Stridsvagn 103

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stridsvagn 103
Stridsvagn 103
Stridsvagn 103 C
Typ Huvudstridsvagn
Tjänstehistoria
I tjänst 1967–1997
Använts av Sverige Sverige
Produktionshistoria
Designer Sven Berge
Designad 1956
Tillverkare Bofors
Antal tillverkade 290
Varianter Stridsvagn 103A
Stridsvagn 103B
Stridsvagn 103C
Stridsvagn 103D
Specifikationer
Vikt 103B: 39,7 ton
103C: 42,5 ton
Längd 9,00 meter
Bredd 103B: 3,60 meter
103C: 3,80 meter
Höjd 2,14 meter
Besättning 3 (vagnchef, förare/skytt, signalist/bakåtförare)

Primär beväpning 1 × 10,5 cm kan strv 103 L/62 räfflad automatkanon
50 patroner (25 & 20 i 2 magasin + 5 manuellt laddade)
Sekundär beväpning 2 × 7,62 mm ksp 58 strv kulsprutor
500 patroner var
1 × 7,62 mm ksp 58B kulspruta
Rökkastare på 103B
Rök- och lyskastare på 103C
Motor 103A: Rolls-Royce K60 diesel (240 hk), Boeing GT502 gasturbin (300 hk)
103B: Rolls-Royce K60 diesel (240 hk), Caterpillar 553 gasturbin (490 hk)
103C: Detroit diesel 6V-53T (290 hk), Caterpillar 553 gasturbin (490 hk)
103A: 397 kW (540 hk)
103B: 537 kW (730 hk)
103C: 574 kW (780 hk)
Hastighet 50 km/h (väg)
6 km/h (vatten)

Stridsvagn 103 (Strv 103), även kallad Stridsvagn S, var en svensk stridsvagn. Den är känd för sin unika konstruktion med ett tornlöst chassi. Kanonen är fast lagrad i chassit och riktning sker genom att hela fordonet manövreras. Stridsvagn 103 utvecklades i slutet av 1950- och början på 1960-talet och levererades till svenska armén mellan 1967 och 1971. Stridsvagn 103 utgjorde, tillsammans med Centurionvagnarna, huvuddelen av den svenska arméns pansartrupper fram till 1990-talet då de ersattes av Stridsvagn 122 och Stridsvagn 121.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under mitten av 1950-talet började den svenska armén diskutera utvecklingen av en ny generation stridsvagnar för att ersätta de brittisktillverkade Centurionvagnarna (Strv 81 och 101). AB Landsverk, Volvo och Bofors föreslog att återuppta projektet Stridsvagn KRV, men detta ansågs för dyrt. 1956 presenterade Sven Berge dock förslaget Alternativ S (svenskt alternativ). Det byggde på en billigare och lättare vagn som visade mindre målyta, eftersom kanonen ställdes i pansarkroppen istället för i ett torn. Bofors utvecklade förslaget vidare tillsammans med Berge.

Inför försvarsbeslutet 1958 ställdes Alternativ S mot två utländska stridsvagnar under utveckling: Alternativ A (M60 Patton) och Alternativ T (Leopard 1). Vid 1958 års försvarsbeslut antogs Alternativ S. Senare döptes vagnen till Stridsvagn 103 (vs. tredje stridsvagnen i svenska armén med en kanonkaliber över 10 cm).[1]

Åren 1967–1971 levererades 290 vagnar av Stridsvagn 103. Den maximala produktionstakten var sju vagnar per månad. Stridsvagn 103 tillfördes pansarbrigaderna Södra skånska brigaden (PB 7), Skånska dragonbrigaden (PB 8), Skaraborgsbrigaden (PB 9) och Norrbottens pansarbataljon (P 5).

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

103C med skyddsgaller.
Nedåtriktad kanon.
Uppåtriktad kanon.

Stridsvagn 103 hade inget torn, vilket gav en låg profil. Kanonen var fast lagrad i chassiet, vilket innebar att hela fordonet fick vridas för att rikta kanonen i sidled, och hela vagnen fick med hjälp av hydraulik höjas och sänkas för att rikta kanonen i höjdled. Man kunde skjuta under gång, om än med väldigt försämrad träffbild, men det var det och för dessa var träffsannolikheten så låg att även de tvingades stanna för att skjuta med precision.[2]

Trots sin utformning var Stridsvagn 103 avsedd för anfallsstrid. Den svenska arméns pansarbrigader (PB 63), där Stridsvagn 103 ingick, var anfallsbrigader med uppgift att gå till motanfall mot fientliga brohuvuden och luftlandsättningar.[3][4] Den doktrin som uttalades i dåtidens pansarreglemente beskriver ett aggressivt stridssätt, även i defensiva situationer.[5] Utformningen av Stridsvagn 103, med dess låga profil, byggde på skydd snarare än defensivt uppförande.[3]

Strv 103 var även fullständigt amfibisk då den med hjälp av en flytbälg kunde simma med 6 km/h.

