Stafylokocker

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Stafylokock)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stafylokocker
Staphylococcus aureus 01.jpg
Systematik
DomänEubakterier
Eubacteria
RikeBakterier
Bacteria
StamFirmicutes
KlassKocker
Cocci
OrdningBacillales
FamiljStaphylococcaceae
SläkteStafylokocker
Staphylococcus
Vetenskapligt namn
§ Staphylococcus
AuktorRosenbach, 1884
Arter

S. afermentans
S. aureus
S. auricularis
S. capitis
S. caprae
S. cohnii
S. epidermidis
S. felis
S. haemolyticus
S. hominis
S. intermedius
S. lugdunensis
S. pettenkoferi
S. saprophyticus
S. schleiferi
S. simulans
S. vitulus
S. warneri

S. xylosus

Stafylokocker (Staphylococcus) är ett släkte icke sporbildande grampositiva runda bakterier (kocker). Namnet Staphylococcus härrör från grekiskans staphylé som betyder druvklase, vilket syftar på bakteriernas utseende i mikroskop. De producerar katalas, vilket gör att de lätt kan skiljas från streptokocker vid odlingsdiagnostik i laboratoriet. S. aureus och ytterligare några arter som S. intermedius och i varierande grad S. hyicus producerar koagulas[1]. Vissa arter av stafylokocker producerar även toxiner (exempelvis enterotoxin).

De flesta stafylokockerarter som finns på människan ingår i normalfloranhud, hår och på slemhinnor där S. epidermidis är en av de vanligaste, som sällan orsakar besvär. En del arter är emellertid viktiga sjukdomsorsaker, patogener.

S. aureus kan orsaka flera olika infektioner hos människa, framför allt hudinfektioner men även skelettinfektioner liksom endokardit. S. intermedius och S. hyicus orsakar infektioner i huvudsak hos djur, den förstnämnda vanlig orsak på hundar med hudinfektion (pyodermi), medan den andra förknippas med bland annat svartskorv (exudativ epidermit) hos nöt och svin[2].

S. saprophyticus är en koagulasnegativ stafylokockart, som inte ingår i människans normalflora men är känd för sin förmåga att orsaka, ofta häftiga blåskatarr hos framför allt unga kvinnor - "the honeymoon cystitis", men de orsakar sällan infektioner högre upp i urinvägarna och är lättbehandlade med antibiotika.

Staphylococcus aureus kan också ge upphov till matförgiftning, som ofta är häftig och beskriven som "först tror man att man skall dö, sedan önskar man att dö - men ändå överlever man".

När penicillin började användas på 1940-talet selekterades penicillinresistens fram tidigt. Orsaken till resistensen är att stafylokockerna producerade enzymet penicillinas som bryter ner beta-laktam-ringen hos penicillin. Bakterien bär genen för denna egenskap på plasmider, som de lätt kan byta mellan varandra, vilket leder till att resistensen sprids även mellan arter. Isoxapenicillinerna (exempelvis oxacillin eller flukloxacillin) bryts dock inte ned av penicillinaset. De lämpar sig därför väl för behandling av stafylokockinfektioner. Ett tilltagande problem inom sjukvården är förekomst av stafylokocker som blivit resistenta också mot isoxapenicilliner. Dessa kallas meticillinresistenta S. aureus eller förkortat MRSA. Sådana bakterier är ofta resistenta också mot flera andra sorters antibiotika.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Becker, Karsten; von Eiff, Christof (2011). ”19 Staphylococcus, Micrococcus, and other catalase-positive cocci”. i Versalovic James et al. (på engelska). Manual of Clinical Microbiology. 10th Edition. Washington DC, USA: ASM Press. sid. 310-11. ISBN 978-1-55581-463-2 
  2. ^ Olsson, Eva; Greko, Christina (1986). ”Vad är Staphylococcus intermedius?”. SVA vet (Uppsala: Statens veterinärmedicinska anstalt) (2): sid. 8.