Sillval

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sillval
Status i världen: Sårbar[1]
Finwhaleapproach.jpg
sillvalens framsida
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningValar
Cetacea
UnderordningBardvalar
Mysticeti
FamiljFenvalar
Balaenopteridae
SläkteBalaenoptera
ArtB. physalus
Vetenskapligt namn
§ Balaenoptera physalus
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
Cypron-Range Balaenoptera physalus.svg
Utbredningsområde (blå)
Hitta fler artiklar om djur med
skelett av en sillval i ett museum i Stralsund.

Sillvalen (Balaenoptera physalus) är en art i familjen fenvalar.[2] Den är nära släkt med blåvalen och världens näst största djurart.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vuxna hannar blir på norra halvklotet 18 till 24 meter och på södra halvklotet 20 till 27 meter långa. Till skillnad mot flera andra valar är honor lite större men väger ungefär lika mycket, 40 till 70 ton. Sillvalar är smalare och lättare än lika långa blåvalar.

Djurens ovansida är blågrå till svartbrun. Buken och fenornas undersida är vit. Kännetecknande för arten är en vit fläck på den högra underkäken. Den cirka 50 cm höga ryggfenan ligger långt bak på kroppen. Det stora huvudet mäter ungefär 1/5 del av hela kroppslängden. Hos sillvalen förekommer två blåshål och från nosens spets till blåshålen sträcker sig en upphöjd kant. Arten har vanligen 350 till 400 barder i munnen.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sillvalar finns i alla större världshav, men de undviker kustregioner. De föder sina ungar under vintern och uppsöker därför subtropiska eller tempererade havsregioner. Även parningen sker i samma område. Under sommaren simmar de till havsregioner nära Arktis eller Antarktis. På grund av att årstiderna är olika på norra och södra halvklotet möts de olika populationerna inte vid ekvatorn.[3] En del zoologer anser därför populationerna är två underarter.

Sillvalar förekommer egentligen bara i djupa hav men ibland hamnar de i grunda havsområden som Nordsjön och Östersjön. Dessa djur dör oftast innan de hittar tillbaka.

Status[redigera | redigera wikitext]

På grund av djurets hastighet hade människan i början svårt att jaga sillvalen. Först i slutet av 1800-talet uppkom användbar teknik. Efter att blåvalen nästan hade dött ut övergick man till jakt på sillvalar. I antarktiska oceanen dödades 1937/38 över 28 000 individer av denna art. Valfångsten pågick sedan till 1960-talet med liknande omfattning. 1982 bestämde International Whaling Commission att helt stoppa jakten på sillvalar tills beståndet återhämtat sig. Trots det fångade Island den 22 oktober 2006 en sillval kort efter att landet bestämde sig för ny valfångst. Kvoten ökades fram till 2009 till 150 individer och vid fångstperiodens slut hade 125 individer dödats[4].

Sillvalen listas av IUCN som starkt hotad (endangered). Beståndet uppskattas till 15 000 individer på södra halvklotet och 40 000 individer på norra.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Sillvalar lever vanligen i grupper med sex till tio individer. Under vandringar bildas ibland stora grupper med upp till 250 exemplar.[3] De simmar snabbare och dyker djupare än de flesta andra valar i samma storleksklass. Sillvalen når hastigheter upp till 50 km/h (27 knop) och dyker ofta till 200 m under vattenytan eller djupare. Vid dykning stannar arten ungefär femton minuter under vattenytan. Födan består huvudsakligen av krill, andra kräftdjur, bläckfiskar och mindre fiskar som fastnar i valens barder.[3] Typiska kräftdjur som äts kring Antarktis är antarktisk krill (Euphausia superba), Euphausia pacifica, Thysanoessa inermis, Thysanoessa longipes och Thysanoessa spinifera. I norra Stilla havet har sillvalen ofta Thysanoessa inermis och vanlig krill (Meganyctiphanes norvegica) som föda.[5]

En vuxen sillval äter upp till två ton föda per dag.[6] Under vintern äter sillvalen nästan ingenting. Den lever i stället från fettreserverna.[5]

Individerna kommunicerar med läten som har en låg frekvens mellan 16 och 40 Hz.[3]

En hona föder vartannat eller vart tredje år en unge. Dräktigheten varar elva till tolv månader och ungdjuret föds på senhösten när valarna nått sina vinterkvarter. Vid födelsen är ungdjuret ungefär 6 meter långt och har en vikt av 3 500 kg.[3] Ungdjuret får di i sju till elva månader tills det nått en längd av tio till tolv meter. Sillvalar blir könsmogna när de är fem till femton år gamla.[5]

De kan bli mer än hundra år gamla men de flesta lever ungefär 75 år.[3] Unga sillvalar faller ibland offer för späckhuggare.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cooke, J.G. 2018 Balaenoptera physalus . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 25 augusti 2019.
  2. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Balaenoptera physalus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  3. ^ [a b c d e f g h] Mahalingam & Silberstein (2010). ”Fin whale” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Balaenoptera_physalus/. Läst 15 april 2021. 
  4. ^ Unternehmer plant Massenexport von Walfleisch, Spiegel-Online, 2009-09-27
  5. ^ [a b c d] Sally A. Mizroch (1984). ”Fin whale”. Marine Fisheries Review 46 (4): sid. 20−24. https://www.researchgate.net/publication/285228838_The_fin_whale_Balaenoptera_physalus. Läst 15 april 2021. 
  6. ^ Sebastian White (2021). ”Graue Giganten” (på tyska). GEOkompakt (66): sid. 57. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.