Åsikterna om huruvida Stridsvagn 103 var en framgång eller ett misslyckande går isär. Kostnaderna för projektet var 665 miljoner kronor varav 120 miljoner kronor i utvecklingskostnader, vilket ger ett styckpris på 2,29 miljoner kronor per vagn. Detta var ca 1 miljon kronor mer än vad Bundeswehr betalade för den första serien Leopard 1, 1964. Dock utsåg Discovery Channel Stridsvagn 103C till den sjätte bästa stridsvagnen genom tiderna.[6][7][8][9][10]

Besättning[redigera | redigera wikitext]

Strv 103 hade tre mans besättning: vagnchef, skytt/förare och bakåtförare. Både vagnchef och skytt/förare kunde skjuta med och köra vagnen, medan bakåtföraren skötte radiopassningen. För att minska tiden från målupptäckt till skott kunde vagnchefen låta skytt/föraren köra vagnen, medan han med hjälp av sin vridbara vagnchefshuv spanade efter mål att bekämpa. Så fort chefen identifierat ett mål tog han över kommandot, riktade in vagnen och sköt, varefter han lämnade tillbaka kommandot till föraren.

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

Huvudbeväpningen utgjordes av en 10,5 cm kan strv 103 räfflad automatkanon med L/62 kaliberlängd. Den hade en maximal eldhastighet av 30 skott per minut.[källa behövs] Dock kördes kanonen med en betydligt lägre eldhastighet om 20 skott per minut under fredstid för att öka livslängden på eldrören.[källa behövs] Kanonen hade två helautomatiska magasin, ett till vänster med 20 spränggranater och ett till höger med 25 pansarbrytande granater, samt ett magasin med 5 granater för andra ändamål, oftast rökgranater.

Följande ammunitionstyper kunde användas:

Skytt och vagnchef kunde elektroniskt välja mellan de två automatiska magasinen. I det manuella magasinet förvarades vanligtvis rökgranater, som vevades fram och laddades av bakåtföraren. Vid behov kunde Strv 103 avge automateld (användes normalt endast med spränggranater).

Parallellt med huvudbeväpningen fanns två st 7,62 mm kulsprutor av typen Ksp 58 strv monterade framtill på vänster sida av vagnen, samt ytterligare en Ksp 58 på vagnchefens observationshuv. Vagnchefens kulspruta var stabiliserad i sidled men manuell inställning i höjdled var nödvändig.

Utöver denna beväpning var vagnen utrustad med rökkastare, som kunde utlösas av vagnchefen. Vid REMO (Renovering och modifiering) till Strv 103C utrustades vagnen även med lyskastare (Lyran).

Pansarskydd[redigera | redigera wikitext]

Fronten bestod av en 40 mm tjock pansarsköld försedd med luckor i samma tjocklek för att komma åt motorerna. Även taket hade en tjocklek av 40 mm. Sidorna hade en tjocklek av enbart 20 mm men var förstärkta med interna bränsletankar för extra skydd mot riktad sprängverkan. Fronten var även försedd med 30 mm höga, 40 mm djupa pansarflänsar kallade revben som ökade det frontala skyddet. På grund av frontens extrema tillbakasluttning var vagnen ogenomtränglig frontalt mot många av dåtidens projektiltyper, då dessa antingen gled av eller saknade genomslagsförmågan att gå igenom.[11] genom att absorbera mycket av den kinetiska energin från inkommande projektiler.[11] Vid mobilisering så fick vagnen även tillgång till det topphemliga[12] skyddsgallret Tillsatsutrustning 2930[13], vilket bestod av stålstänger med 30 mm i diameter som skulle monteras i framkanten av frontpansaret. För C versionen utgjorde dieseldunkarna på sidorna av vagnen ett extra skydd mot pansarspränggranater.

