Otto Andersson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Otto Andersson (olika betydelser).
Otto Andersson på 1950-talet.

Otto Emanuel Andersson, född 27 april 1879 i VårdöÅland, död 27 december 1969 i Åbo, var en finländsk musikforskare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Andersson studerade först vid Helsingfors musikinstitut, och var därefter en tid verksam som lärare där. År 1906 grundade han föreningen Brage, vars ordförande och körledare han därefter blev.

Sedan 1908 bedrev han studier i folklore och musikhistoria och blev filosofie doktor 1923. Andersson innehade från 1926 Robert Mattssons professur i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi.

I Anderssons litterära produktion, vilken företrädesvis behandlar finländsk musikhistoria och folklore, märks Inhämska musiksträvanden (1907), Musik och musiker (1917), Martin Wegelius (1918), Johan Josef Pippingsköld och musiklivet i Åbo 1808-27 (1921), Stråkharpan (1923, disputation), Runeberg och musiken (1925).

Andersson grundade dessutom tre musiktidskrifter, skrev en mångfald värdefulla uppsatser samt samlade och utgav gamla svensk-finska och estländska folkvisor och danser.

Andersson framträdde även som tonsättare (motett, romanser med mera) och som dirigent vid sång- och musikfester.

Otto Andersson var även medarbetare i Svensk uppslagsbok som författare av musikrelaterade artiklar.

Ålandsfrågan[redigera | redigera wikitext]

Andersson var engagerad i finska inbördeskriget på Åland. Han var ledare för skyddskåren i Vårdö [1] .

Efter inbördeskrigets slut så kom han att börja arbeta för att Åland skulle bli självstyrt tillsammans med andra ålänningar som främst var bosatta i Helsingfors. Han blev medlem i Ålandskommittén där bland annat arkitekterna Lars Sonck och Bertel Jung hade framträdande roller. Andersson var ansvarig utgivare för veckotidningen Ålands Posten som Ålandskommittén gav ut 1919[2]. Han skrev boken "Bidrag till kännedom om Ålandsfrågans uppkomst och stämningen på Åland 1917–1918" [3] där han ifrågasatte äktheten i Ålandsrörelsen och svenskarnas påstående att ålänningar ville höra till Sverige. Detta gjorde att han blev illa omtyckt av Ålandsrörelsen och främst Julius Sundblom och huvudorsaken varför Andersson sällan var till Åland efter Nationernas Förbunds beslut sommaren 1921 att Åland skulle bli självstyrt område och höra till Finland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk uppslagsbok. Lund 1929

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bondestam, Anna. Vintern 1918 
  2. ^ Jung, Bertel (1922). ”Ålandskommitténs Verksamhetsberättelse 1918-1922” 
  3. ^ Andersson, Otto (1919). Bidrag till kännedom om Ålandsfrågans uppkomst och stämningen på Åland 1917-1918 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]