Fredrik Vilhelm von Buxhoevden

Fredrik Vilhelm von Buxhoevden
	Fredrik Vilhelm von Buxhoevden
Född	13 september 1750; Võlla herrgård, Estland
Död	4 september 1811 (60 år); Koluvere slott, Estland
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Andra kadettkåren
Sysselsättning	Militär ledare
Befattning
	Generalguvernör över Finland
Arbetsgivare	Keksholms livgardesregemente
Maka	Natalja Buxhoevden
Barn	Sofja von Buxhoevden (f. 1778); Natalya Fedorovna Buxhoeveden (f. 1782); Alexander von Buxhoeveden (f. 1783); Peter von Buxhoeveden (f. 1792 och 1792)
Föräldrar	Otto Friedrich von Buxhoeveden; Helene Charlotte von Buxhöwden
Utmärkelser
	Riddare av Sankt Alexander Nevskij-orden; Georgsorden, tredje klass; Georgsorden, fjärde klass; Polska Sankt Stanislaus orden; Georgsorden, andra klass; Guldsabel "för tapperhet"; Sankt Vladimirs orden, första klassen; Andreasorden; Vita örnens orden; Sankt Vladimirs orden, andra klassen; Ryska Sankt Stanislausorden
	Redigera Wikidata

Fredrik Vilhelm von Buxhoevden, född 14 september 1750 på Võlla herrgård på ön Moon, guvernementet Livland, död 23 augusti 1811 på Koluvere slott, var en rysk greve och fältherre av balttyskt ursprung. Han deltog i flera av Rysslands krig under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, bland annat slaget vid Austerlitz 1805. Under Finska kriget 1808–09 var han överbefälhavare för de ryska styrkorna och ansvarade även för förvaltningen av det ockuperade Finland, en roll i vilken han efterlämnat ett i huvudsak gott minne.

Bakgrund och tidig karriär

Fredrik Vilhelm von Buxhoevden härstammade från en gammal balttysk släkt från Livland, vars ursprung går tillbaka till en familj från Niedersachsen som flyttade till Livland på 1200-talet. Under den svenska stormaktstiden tjänade släkten Sverige, men när Sverige förlorade Livland stannade den kvar i sina hemtrakter och dess medlemmar blev ryska undersåtar.^[2]

Han anställdes i den ryska armén redan 1764^[2] och deltog framgångsrikt i rysk-turkiska kriget (1768–1774). 1770 utnämndes han till fänrik vid fortifikationstrupperna. Efter att han 1777 gift sig med Natalia Aleksejeva, en dotter till kejsarinnan Katarina,^[2] steg han snabbt i graderna: 1783 befordrades han till överste och 1789 till generalmajor. Hans avancemang berodde troligen mer på goda förbindelser än på fältherreskicklighet.^[2]

Under Gustav III:s ryska krig (1788–1790) undsatte han som brigadchef Viborg och Fredrikshamn och deltog även i första slaget vid Svensksund 24 augusti 1789. I rysk-polska kriget tjänstgjorde han 1793–1794 som divisionsgeneral och blev efter det framgångsrika kriget militärguvernör i det erövrade Warszawa, där han ihärdigt verkade för att förhindra ryska våldsdåd i den erövrade staden.^[2] Han gavs även grevlig värdighet i Preussen – en titel som året efter förärades honom även i Ryssland.^[2] Karriären fortsatte med utnämning till generallöjtnant och överkommendant i Sankt Petersburg 1797 men redan nästa år föll han i onåd hos tsar Paul I och förvisades till sina gods.^{[källa behövs]}

Koalitionskrigen 1805–1807

Efter ryskt tronskifte inkallades han av den nye tsaren Alexander I för att delta i Napoleonkrigen. 1805 förde han de allierades vänstra flank i det viktiga slaget vid Austerlitz.^[2] På hösten nästa år blev han överbefälhavare i Ostpreussen men efter några mindre lyckade företag ersattes han av general von Bennigsen. En av förlusterna var i slaget vid Pultusk (50 km norr om Warszawa) den 26 december 1806. Efterträdaren von Bennigsen förlorade snart också ett viktigt slag vid Friedland i juni 1807, varefter von Buxhoevden återfick kommandot inför kriget mot Sverige.^{[källa behövs]}

Finska kriget 1808–09

I Finska kriget var han överbefälhavare för de ryska styrkornas inledande angrepp. Han hade samtidigt tsarens uppdrag att utöva den högsta civila ledningen över de erövrade områdena.^[2] I hans stab ingick tidigare Anjalamän, officerare som under Gustav III:s ryska krig konspirerat mot kungen, och vars uppgift nu blev att sörja för landets politiska besittningstagande. I överbefälhavarens namn utfärdades en kungörelse med löfte om att sammankalla ständerna i Åbo.^[2]

I krigets inledning belägrade han Sveaborg och nådde redan efter en månad med huvudstyrkan fram till Åbo, där han etablerade sitt högkvarter. I fortsättningen ägnade han sig mer åt landets administration än åt militära operationer. Ockupationen skilde sig märkbart från lilla ofredens plundringar och våldsdåd: von Buxhoevden lät noggrant utreda alla våldsdåd som begåtts av de ryska trupperna och erlade skadestånd ur den ryska kronans medel till dem som lidit skada.^[2]

Han ingick den 29 september stilleståndet i Lohteå, något som väckte stort missnöje i Sankt Petersburg där han ansågs ha överskridit sina befogenheter.^[2] I november bekräftade han konventionen i Olkijoki. På grund av missnöjet i Sankt Petersburg och hänvisande till försämrad hälsa lämnade han kommandot och ersattes som överbefälhavare av generalen Bogdan von Knorring.^{[källa behövs]}

Hans möte med landshövding Olof Wibelius i Kuopio har skildrats i Fänrik Ståls sägner.

Efter kriget

Efter freden 1809 blev han högste styresman i Storfurstendömet Finland och anses som sådan ha varit rättvis och ädelmodig.^[2] Han dog 1811 på Lode slott i nuvarande Koluvere i Estland.

Eftermäle

Von Buxhoevdens eftermäle är i Finland i huvudsak gott. Hans insats som befälhavare för ockupationsarmén skilde sig fördelaktigt från tidigare erövares uppträdande, och det är denna kontrast som framför allt betonat de humana dragen i hans verksamhet. Ur rysk synvinkel däremot betraktades han som en svag befälhavare som gav de svenska trupperna andrum när de borde ha ansatts hårdast, och vars verksamhet i Finland slutade i ett misslyckat vapenstilleståndsavtal.^[2]