Omega

Från Wikipedia
För andra betydelser, se Omega (olika betydelser).
Omega
Grekiska alfabetet
Enhetsalfabetet
Α α Alfa Ν ν Ny
Β β Beta Ξ ξ Xi
Γ γ Gamma Ο ο Omikron
Δ δ Delta Π π Pi
Ε ε Epsilon Ρ ρ Rho
Ζ ζ Zeta Σ σ ς Sigma
Η η Eta Τ τ Tau
Θ θ Theta Υ υ Ypsilon
Ι ι Jota Φ φ Fi
Κ κ Kappa Χ χ Chi
Λ λ Lambda Ψ ψ Psi
Μ μ My Ω ω Omega
Extra tecken i äldre alfabet¹
 Digamma  San
 Heta
Numeriska tecken¹
 Stigma  Sampi
 Koppa
Extra tecken i andra språk¹
 Jot  Sjo

¹Källor: se Grekiska alfabetet#Referenser

Omega (grekiska ωμέγα oméga, egentligen ’stort o’) (versal: Ω, gemen: ω) är den tjugofjärde och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Dess uttal var i klassisk grekiska ett långt å-ljud [o:]. I modern grekiska är det en kort vokal, [o]. Någon motsvarighet i det latinska alfabetet finns inte.

I det joniska talbeteckningssystemet hade det värdet 800.[1]

Namnet betyder stort o och användes för att skilja den från omikron, litet o.

Inom elektricitetsläran symboliserar Ω ohm, som är enheten för resistans. Konduktans, som är det inverterade värdet av resistansen, betecknas ibland mho, det vill säga ohm baklänges, och med ett upp-och-nervänt omegatecken: ℧. SI-enheten för konduktans är dock formellt Siemens, S.

Inom sannolikhetsläran symboliserar Ω utfallsrummet.

Inom den statistiska fysiken betecknar Ω antalet mikrotillstånd.

Inom kosmologin betecknar Ω densitetsparametern.

Inom datavetenskapen, särskilt algoritmteorin, används Ω för att beteckna undre gränser.

Inom SI-systemet betecknar ω vinkelhastigheten.

På kartor symboliserar omega-tecknet grottor.

Unicode[redigera | redigera wikitext]

  decimalt hexadecimalt HTML
ω 969 3C9 ω
Ω 937 3A9 Ω

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Aaboe, Asger (1969). Antikens matematik. Prisma Stockholm. sid. 115