När 103:an togs i bruk var skyddet ypperligt, men även här gick utvecklingen förbi: vid skjutprov utförda 1991 gick de inlånade T-72:ornas pilprojektiler obevekligen rakt igenom målet, en 103:a med monterat skyddsgaller.[källa behövs]

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagn 103.
Stridsvagn 103C med monterat minvältsaggregat
MV 103C Deminer

Stridsvagn 103 fanns i tre versioner:

Stridsvagn 103A[redigera | redigera wikitext]

Det första utförandet, med en gasturbinmotor på 300 hk. 80 vagnar tillverkade.

Stridsvagn 103B[redigera | redigera wikitext]

B-versionen hade en starkare gasturbinmotor på 490 hk, monterad flytutrustning och borttagna IR-strålkastare. 210 vagnar tillverkade och levererade åren 1970-1971. Parallellt modifierades A-modellen om till B-standard.

Stridsvagn 103C[redigera | redigera wikitext]

Vid försvarsbeslutet 1982 beslutades att det skulle väntas med inköp av en ny stridsvagn till 1990-talet, varpå modifiering av de befintliga vagnarna blev nödvändig. Renoveringen och modifieringen av Strv 103 innebar bland annat förbättringar på följande punkter:

  • Laseravståndsmätare integrerad med skyttens sikte
  • Ny kolvmotor från Detroit Diesel
  • Delvis ny växellåda
  • Möjlighet till utvändiga bränsledunkar
  • Lyskastare
  • Schaktblad till samtliga vagnar

Samtliga ombyggda 103B togs i bruk 1986-1988 under beteckning Strv 103C.

Stridsvagn 103D[redigera | redigera wikitext]

D-versionen var en prototyp för vidareutveckling av 103C om armén inte skulle tillföras Strv Ny.

  • Ny gasturbin
  • NBC-filter
  • Mjukare gång
  • Stabilisering i höjdled för vagnchefens kulspruta
  • Passiv IR
  • Kalkylator för ballistisk beräkningar för skjutning mot rörliga mål
  • Utvecklat skydd i framförallt den frontala sektorn

MV 103C Deminer[redigera | redigera wikitext]

MV 103C Deminer var ett projekt som syftade till att ta fram en minröjningsvagn baserad på stridsvagn 103C. Projektet lades ner 1997.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Stridsvagn 103 C”. Foreningenp5.com. Arkiverad från originalet den 21 april 2009. https://web.archive.org/web/20090421145547/http://www.foreningenp5.com/sv/fordon/strv_103c/strv_103c.htm. Läst 30 mars 2009. 
  2. ^ http://worldoftanks.com/en/news/pc-browser/21/The_Chieftains_Hatch_Fire_On_The_Move/
  3. ^ [a b] Hugemark, Bo (2015). Den Stora Armén. Medströms Bokförlag. sid. 27-28, 128-133, 257-260. ISBN 978-91-7329-123-1 
  4. ^ Hugemark, Bo; Björeman, Carl (2017). ”Kapitel 7, Milo S - fienden skulle hejdas vid kusten”. Den Stora Invasionen. Medströms Bokförlag. sid. 131-163. ISBN 978-91-7329-138-5 
  5. ^ ”Pansarreglemente Stridsvagnspluton, 1974”. http://tanks.mod16.org/pdf/Pansarreglemente%20stridsvagnspluton%20%281974%29.pdf. Läst 6 mars 2018. 
  6. ^ FRITT MILITÄRT FORUM, 4/1998, Strv 103 – en hemlig besvikelse Överste Hans Nilsson, Skövde Arkiverad 20 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine. (sidan besökt 7 oktober 2008)
  7. ^ FRITT MILITÄRT FORUM 2/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 1/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 Arkiverad 10 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine. (sidan besökt 7 oktober 2008)
  8. ^ FRITT MILITÄRT FORUM 3/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 2/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 Arkiverad 10 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine. (sidan besökt 7 oktober 2008)
  9. ^ "Pansartrupperna 1942 - 1992" 1992, Arméns Pansarcentrum, Skövde; ISBN 91-630-1253-7
  10. ^ Die Leopard Familie Andreas Richter, D-31785 Hameln (Germany) (sidan besökt 17 Februari 2013)
  11. ^ [a b] Flera dokument från pansartruppskolan funnet i krigsarkivet.
  12. ^ https://imgur.com/Cd8DgEk
  13. ^ http://forum.skalman.nu/posting.php?mode=quote&f=51&p=640108&sid=a9db1430f67ab82a7bd24fd6aaa32132

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]