Skarpskytterörelsen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Skyttepaviljong på Hjortmossen 1889.
Korpral S.A. Hedlund vid skarpskytterörelsen.

Skarpskytterörelsen började 1860 i Sverige som frivillig försvarsrörelse, efter utländska förebilder.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Initiativtagare till den svenska skarpskytterörelsen var några kända publicister – Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund i Göteborg, samt August Blanche och Lars Johan Hierta i Stockholm. Det var samma män som stred för representationsreformen, för allmän rösträtt, och för folkhögskolorna.

Skarpskytterörelsen var ett uttryck för samma idéer. Sveriges försvar ansågs av initiativtagarna vara för svagt, och försvarsviljan upplevdes som dålig. Istället för den gamla indelta yrkesarmén ville man ha allmän värnplikt och en frivillig folkbeväpning efter samma mönster som i Schweiz. De första föreningarna bildades i Stockholm och Göteborg.

Folkrörelse[redigera | redigera wikitext]

Den första skytterörelsen blev en verklig folkrörelse. Mönstret var detsamma överallt; några eldsjälar tog ledningen. Från alla samhällsklasser anslöt sig skytteintresserade män, och med myndigheternas stöd anlades skjutbanor och övningsplatser. Det var en fosterländsk anda i uppropen och talen och en demokratisk inställning i leden. Redan 1864 fanns det 239 föreningar med över 33 500 medlemmar.

Efterhand började hänförelsen för skarpskytterörelsen att svalna, och många skyttar tröttnade på de militära formerna samt ville se en friare idrott. Efter 1880 omvandlades skarpskytteföreningarna till civila skytteförbund. År 1903 organiserades de i en skytteförbundens överstyrelse, och lever idag vidare i form av olika sportskytteförbund.

Stockholmsföreningen[redigera | redigera wikitext]

Stockholmsföreningen var störst med 2 300 skarpskyttar.[1] Det blev också huvudstadens förening som fick ordna den stora årliga riksskyttetävlingen. Man samlades vid den norra skjutbanan vid nuvarande Jarlaplan, och vid tävlingen 1868 deltog sammanlagt 829 skyttar från 86 skarpskytteföreningar över hela landet. Riksskyttetävlingen pågick i en hel vecka, och de många gästerna var inkvarterade i sovsalar som staden ställde till förfogande. De bästa skyttarna fick stora penningpriser, och dessutom utdelades hederspriser av kungahuset, staden och andra intresserade. Prisutdelningsceremonin var oftast grandios.

Genom skarpskytterörelsen organiserades också vapenövningar för skolungdomen, och under övningarna var pojkarna klädda i uniform. Redan ett år efter starten 1868 kunde man ställa upp en styrka på 800 folkskolepojkar som var indelade i två bataljoner med eget befäl och egen musikkår. Vårar och somrar övade man och sköt till måls på Ladugårdsgärdet. Man gjorde också skolutfärder med båt och tåg till Järva krog och Uppsala. I september 1877 ordnades den första allmänna skyttetävlingen för Stockholms skolungdom, och sammanlagt 400 pojkar kom till Kaknäs skjutbanor. Från Stockholm spred sig verksamheten till läroverken i landsorten.[2] År 1906 fick föreningen en egen anläggning, Stora Skuggans skjutbanor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alf Åberg, Vår svenska historia. Stockholm 1979, s. 415
  2. ^ Alf Åberg, Vår svenska historia. Stockholm 1979, s. 416

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]