Sarah Bernhardt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För Sarah Bernhardt-biskvi, se Biskvi.
Sarah Bernhardt
Sarah Bernhardt i juni 1877 under ett besök i Boston, Massachusetts
Sarah Bernhardt i juni 1877 under ett besök i Boston, Massachusetts
FöddSara-Marie-Henriette Rosine Bernard
22 oktober 1844
Paris, Frankrike
Död26 mars 1923 (78 år)
Paris, Frankrike
BegravdPère-Lachaise
kartor
Utbildad vidConservatoire national supérieur d'art dramatique
Aktiva år1862-1923
MakeAmbroise Aristide Damala (1882-1889)
Signatur
Sarah Bernhardt signature.jpg
IMDb SFDb

Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt (franska: [sa.ʁa bɛʁ.nɑʁt];[1]), ursprungligen Sara Marie Henriette Rosine Bernard, född 22 oktober 1844 i Paris, död 26 mars 1923 i Paris, var en fransk skådespelare och en av sin tids största celebriteter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndom och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardt föddes i Latinkvarteret i Paris som dotter till den holländska modisten och kurtisanen Julie Bernard;[2]fadern var okänd.[2] Hon växte upp på en flickpension och i ett kloster, och hon drömde om att bli nunna när hon blev stor.[2] En av moderns inflytelserika älskare, hertig Charles de Morny, ville att hon skulle bli skådespelare istället och såg till att hon kom in på Conservatoire de Paris redan som 15-åring[3] (1859/1860[4]). Hertigen var halvbror till Napoleon III.[2]

Teaterroller[redigera | redigera wikitext]

Efter två år på skolan, och tack vare hertigens inflytande, fick hon en praktikantplats på Comédie-Française.[2] Men hon fick sluta redan efter ett år på grund av att hon örfilat en äldre skådespelerska som hade förolämpat hennes syster.[2] Hon blev anställd vid Théâtre du Gymnase-Dramatique och sen vid Théâtre de l'Odéon.[2] Det var under sina sex år på Théâtre de l'Odéon hon började nå framgång och uppmärksamhet.[2] Hennes första succéroll var som Anna Damby i pjäsen Kean av Alexandre Dumas den äldre, något som hon följde upp med rollen som Cordelia i Shakespeares Kung Lear. François Coppées Le passant, där hon gjorde rollen som trubaduren Zanetto, blev en stor succé.[2] Kejsaren, som såg föreställningen, sände en diamantbrosch med sina initialer till Sarah Bernhardt .[5]

Hon återanställdes 1871 vid Comédie-Française och blev där snart den främsta tragédiennen sedan Rachels dagar och antogs till societär 1875. Hennes glansroller blev Phèdre, Zaïre (Voltaire), hjältinnan i La fille de Roland (av Bornier), Berthe de Savigny i Feuillets Le sphinx, Chérubin, Doña Sol i Hugos Hernani, Andromaque och Mrs. Clarkson i L’étrangère (av Dumas den yngre).

I sin titelroll i operan Fedora bar hon som prinsessa en herrhatt. Detta skapade hattmodet med Fedora.[6]

Sjukvård[redigera | redigera wikitext]

Under fransk-tyska kriget fick Bernhardt idén att starta ett sjukhus på Théâtre de l'Odéon, och hon lyckades använda sina kontakter för att få ihop donationer.[5] Polischefen donerade många basförnödenheter.[5] Familjen Rothschild donerade vin och konjak och familjen Menier stora mängder choklad.[5] Den holländska ambassadören donerade linne och från andra vänner fick hon ihop andra förnödenheter som mjöl och sardiner.[5] Hennes egen kokerska lagade all mat och kokerskans make körde den hästdrivna ambulansen.[5] Bernhardt och två andra skådespelerskor vårdade och tog hand om hundratals skadade, medan belägringen av Paris pågick utanför.[5] De fick vissa perioder söka skydd nere i teaterns källare.[5]

Äktenskap och barn[redigera | redigera wikitext]

Hon fick sonen Maurice Bernhardt 1864 i en utomäktenskaplig relation med den belgiske fursten Eugène de Ligne. Prinsen friade till henne men hans familj förbjöd äktenskapet och tvingade henne att avsluta förbindelsen.[7] År 1882 gifte Bernhardt sig med en grekisk skådespelare, Aristidès Damala, men denne avled redan 1889, 34 år gammal.

Teaterdirektör[redigera | redigera wikitext]

Bernhardt övertog 1882 tillsammans med sin son Maurice Bernhardt Ambigu-teatern i Paris. Samma år satte hon upp Sardous Fédora på Vaudeville-teatern och köpte 1883 Porte-Saint-Martin-teatern, där hon bland annat spelade Froufrou och Marguerite Gautier. Sardou skrev de historiska skådespelen Théodora (1884; mer än 300 representationer på rad) och La Tosca (1887) för Bernhardt. Hon blev direktör för Renaissance-teatern 1893 och öppnade 1899 Sarah-Bernhardt-teatern i gamla Théâtre lyrique vid Châtelet-torget, där hon själv gav gestalt åt de manliga huvudrollerna i Hamlet och Rostands "L’Aiglon". Hon hade stor ekonomisk framgång med sina teaterföretag

Resor[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardt fotograferad av Sarony Napoleon

