Större brunfladdermus

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Större brunfladdermus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Nyctalus noctula.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningFladdermöss
Chiroptera
FamiljLäderlappar
Vespertilionidae
SläkteNyctalus
ArtStörre brunfladdermus
N. noctula
Vetenskapligt namn
§ Nyctalus noctula
AuktorSchreber, 1774[2]
Utbredning
Mapa Nyctalus noctula.png
Utbredningsområde
Synonymer
Abendsegler-drawing.jpg
Hitta fler artiklar om djur med

Större brunfladdermus[3], tidigare även stor fladdermus (Nyctalus noctula), fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar).

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den är Sveriges största fladdermus med en vingbredd mellan 30 och 45 cm, kroppslängd (huvud och bål) mellan 7 och 8,5 cm och vikt upp till 40 g. Pälsen är enfärgat rödbrun.[4] Ansikte och öron är brunsvarta[5].

Artens tredje finger är längre än hos andra släktmedlemmar och lillfingret är betydlig kortare än det fjärde fingret. Underarmarnas längd ligger mellan 4,9 och 5,8 cm. Vid foten förekommer en lång hälsporre (calcar). Tandformeln är som hos alla arter i släktet Nyctalus I 2/3 C 1/1 P 2/2 M 3/3.[6] Svansen är 4 till 6 cm lång.[7]

Beteende[redigera | redigera wikitext]

Större brunfladdermus kan jaga redan på eftermiddagen. Till skillnad från de flesta andra svenska fladdermöss har den en rak flykt. Födan består av flygande skalbaggar och nattflyn. Lätet, när det når ner i den hörbara delen av tonskalan, är högt och gnisslande.[8] Lätets frekvens varierar, men medelfrekvensen ligger runt 20 kHz[5].

Arten finns i lövskog och kulturlandskap, gärna med tillgång till sjöar[4]. Kan även förekomma i kusttrakter[9].

Under våren bildar honor egna kolonier som är skilda från hannarna. Platsen där ungarna föds kan ligga 1 000 km (eller i undantagsfall 1 500 km) från platsen för vinterdvalan. Efter ungarnas födelse i juni eller juli har kolonin cirka 20 till 50 medlemmar och sällan upp till 100 medlemmar. Viloplatsen är ofta håligheter i träd, ibland bergssprickor, grottor eller fladdermusholkar och sällan byggnader. Cirka 3 till 4 veckor efter födelsen får ungarna flygförmåga och kolonins medlemmar återvänder till området där de går i ide. Där bildas blandade kolonier med hannarna som i grottor kan ha upp till 10 000 medlemmar. Vinterdvalan sker även i de andra nämnda gömställena men byggnader undviks allmänt.[1][10]

Kortare vandringar under sommaren tillsammans med svalor eller seglare kan förekomma. Större brunfladdermus har två olika läten för ekolokaliseringen. Vid jakt i skogarnas undervegetation ligger lätets frekvens mellan 25 och 45 kHz. När arten jagar ovanför trädens kronor ligger frekvensen mellan 19 och 25 kHz.[10]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Större brunfladdermus finns i större delen av Europa upp till 60°N, söderut till Nordafrika och österut över hela det tempererade Asien[4]. I Sverige förekommer den ställvis, längs Norrlandskusten troligtvis ända upp till Medelpad[5].

I bergstrakter når arten 1900 meter över havet.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Csorba, G. & Hutson, A.M. 2016 Nyctalus noctula . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 juli 2019.
  2. ^ [a b] ”Mammal Species of the World - Browse: noctula”. Bucknell.edu. http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?s=y&id=13802038. Läst 11 mars 2011. 
  3. ^ De Jong et al.. ”Nya svenska namn på Europas fladdermöss”. Sveriges lantbruksuniversitet. http://pub.epsilon.slu.se/12670/1/de_jong_et_al_151006.pdf. Läst 20 juni 2017. 
  4. ^ [a b c] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 55-56. ISBN 91-46-16576-2 
  5. ^ [a b c] Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 30. ISBN 91-85094-60-9 
  6. ^ Francis & Barrett, red (2008). Nyctalus noctula (på engelska). A Field Guide to the Mammals of South-East Asia. New Holland Publishers. sid. 240. ISBN 978-1-84537-735-9 
  7. ^ Amy Dunkley (2011). ”Noctule bat”. ARKive. Arkiverad från originalet den 19 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180119121756/http://www.arkive.org/noctule-bat/nyctalus-noctula/. Läst 19 januari 2018. 
  8. ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 240-241. ISBN 91-1-864142-3 
  9. ^ Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. Arkiverad från originalet den 16 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060616121952/http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009. 
  10. ^ [a b] ”Noctule bat” (på engelska). Natural Sciences Musem of Granollers. http://www.batmonitoring.org/en/species/nyctalus-noctula/. Läst 27 oktober 2019.