Olof Wibelius

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Wibelius, med handen på Sveriges lagbok, träffar den ryske överbefälhavaren, greve Fredrik Vilhelm von Buxhoevden som berättar att Sverige har förlorat kriget. Oljemålning av Albert Edelfelt, 1899.

Olof Wibelius, adlad af Wibeli 1808, född 10 februari 1752 i Södertälje, död 1 juli 1823 i Karlstad, var en svensk ämbetsman, jurist och landshövding, verksam i Finland under sista delen av den svenska tiden fram till 1808. Därefter var han verksam i Sverige.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Wibelius blev år 1794 lagman i den karelska lagsagan. 1801 utsågs han till vice landshövding i Åbo och Björneborgs län. Perioden 18031808 var han landshövding i Savolax och Karelens län.

Olof Wibelius residens låg i Kuopio, varifrån han främjade länets ekonomiska utveckling och försvar och krävde modigt vid ryssarnas inmarsch av dem utlovad respekt för landets lag i ett brev till Vilhelm von Buxhoevden, vilket inspirerade Johan Ludvig Runeberg till dikten Landshövdingen i andra samlingen av nationaleposet Fänrik Ståls sägner från 1860, vilken hyllar Olof Wibelius.

År 18091813 var Wibelius landshövding i Värmlands län.

Han var ursprungligen en fattig svensk prästson – fadern var kyrkoherde i Södertälje – som genom "flit och duglighet" fått detta höga ämbete. När ryska styrkor invaderade hans län under Finska kriget 180809 stannade han kvar på sin post för att skydda och hjälpa sitt läns invånare.

Han invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1812 samt av Kungliga Lantbruksakademien 1812.[1]

Företrädare:
Axel von Rosen
Landshövding i Värmlands län
1809–1813
Efterträdare:
Elias von Eckstedt

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Biographie öfver Olof af Wibeli, KVA:s Handlingar, 1824, s. 490