Stridsvagn KRV

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
E M I L
EMIL-TANK-SWEDEN.jpg
Typ Stridsvagn
Produktionshistoria
Tillverkare Bofors AB Landsverk
Specifikationer
Vikt 28 ton
Längd totalt 7,4 meter; exkl kanon 5,8 meter
Bredd 2,6 meter
Höjd 2,35 meter exkl spaningshuv, lvksp mm
Besättning 3

Pansar Skrov front, övre 70 mm i 22°
Skrov, undre 125 mm i 38°
Sidor 20 mm
Tak, främre 30 mm
Tak, bakre 18 mm
Akter 30 mm i 90°
Botten, främre 40 mm
Botten, bakre 15 mm
Primär beväpning 150 mm slätborrad kanon ca L/40
Sekundär beväpning 2 st 8 mm ksp
Rökaggregat
Motor 8 cyl luftkyld boxermotor för 75 ot bensin
550 hk vid 2800 r/m
Effekt/vikt 20.53 hk/ton
Upphängning Spiralfjädrar med oljedämpning, fjäderlåsning samt vagnshorisontering enl Bofors system (jämför Bofors lvkv fm/49)
Markfrigång 0,4 m
Bränslekapacitet Stridsbränsle under pansarskydd: 200 liter
Marschbränsle i avkastbara tankar: 350 liter
Bränsleförbrukning:
ekonomisk vägkörning 25 liter/mil
fältmässig vägkörning 35 liter/mil
Operativ räckvidd Fältmässig vägkörsträcka med stridsbränsle ca 60 km
Fältmässig vägkörsträcka med marschbränsle ca 100 km
Hastighet 60 km/h (maxfart)
55 km/h (marschfart)

Stridsvagn KRV (KRV är förkortningen för Kranvagn) var under 1950-talet täcknamnet för krigsmaterielprojektet E M I L, en tung stridsvagn avsett som ett svenskutvecklat alternativ till de stridsvagnar av typen Centurion som Storbritannien meddelat att de inte kunde leverera inom en överskådlig framtid. Två chassin tillverkades, varav det ena användes som prototyp till Artillerikanonvagn 151 (VK 155). Det andra användes för konceptutprovning av Stridsvagn S, vilken senare blev Stridsvagn 103.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Direkt efter andra världskriget stod det klart att större delen av den brokiga stridsvagnsparken var föråldrad, med klena kanoner och tunt pansar i förhållande till de moderna stridsvagnar som fanns i omvärlden. Armen hade tidigare avfärdat iden att använda tunga (över 22 ton) stridsvagnar då broarna i det dåvarande svenska vägnätet inte kunde användas, vilket skulle medför en allvarlig begränsning av framför allt den strategiska rörligheten eftersom det finns gott om vattendrag i Sverige. Vidare trodde man att tyngden skulle göra att de skulle köra fast i snö och gyttja. Efter kriget fanns i Europa stora överskott av fordon som kunde köpas för en billig peng, så Kungliga arméförvaltningen (KAF) utförde ingående studier av och prov med utländska vagnar (bl.a tyska Panzerkampwagen I, II, V "Panthern" och VII Tiger II "Königstiger", några olika varianter av den amerikanska stridsvagnen Sherman och den brittiska stridsvagnen Churchill).[1] Efter inventering och utredning fastslogs att det kostnadseffektivaste alternativet var nyanskaffning av den brittiska stridsvagnen Centurion Mk III, som dessutom ansågs vara möjlig att uppgradera i framtiden. Svaret på förfrågan blev dock att ingen leverans kunde ske innan Storbritanniens egna behov var täckta, vilket räknades ta mellan fem och femton år. Därför uppdrogs KAF 1951 att projektera ett svensktillverkat alternativ, vilket också skedde under stort hemlighetsmakeri. Den nya vagnen skulle kunna fungera både som infanterikanonvagn och pansarvärnskanonvagn och skulle specifikt kunna möta och slå den ryska JS-3, som hade en kraftfull 122 mm kanon. Landsverk, som skulle bygga vagnen, hade tidigare arbetat på en exportstridsvagn kallad Lansen och även de konstaterat att nästa generation av stridsvagnar både behövde ha kraftfullare beväpning och vara bättre bepansrade och därför vara tyngre. Förutom att vara kraftfull och bra skyddad skulle den nya vagnen ha automatladdad kanon. Denna ide var inte ny då Landsverk redan 1947 hade byggt en prototyp av en strv m/42 med automatladdare.[2] Kanonen skulle kunna skjuta högexplosiv ammunition och pansarspränggranater men även underkalibrig ammunition föreslogs. Projektet, som genomfördes parallellt med försök av den franska lätta stridsvagnen AMX-13, fick namnet EMIL. Det första utkastet av den nya stridsvagnen hade ett lågt chassi med 5 stora bärhjul per sida och ett sluttande frontpansar. Stridsvagnen var ungefär lika stor som en T-44 och vägde 28 ton. Tornet var av oscillerande typ med en 120 mm L/40 automatladdad kanon vars mekaniska eldhastighet av 30 skott per minut. Det mesta av pansaret sattes på tornets front (150 mm) och var till skillnad från franska oscillerande torn (som t.ex. AMX 50) mycket välskyddat då den oscillerande delen skyddades av en frontal pansarplåt. Denna konfiguration tillät även mycket mer dumpning av kanonen. Man fortsatte utveckla konceptet och 1952 gav man chassit en 3-plåts piknos som på IS-3 och även tornets främre sidor sluttades baköver. Ett flertal alternativ för pansar och kanoner började föreslås, bl.a. en 105 mm L/67 räfflad kanon och en 150 mm L/40 slätborrad kanon. I december 1952 ändrade sig engelsmännen, mest troligt för att Storbritanniens ekonomi så krävde, och köpet kuppades gemensamt igenom av överbefälhavaren ö general Nils Swedlund och försvarsminister Torsten Nilsson årsskiftet 1952/1953 och den första leveransen skedde i april 1953 varefter E M I L lades ned 1954 då Centurion-vagnarna visat sig tillfredsställande. Ett konsortium bestående av Bofors, Landsverk och Volvo föreslog vid upphandlingen till 1958 års försvarsbeslut att projektet skulle återupptas med en 155 mm pjäs i oscillerande torn, men då det ansågs för dyrt antogs istället Stridsvagn S.