På grund av sina omtalade egenheter råkade hon i onåd hos teaterns styrelse 1879. Hon följde ändå med truppen på en turné till London samma år och vann där stor framgång. Våren 1880 bröt hon sitt kontrakt med Théâtre français och dömdes därför till höga böter men blev trots det ännu mer känd. Hon uppträdde åter i England och fick stora inkomster på en konstresa i Nordamerika. Hon utsträckte därefter sina triumffärder till södra Frankrike, Italien, Holland, Österrike, Ryssland, Danmark med flera länder. Den 24 maj 1883 kom hon till Stockholm, och tog med ett sällskap på 22 personer in på Grand Hotel. Hon uppträdde därefter den 29 och 30 maj på Kongl. Stora Theatern med Fédora (Victorien Sardou) i fyra akter. Sarah Bernhardt besökte även kung Oscar II och fick mottog medaljen Litteris et Artibus med kunglig krona i briljanter.[8]

Hon åkte till England och Amerika och tjänade mycket pengar men hon slösade bort det lika fort. Till hennes triumfer lades Cléopatre (av Sardou och Moreau) och Jeanne d’Arc (av Barbier), bägge 1890. 1891-93 besökte hon Nord- och Sydamerika, Australien och flera av Europas huvudstäder. 1902 uppträdde hon åter i Stockholm och för första gången i Berlin, som hon dittills hade undvikit på grund av ett visst tyskhat. Sarah Bernhardt var på scen en magnetisk personlighet. Hennes spel hade enligt tidens kritiker en förvånande makt att väcka känslor; i dödsscener utvecklade hon en realism och ett patos av högst raffinerad art. Hennes "gyllene röst kan än kuttra som en turturdufva, än rasa som en tiger".

Film[redigera | redigera wikitext]

Bernhardts förhållande till filmen var ambivalent. Hon gjorde filmdebut 1900 i Le Duel d'Hamlet och förklarade efter inspelningen att hon hatade detta medium. Trots det spelade hon in ytterligare en film, La Tosca, 1908. Hon medverkade i ytterligare några filmer under 1910-talet.

Bildhuggeri, måleri, skrivande[redigera | redigera wikitext]

Ett av Sarah Bernhardts verk, med en rollfigur från pjäsen Kungen roar sig.

Sarah Bernhardt sysslade hon även med bildhuggarkonst och utställde byster i brons och marmor samt gruppen "Efter stormen" (i gips) med mera. Hon sysslade även med måleri, skrev ett par teaterpjäser och skildrade en uppstigning i ballon captif (Dans les nuages, 1878). I april 1904 började hon offentliggöra sina memoarer i den engelska tidskriften The Strand magazine.

Sjukdom och död[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardts grav

När Bernhardt var 71 år gammal drabbades hon av svåra smärtor i ett ben som hon skadat när hon ramlat från en balustrad. Benet hade gipsats men läkte ej utan angreps av kallbrand och läkarna tvingades amputera. Hon fortsatte sin skådespelarkarriär haltande på träben alternativt buren i en bärstol. 1923 spelade hon in sin sista film, La Voyante, som spelades in i hennes hus, som mer eller mindre gjordes om till en filmstudio. Hennes hälsa blev allt svagare under inspelningen, och hon beställde en likkista i rosenträ, klädd med vitt siden; hon provlåg den ofta, då hon draperade sig med vackra blommor, och sov i den till och från.

När hon avled, nästan 79 år gammal, fördes hon genom Paris till Père-Lachaisekyrkogården, och gatorna kantades av hundratusentals människor. Hon har en stjärna på Hollywood Walk of Fame vid 1751 Vine Street.[9]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Dans les Nuages, Impressions d'une Chaise Charpentier (1878)
  • L'Aveu, drame en un acte en prose (1888)
  • Adrienne Lecouvreur, drame en six actes (1907)
  • Ma Double Vie (1907), & som My Double Life: Memoirs of Sarah Bernhardt, (1907) William Heinemann
  • Un Coeur d'Homme, pièce en quatre actes (1911)
  • Petite Idole (1920; som The Idol of Paris, 1921)
  • L'Art du Théâtre: la voix, le geste, la prononciation, etc. (1923; som The Art of the Theatre, 1924)
  • Sarah Bernhardt My Grandmother (1940)

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Her own pronunciation, listen e.g. toYoutube
  2. ^ [a b c d e f g h i] Alois M. Nagler. ”Sarah Bernhardt”. Encyclopedica Britannica. https://www.britannica.com/biography/Sarah-Bernhardt. Läst 4 december 2017. 
  3. ^ ”Sarah Bernhardt - National Portrait Gallery” (på engelska). www.npg.org.uk. https://www.npg.org.uk/collections/search/person/mp56070/sarah-henriette-rosine-bernhardt. Läst 18 juni 2021. 
  4. ^ Livres. Sarah Bernhardt. Tête de feu, corps de liane, l'actrice menait double jeu” (på franska). Le Temps. 23 december 2000. ISSN 1423-3967. https://www.letemps.ch/culture/livres-sarah-bernhardt-tete-feu-corps-liane-lactrice-menait-double-jeu. Läst 18 juni 2021. 
  5. ^ [a b c d e f g h] Silverthorne, Elizabeth (2004). Sarah Bernhardt. Philadelphia: Chelsea House Publishers. sid. 49-50 
  6. ^ McMahan, Catherine (19 maj 2017). ”6 Reasons to Remember Sarah Bernhardt” (på engelska). Owlcation. https://owlcation.com/humanities/6-Reasons-to-Remember-Sarah-Bernhardt. Läst 18 februari 2018. 
  7. ^ Skinner, Cornelia Otis (1967) (på engelska). Madame Sarah. Boston: Houghton Mifflin Company. Libris 304581 
  8. ^ Lindorm, Erik (1979). Oscar II och hans tid : [1872-1907]. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 163. ISBN 91-46-13375-5 
  9. ^ Ullman, Dana (2007). The Homeopathic Revolution: Why Famous People and Cultural Heroes Choose Homeopathy. North Atlantic Books. sid. 138. ISBN 978-1556436710. http://books.google.com/?id=BXZlprZRTJoC&pg=PA138 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]