimurarnas myter och tankar var också viktiga för honom. Gumiljov var monarkist och ville inte samarbeta med bolsjevikregeringen. Han motarbetade dess ingrepp i litteraturens utveckling. Gumiljov avrättades efter att ha blivit dömd för deltagande i Kronstadtupproret.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndom och ungdom[redigera | redigera wikitext]

Nikolaj Gumiljov föddes i en adlig familj i Kronstadt, som andre sonen till skeppsläkaren Stepan Jakovlevitj Gúmilev[b] (1836-1910) och Anna Ivanovna, född Lvova (1854-1942).

Nikolaj Gumiljov var ett klent och sjukligt barn, led av ständig huvudvärk och var ljudkänslig. Hösten 1894 började han skolan i Tsarskoje Selo, men gick bara några månader där, och började sedan på grund av sjukdom att studera i hemmet. Hösten 1895 flyttade familjen till Petersburg, där Nikolaj året därpå började i Gurevitjs läroverk. År 1900 fick hans äldre bror Dmitrij (1884-1922) tuberkulos, och familjen reste till Tbilisi i Kaukasien. Där började Nikolaj först i fjärde klass för andra gången, men fick efter ett halvår börja på Tbilisis högre läroverk. 1902 publicerades för första gången en dikt av Nikolaj Gumiljov i tidningen ”Tifliskij listok”.[2]

1903 återvände familjen till Tsarskoje Selo och Nikolaj började sjunde klass. Han var ingen studiebegåvning, och blev nästan relegerad, men fick fortsätta skolan eftersom rektorn visste att han skrev dikter – året före skolavslutningen bekostade föräldrarna utgivningen av hans första diktsamling ”Put konkvistadorov” (på ryska: Путь конквистадоров). Efter sin examen våren 1906 reste han till Sorbonne för att studera vidare.

Utomlands[redigera | redigera wikitext]

Fotografi från 1906
Foto i Paris 1906

Från 1906 bodde Gumiljov i Paris: han lyssnade på föreläsningar om fransk litteratur på Sorbonne, studerade måleri och reste mycket. Han besökte Italien och i Frankrike gav han ut den litterära tidskriften "Sirius" (i vilken Anna Achmatova debuterade), men som bara utkom med 3 nummer. Han gick på utställningar, lärde känna franska och ryska författare, brevväxlade intensivt med kritikern Valerij Brjusov, som han skickade sina dikter, artiklar och berättelser till. I Sorbonne blev Gumiljov bekant med den unga poeten Jelisaveta Ivanovna Dmitrijeva (på ryska: Елизаве́та Ива́новна Дми́триева). Denna flyktiga bekantskap spelade några år senare en ödesdiger roll i Gumiljovs liv.

Brjusov presenterade Gumiljov för kända poeter och författare som Dmitrij Merezjkovskij, Zinaida Gippius, Andrej Belyj med flera, men de var nedlåtande mot den unge begåvade mannen. 1908 "hämnades" han genom att anonymt skicka dem sin dikt "Androgyn" (på ryska: Андрогин), som fick ett ytterst välvilligt mottagande, och Merezjkovskij och Gippius ville då lära känna författaren.[3]

I april 1907 återvände Nikolaj Gumiljov till Ryssland för att mönstra. Då träffade han även sin lärare Brjusov och sin älskade Anna Gorenko (Achmatova). I juli begav han sig från Sevastopol på sin första resa längs Levanten och återvände till Paris i slutet av juli.

1908 gav Gumiljov ut diktsamlingen "Romantiska färger" (på ryska: Романтические цветы) och för pengarna han fick för den, och med benäget bistånd från sina föräldrar begav han sig ut på sin andra resa, först till Sinop och därefter till Istanbul. Efter Turkiet besökte Gumiljov Grekland, därpå reste han till Egypten, där han besökte Ezbikie. I Kairo tog hans pengar oväntat slut och han blev tvungen att återvända till Sankt Petersburg.

Nikolaj Gumiljov var inte bara poet, utan även en av Afrikas största utforskare. Han genomförde några expeditioner till östra och nordöstra Afrika, och hemförde en stor samling till det antropologiska och etnografiska museet i Sankt Petersburg.

Första expeditionen till Abessinien[redigera | redigera wikitext]

Redan som barn hade Gumiljov fascinerats av Afrika, han inspirerades av de ryska frivilliga officerarna i Abessinien (senare upprepade han till och med Alexander Bulatovitjs rutt, och delvis Nikolaj Leontjevs rutt. Trots det kom beslutet att bege sig dit oväntat, och 14 december 1909 anlände han först till Odessa, och avreste därifrån till Djibouti, och sedan vidare till Abessinien. Genom Gumiljovs korrespondens vet vi att han var på väg till Addis Abeba, besökte Dire Dawa och Harar, Etiopien, och även deltog i jakter.[4] I artikeln "Är Menelik död?" beskriver Gumiljov ingående och initierat alla tronstridigheter kring Negus negesti, Etiopiens kejsare Menelik II.[5]

Mellan resorna[redigera | redigera wikitext]

De tre åren mellan expeditionerna var mycket händelserika i Nikolaj Gumiljovs liv.

Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova med sonen Lev Gumiljov

Gumiljov besökte Vjatjeslav Ivanovs berömda litterära och filosofiska sällskap "Tornet" och föreningen Förkämparna för det skönlitterära ordet, där han gjorde många nya litterära bekantskaper.

1909 utgav Gumiljov tillsammans med Sergej Makovskij den illustrerade tidskriften Apollon om konst, musik, teater och litteratur. Där började Gumiljov sin kritikerbana och skrev sina berömda "Brev om rysk poesi".

Under våren 1909 återsåg Gumiljov sin flyktiga bekantskap Jelisaveta Dmitrijeva. De inledde en kärleksförbindelse, och Gumiljov friade till henne, men Dmitrijeva föredrog en annan poet, Maksimilian Aleksandrovitj Volosjin, som var Gumiljovs redaktionskollega på tidskriften Apollon. Under hösten samma år, när pseudonymen Tjerubina de Garbiak (på ryska: Черуби́на де Габриа́к) hade avslöjats som ett påhitt av Volosjin och Dmitrijeva, uttalade sig Gumiljov föga smickrande om poeten Dimitrijeva, och Volosjin utmanade honom då offentligen på duell. Många tidningar skrev om duellen, som ägde rum 22 november 1909. Båda duellanterna överlevde - Volosjin sköt, men pistolen klickade, han sköt igen, och pistolen klickade igen, medan Gumiljov sköt i luften.[6]

1910 utkom Gumiljovs diktsamling "Pärlor" (på ryska: Жемчуга), där även den tidigare utgivna "Romantiska färger" ingick. Samlingen fick berömmande omdömen av Brjosov, Vjatjeslav Ivanov, Innokentij Annenskij och andra kritiker.

Den 25 april 1910 gifte sig Nikolaj Gumiljov till slut, efter tre år av tvehågsenhet: han och Anna Andrejevna Gorenko (Achmatova) vigdes i Nikolajevkyrkan i Kiev.

1911 var Gumiljev med och grundade "Poeternas gille". Där ingick Anna Achmatova, Osip Mandelstam, Vladimir Narbut, Sergej Gorodetskij, Maria Skobtsova (blivande Heliga Maria av Paris), Michail Zenkevitj mfl.

Vid den tiden genomgick symbolismen en kris, som de unga poeterna försökte övervinna. De förkunnade att poesi var ett hantverk, och delade upp alla poeter i mästare och gesäller. I "Gillet" ansågs Gorodetskij och Gumiljov vara mästare. Till en början hade "Gillet" ingen tydlig inriktning.

1912 tillkännagav Gumiljov att en ny konstnärlig strömning hade uppstått - akmeismen - vilken medlemmarna i "Poeternas gille" tillhörde. Akmeismen förkunnade materialitet, motivets och formens objektivitet, och ordens precision. Tillkännagivandet av den nya riktningen väckte häftiga reaktioner, och mest negativa. Samma år startade akmeisterna ett eget förlag och en tidskrift.

Gumiljov började studera gammalfransk poesi vid Sankt Petersburgs universitet.

Samma år utkom poesisamlingen "Främmande himmel" (på ryska: Чужое небо), i vilken poemen "Upptäckten av Amerika (på ryska: Открытие Америки) ingår.

1 oktober 1912 föddes Anna och Nikolaj Gumiljovs son Lev Nikolajevitj Gumiljov.

Andra expeditionen till Abessinien[redigera | redigera wikitext]

Den andra expeditionen ägde rum 1913. Den var bättre organiserad och i samarbete med Vetenskapsakademien. Först ville Gumiljov korsa ökenområdet Danakil, studera de föga kända folkstammarna och försöka civilisera dem, men Akademien tillbakavisade den rutten som alltför dyr, och Gumiljov blev tvungen att föreslå en ny rutt.

Gumiljovs systerson Nikolaj Svertjkov följde med honom till Afrika som fotograf. Först begav de sig från Sankt Petersburg 7 april och kom två dagar senare fram till Odessa, och avseglade sedan till Istanbul. I Turkiet fattade Gumiljov tycke för turkarna till skillnad från de flesta ryssar. Gumiljov blev bekant med den turkiske konsuln Mozar-bej, och de reste vidare tillsammans till Egypten, och därifrån till Djibouti. Resenärerna skulle ha färdats längre in i landet med järnväg, men efter 260 km stannade tåget eftersom regnen hade spolat bort rälsen. De flesta av passagerarna återvände, men Gumiljov, Svertjkov och Mozar-bej tiggde till sig en dressin av järnvägsarbetarna och färdades 80 km längs den skadade rälsen. När de kom fram till Dire-Daya anlitade Gumiljov en tolk och de färdades vidare med en karavan till Harar.[7]

Där köpte Gumiljov med visst besvär mulor, och blev bekant med Harars dåvarande guvernör Ras Tafari, sedemera kejsare Haile Selassie I; de rastafaritroende ansåg att han var en inkarnation av guden Jah. Gumiljov skänkte en låda vermouth till den blivande kejsaren och fotograferade honom, hans hustru och syster.

