Robert Badinter

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Robert Badinter
Robert Badinter.jpg
Född30 mars 1928[1][2][3] (92 år)
Paris sextonde arrondissementFrankrike
MedborgarskapFrankrike
Utbildad vidjuridiska fakulteten i Paris[4] och Faculté des lettres de Paris Blue pencil.svg
SysselsättningAdvokat, skribent, politiker, librettist
BefattningICDB-kommissionär
Justitieminister (1981–1983)
Justitieminister (1983–1984)
Justitieminister (1984–1986)
President (1986–1995)[5]
Senator (1995–2011)[6]
Politiskt partiSocialistiska partiet
Make/makaAnne Vernon
(g. 1957–1965)
Élisabeth Badinter
(g. 1966–)
FöräldrarSimon Badinter
UtmärkelserPrix Lyssenko (1992)[7][8]
Hedersdoktor vid Université de Neuchâtel (2009)[9]
Masarykuniversitetets guldmedalj (2011)[10]
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Hedersdoktor vid Universitetet i Zagreb
Hedersdoktor vid Université Libre de Bruxelles
Tomáš Garrigue Masaryk-orden, första graden
Redigera Wikidata

Robert Badinter, född 30 mars 1928, är en fransk advokat, politiker (Socialistpartiet) och debattör, mest känd för sitt aktiva engagemang mot dödsstraffet. Han var justitieminister i de första regeringarna under François Mitterrand, under Pierre Mauroy och Laurent Fabius, från 1981 till 1986.

Badinter blev under 1960-talet känd som försvarsadvokat och deltog som försvarare i den beryktade rättegången mot Claude Buffet och Roger Bontems 1972. Badinter, som försvarade Bontems och lärde känna honom personligen, berördes mycket illa då paret dömdes till döden genom halshuggning för ett dubbelmord som Buffet begått under ett upplopp i Clairvauxfängelset. Han försvarade senare framgångsrikt barnmördaren Patrick Henry och lyckades få juryn i underrätten, court d'assise i Troyes att inte utfärda dödsdom, trots de mycket starka reaktionerna mot brottet. Badinter vände skickligt juryn mot en dödsdom genom att vända processen mot dödsstraffet som sådant, och åberopade här den tidigare avrättade barnamördaren Christian Ranucci och de personliga konsekvenser som avrättningen fått för hans närmaste. Henry dömdes därmed till livstids fängelsestraff, och frigavs 2001. De omedelbara reaktionerna anses ha lett till att Jerome Carrein dömdes till döden månader kort därefter i Douai, efter ett liknande sexualmord mot en liten flicka. Den sista avrättningen ägde rum samma år, av Hamida Djandoubi. Därefter kom samtliga dödsdomar att förverkas av presidenten. Badinter försvarade även Philippe Maurice, vars dödsdom var den sista att utfärdas i Frankrike, år 1981. Efter Socialistpartiets seger i president- och parlamentsvalen samma år benådades Maurice, Badinter utnämndes till justitieminister och framlade hösten samma år framför nationalförsamlingen ett lagförslag om avskaffande av dödsstraffet, som antogs, kort därefter även av senaten. Badinter kvarstod som justitieminister till 1986, då han utsågs av Mitterrand till ordförande i konstitutionsrådet, som övervakar att lagstiftningsarbetet följer konstitutionen. Vid sin avgång från detta 1995 valdes Badinter till senator och förblev så till sin pension 2011.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  2. ^ SNAC, Social Networks and Archival Context ID: w6864xfw, omnämnd som: Robert Badinter, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  3. ^ BD Gest', BD Gest' author ID: 34442, omnämnd som: Robert Badinter, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  4. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  5. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  6. ^ läs online och läs online, (Källa från Wikidata)
  7. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  8. ^ Henry de Lesquen (red.), Le club de l´Horloge : Trente ans de combat pour les idées politiques 1974-2004, s. 181-184, (Källa från Wikidata)
  9. ^ läs online, (Källa från Wikidata)
  10. ^ läs online, (Källa från Wikidata)