Sten Aminoff

Sten Gregor Aminoff, född 8 april 1918 i Uddevalla, död 29 januari 2000 i Högalids församling, Stockholm^[1], var en svensk jurist och diplomat.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Aminoff avlade studentexamen i Göteborg 1937 och reservofficersexamen 1939. Han blev fänrik vid trängens reserv 1940, kapten där 1951, blev politices magister vid Stockholms högskola 1941 och juris kandidat 1943. År 1944 blev Aminoff attaché vid Utrikesdepartementet (UD) 1944 och tjänstgjorde i London, Berlin, Frankfurt am Main 1945, var andre sekreterare vid UD 1950, förste sekreterare 1953, förste beskickningssekreterare i Bukarest, Prag och Paris 1954, förste ambassadsekreterare vid beskickningen i Ottawa 1959,^[2], ambassadråd 1963, tjänstgjorde i Helsingfors, London, Tokyo 1967-1972, var generalkonsul i Montréal 1972-1974, ambassadör i Wellington 1974-1979, generalkonsul i Hamburg 1980-1984.^[3]

Aminoff tjänstgjorde även som Sveriges sekreterare vid Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel 1951-1953. Han var ledamot och sekreterare vid handels- och finansförhandlingar med diverse främmande makter samt biträdande sekreterare vid svenska delegationen hos FN 1960.^[2] Han utgav 1988 ett stort arbete om den svenska utvandringen till Nya Zeeland.

Aminoff var son till major Mauritz Aminoff och Margareta Högberg. Han gifte sig 1947 med Ulla Bergengren, dotter till distriktsveterinär Harald Bergengren och Margit Lantz. Med henne hade han barnen Katinka (född 1951) och Gregor (född 1953).^[2] Han var senare gift med Inger Niklasson.^[3] Aminoff är begraven på Skogskyrkogården.^[4]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Riddare av Danska Dannebrogorden (RDDO)^[2]
Riddare av Norska Sankt Olavsorden (RNS:tOO1kl)^[2]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Aminoff, Sten (1988). Svenskarna i Nya Zeeland: den svenska utvandringen till Nya Zeeland fram till 1940 = The Swedes in New Zealand : the Swedish emigration to New Zealand until 1940. Emigrantinstitutets vänners skriftserie, 0284-8341 ; 2. Växjö: Fören. Emigrantinstitutets vänner. Libris 776484

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).
^ [a b c d e] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem? 1, Stor-Stockholm (2. uppl.). Stockholm: Vem är vem. sid. 40. Libris 53509. https://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0064.html
^ [a b] Uddling, Hans; Paabo, Katrin, red (1992). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1993. Stockholm: Norstedt. sid. 48. Libris 8261513. ISBN 91-1-914072-X. https://runeberg.org/vemardet/1993/0048.html
^ ”Skogskyrkogården, kvarter 53, gravnummer 1218”. Hittagraven.stockholm.se. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Skogskyrkogarden/2/53/1218/1/. Läst 20 maj 2013.

[1] Sveriges Dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010).

[Harnesk_(1962),_s._40-2] [a b c d e] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem? 1, Stor-Stockholm (2. uppl.). Stockholm: Vem är vem. sid. 40. Libris 53509. https://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0064.html

[Uddling_&_Paabo_(1992),_s._48-3] [a b] Uddling, Hans; Paabo, Katrin, red (1992). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1993. Stockholm: Norstedt. sid. 48. Libris 8261513. ISBN 91-1-914072-X. https://runeberg.org/vemardet/1993/0048.html

[4] ”Skogskyrkogården, kvarter 53, gravnummer 1218”. Hittagraven.stockholm.se. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Skogskyrkogarden/2/53/1218/1/. Läst 20 maj 2013.

[1]

[2]

[3]

[4]