Från Harar gick vägen genom föga utforskade trakter till Shejk-Husseins by. De blev tvungna att ta sig över floden Jabu där de blev anfallna av krokodiler och Nikolaj Svertjkov nästan blev uppäten. De fick snart problem med provianten och måste jaga. Väl framme fick de ett varmt mottagande av hövdingen och den andlige ledaren Aba-Muda. Gumiljov fick se den helige Shejk-Husseins grav och en grotta, som ingen syndare kunde ta sig ur. Nikolaj Gumiljov tog sig in i den och återvände välbehållen. När de hade skrivit ner Shejk-Husseins hagiografi begav sig expeditionen till staden Ginir. Där kompletterade de sina samlingar och fyllde på vatten innan de fortsatte västerut längs den besvärliga vägen till byn Matakua.

Expeditionens vidare öde är okänt. Gumiljovs afrikanska dagbok avbröts med ordet "Vägen..." den 26 juli. Gumiljov återvände till Sankt Petersburg och Tsarskoje Selo under andra halvan av september 1913.[8]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Put konkvistadorov 1905
  • Ognennyj stolp 1921

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tidigare har man trott att Nikolaj Gumiljov avrättades antingen 24 augusti när domen föll, eller 25 augusti, eftersom domen ofta gick i verkställighet dagen därpå.
  2. ^ Efternamnet uttalades med betoning på första stavelsen eftersom det härstammade från "Humilis" (latin för ödmjuk).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, december 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Historiker i Sankt Petersburg har fastställt Nikolaj Gumiljovs dödsdatum” (på ryska). Gazeta.ru. 27 oktober 2014. http://www.gazeta.ru/culture/news/2014/10/27/n_6598905.shtml. Läst 2 september 2015. 
  2. ^ Vera Luknitskajas biografi om Nikolaj Gumiljov
  3. ^ Jevgenij Stepanov: Krönika
  4. ^ Brongulejev, 1995, s. 154-157.
  5. ^ Är Menelik död? (på ryska: Умер ли Менелик?) Läst 31 december 2016
  6. ^ Brongulejev, 1995, s. 145-151.
  7. ^ Brongulejev 1995, sid. 281-301.
  8. ^ Brongulejev 1995, sid. 301-338.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alexejeva T. S. Achmatova i Gumiljev. S ljobimym ne rasstavajtes. M.: Eksmo, 2013. 342 sidor. ISBN 978-5-699-61680-0[1]
  • Annenkov J. Nikolaj Gumiljov. Dnevnik moich vstretj. Tsikl tragedij. L.: Isskustvo, 1991.
  • Annenkov J. Nikolaj Gumiljov. Dnevnik moich vstretj. Tsikl tragedij". Pod obstj. red. prof. R. Gerra. M.: Vagrus, 2005. Sid. 97-115.
  • Brongulejev Vadim Vasiljevitj. Posredine stranstvija zemnogo: Dokumentalnaja povest o zjizni i tvortjestve Nikolaja Gumiljova. Gody: 1886-1913. M.: Mysl, 1995. ISBN 5-224-00614-2.
  • Davidson A. B. Mir Nikolaja Gumiljova, poeta, pytsjestvennika, voina. M.: Rysskoje slovo, 2008.
  • Gusev A., Podberezin B. Nikolaj Gumiljov: vyzov cydbe. Riga: Jumi, 2014. ISBN 978-9984-30-240-9.
  • Pertjenok V. Spisok rasstreljannych. Feldman d. Delo Gumiljova. Novyj mir. 1990. Nr. 4.
  • Petrov M. V. V dopolnenije k delu N. S. Gumiljova. Novyj mir. 1990. Nr. 5.
  • Polusjin Vladimir. Nikolaj Gumiljov. Zjizn rasstreljannogo poeta. Moskva.: Molodaja gvardija. 2015. ISBN 978-5-235-03767-0
  • Samyj neprotjitannyj poet. Zametki Anny Achmatovoj o Nikolaje Gumiljove. Nojyj mir. 1990. Nr. 5.
  • Sjubinskij V. I. Zjizn Nikolaja Nikolaja Gumiljova. Ast: corpus. M.: 2014.
  • Vysotskij O. Nikolaj Gumiljov glazami syna. Molodaja gvardija, 2004.
  • Zjizn Nikolaja Gumiljova: Vospominanija sovremennikaov. SPB: Izd. Mezjdynarodnogo fonda istorii nauki, 1991.
  • Zobnin J. Nikolaj Gumiljov Pro et contra. SPB: RCHGI, 2000
  • Zobnin J. Nikolaj Gumiljov - poet Pravoslavija. SPB, 1999.