Peristaltik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Förenklad bild som visar peristaltik

Peristaltik betyder sammandragande. Peristaltiska muskelrörelser är en beteckning på muskelsammandragning som sker på ett rytmiskt sätt, och genom att fortplanta sig i en viss riktning leder till transport. I tarmarna bidrar peristaltiska rörelser också till att födan blandas och fördelas över epitelcellerna för maximerat näringsupptag.

Rörelser och sammandragningar i muskulaturen i magsäcken och tarmarna med vilkas hjälp födan transporteras genom mag-tarmkanalen och (i magsäck och tunntarm) blandas med nedbrytande sekret samt restprodukter i tjocktarmen bearbetas. Peristaltiken styrs av lokala nervsystem i tarmen men regleras också av autonoma nervsystemet och av peptidhormoner. Genom dessa påverkar stress och kostens sammansättning peristaltiken.

Ett annat exempel på peristaltiska muskelrörelser är daggmaskens sätt att transportera sig.

Fastemotorik[redigera | redigera wikitext]

En speciell form av peristaltiska rörelser kan ses mellan måltider och har till syfte att tömma magsäck och tarmar på större matpartiklar som inte finfördelas i tidigare matsmältningsfaser, detta hindrar även bakteriell överväxt i mag-tarmkanalen. Detta kallas även migrerande motorkomplex. Ungefär 4 till 5 timmar efter födointag, då magsäcken och tarmarna tömts på föda, påbörjar dessa ett rörelsemönster i tre faser:

  1. Fas I, inga kontraktioner, peristaltiken hämmas av inhiberande motorneuron.
  2. Fas II, oregelbundna kontraktioner.
  3. Fas II, regelbundna, kraftiga kontraktioner som tömmer magsäcken och tarmen på större partiklar, som annars inte transporterats fram under de vanliga peristaltiska rörelserna.

Gastrokoliska reflexen[redigera | redigera wikitext]

Uttänjning av proximala kolon aktiverar den gastrokoliska reflexen, som skjuter på fekalmaterial i tjocktarmen mot ändtarmen. Dessa kontraktioner initieras ungefär en till tre gånger per dygn, och kan aktiveras av signaler från magsäcken vid födointag för att bereda plats åt den nya födan. Detta upplevs som ett behov av att defekera. Reflexen varar i 10-30 minuter för att sedan avta.

Reflexen leder till att inre analsfinktern, som är parasympatiskt reglerad, tappar sin muskeltonus. Dock finns medveten kontroll över defekationen i och med att yttre analsfinktern är viljemässigt kontrollerad, vilket gör att man kan "hålla sig" vid behov.

Se även[redigera | redigera wikitext]