Sandtärna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sandtärna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Gelochelidon nilotica vanrossemi.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljMåsfåglar
Laridae
UnderfamiljTärnor
Sterninae
SläkteGelochelidon
C. L. Brehm, 1830
ArtSandtärna
G. nilotica
Vetenskapligt namn
§ Gelochelidon nilotica
Auktor(Gmelin, 1789)
Synonymer
Sterna nilotica
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sandtärna (Gelochelidon nilotica) är en tärna som ensam förs till släktet Gelochelidon[2] men som tidigare fördes till släktet Sterna. Sandtärnan är en ganska otypisk tärna som till utseendet påminner om arterna inom släktet Sterna men som födosöker i habitat likt arterna i släktet Chlidonias.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Sandtärnan häckar i de varmare delarna av södra Europa (det finns även en mycket isolerad population som häckar i norra Tyskland och Danmark), i de tempererade delarna av östra Asien, utmed både väst- och östkusten i Nordamerika samt i östra Sydamerika.

Alla underarter genomför någon form av förflyttning efter häckningen men det är de nordligaste populationerna som flyttar längst och övervintrar i Afrika, Karibien och norra Sydamerika, södra Asien och Nya Zeeland.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Sandtärnan delas upp i sex underarter med följande utbredning:[3]

Taxonet macrotarsa som häckar i Australien behandlades tidigare som en underart till sandtärnan och vissa gör det fortfarande.[4] Numera urskiljs den dock allt oftare som egen art, australisk sandtärna.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sandtärnan är en ganska stor och kraftfull tärna i samma storlek och med ett liknande utseende som kentsk tärna, men sandtärnans kort kraftiga trutliknande näbb, breda vingar, långa ben och kompakta kropp är distinkta. Adult i sommardräkt har grå ovansida, vit undersida, svart hätta, svart näbb och svarta ben. Lätet är ett karaktäristiskt ker-wik.

Adult i vinterdräkt saknar den svarta hättan, istället har den en svart ögonmask likt kärrtärnan. Juvenilen har en blekare ögonmask men påminner annars om adult i vinterdräkt. Den kan förväxlas med juvenil kentsk tärna men den senare har kortare och klenare näbb. De olika underarterna går att särskilja i fält, genom storleksskillnader och mindre skillnader i fjäderdräkten.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten häckar i kolonier vid sjöar, våtmarker och utmed kusten. Boet placeras direkt på marken och består av en uppskrapad grop där den i genomsnitt lägger två ägg. Den störtdyker vanligtvis inte efter fisk utan födosöker efter insekter som den fångar i flykten, men jagar också över fuktiga ängar efter grodor och mindre däggdjur, som möss och sorkar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Birdlife International 2014 Gelochelidon nilotica Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 januari 2015.
  2. ^ Bridge et al., 2005
  3. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2019. IOC World Bird List (v 9.2). doi :  10.14344/IOC.ML.9.2.
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bridge, E. S.; Jones, A. W. & Baker, A. J. (2005): A phylogenetic framework for the terns (Sternini) inferred from mtDNA sequences: implications for taxonomy and plumage evolution. Molecular Phylogenetics and Evolution 35: 459–469. PDF fulltext
  • Collinson, M. (2006). Splitting headaches? Recent taxonomic changes affecting the British and Western Palaearctic lists. British Birds 99(6): 306-323.
  • Harrison, Peter (1988): Seabirds (2nd edition). Christopher Helm, London ISBN 0-7470-1410-8
  • National Geographic Society (2002): Field Guide to the Birds of North America. National Geographic, Washington DC. ISBN 0-7922-6877-6
  • Olsen, Klaus Malling & Larsson, Hans (1995): Terns of Europe and North America. Christopher Helm, London. ISBN 0-7136-4056-1