Utförande[redigera | redigera wikitext]

Planerad prestanda enligt projekt E M I L 7/9 1951:

  • Kraftöverföring: Vagnen utföres bakhjulsdriven, med max dragkraft i banden 22 ton
  • Bandtyp: Stålplattor med torra bultar.
  • Bärhjul: Dubbla tallrikshjul, 5 par.
  • Stödrullar: 2 par.
  • Alternativ 1: Huvudväxellåda i form av turbinväxel med inbyggd automatisk hydraulkoppling sammanbyggd med planetväxel för två hastigheter fram och en back. Huvudväxellådan helautomatisk. Divisionsväxel-styrväxel utformad som två-, eventuellt tre-, stegs Merritt-Brown-växel (jämför tanketten). Två, eventuellt tre, styrradier samt centrumstyrning.
  • Alternativ 2: Halvautomatisk mekanisk växellåda-styrväxel med mångradiestyrning. Fem, eventuellt sex, växlar och styrradier. Motor och kraftöverföring sammanbyggdes i ett aggregat, som monterades som en enhet i vagnens bakre del.

Bandspecifikation[redigera | redigera wikitext]

  • Bandbredd: 0,55 m
  • Spårvidd: 2,05 m
  • Anliggningslängd: 3,4 m
  • Specifikt bandtryck: medel 0,75 kg/cm², max 2,32 kg/cm²

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • EMIL, 1951: Ett av de första utkasten för vad som skulle bli KRV. Hade en 120 mm L/40 och var mindre än KRV. Hade ingen 3-plåts nos och annorlunda torn.
  • EMIL I, 1952 : Liknande KRV. Var mindre och lättare än Emil II och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek.
  • EMIL II, 1952 : Liknande KRV. Var mindre och lättare än Emil III och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek. Det grövsta pansaralternativet kallades s2b.
  • EMIL III, 1952 : Liknande KRV. Var större och tyngre än Emil II och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek.
  • EMIL III, 1954 : Tornets sidopansar minskades.
  • Kranvagn, 1955: Prototyp av chassiet av kranvagn.
  • Kranvagn, 1958: Förslag att återuppta projektet med en modern 155 mm kanon eller utländska kanoner i kalibern 105-120 mm.
  • Strv K, 1958: För att rädda projektet föreslog man att montera Strv 101's torn på KRV chassit. Projektet hade inget namn och har namngivits Strv K av entusiaster.
  • AKV 151, 1960: (Huvudartikel: AKV 151) Artillerikanonvagn byggd på första KRV prototypen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://ointres.se/kungstigern_i_sverige.htm
  2. ^ ”SWEDISH TANKS PART 29: WW2 MEDIUM TANK PROJECTS”. https://ritastatusreport.live/2016/08/06/swedish-tanks-part-29-ww2-medium-tank-projects/comment-page-1/. Läst 26 december 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]