Svartlärka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svartlärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Melanocorypha yeltoniensis, Kazakhstan 1.jpg
Svartlärka fotograferad i Kazakstan mellan Astana och Kurgaldzhin
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteMelanocorypha
ArtSvartlärka
M. yeltoniensis
Vetenskapligt namn
§ Melanocorypha yeltoniensis
AuktorForster, 1767
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svartlärka[2] (Melanocorypha yeltoniensis) är en fågel i familjen lärkor i ordningen tättingar.[3] Den häckar i stäpplandskap i sydöstra Ryssland och Kazakstan. Den är en kortflyttare som vintertid rör sig något väster- och söderut. I Sverige är den en mycket sällsynt gäst och har här anträffats endast en gång. Ovanligt för lärkor har honan och hanen helt skilda dräkter. Arten minskar i antal i takt med att stäpplandskapet den lever i omvandlas till jordbruksmark, i Europa så pass kraftigt att den numera är närapå utgången som häckfågel. Globalt anses beståndet ändå forfarande vara livskraftigt.

Fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hane svartlärka.

Svartlärkan är en relativt stor lärka (18–20,5 cm) där könen är väldigt olikt tecknade. Hanen är helt omisskännlig och unik bland lärkorna med sin helt svarta dräkt och grova benvita näbb. I höstdräkt har den ljusa fjäderbräm som nöts av till våren.

Honan är brungrå och fläckad. Vissa är rätt lika kalanderlärka (Melanocorypha calandra) med en större och mörkare bröstfläck. Benen är dock mörka, ingen vit vingbakkant och undre vingtäckare nästan svarta.

Hona och hane svartlärka illustrerad i Henry Eeles Dressers A history of the birds of Europe 1871-1881.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkans sång är lik sånglärkans, men ljusare och frenetiskt kvittrig, nästan som grälande ungstarar. Mjuka, jamande och vädjande toner förs även in i sången. Hanen utför sångflykt då och då med vingslag i slow motion som kalanderlärka. Spelflykt utförs med stela, högt lyfta vingar på låg höjd, varefter den landar vid honan med rest stjärt, sänkta vingar och sänkt hals.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkan häckar i sydvästra Ryssland och norra Kazakstan från alldeles väster om Volgafloden österut till Zajsansjön och söderut till Kaspiska havets norra strand, Aralsjön och precis norr om Balkasjsjön. Vintertid flyttar den till Svarta havsregionen, Kaukasus, norra Iran, Uzbekistan, Turkmenistan och södra Kazakstan.

Ett kazakiskt frimärke från 2013 med svartlärka.

I Sverige har svartlärkan påträffats en enda gång, 6–7/5 1993 vid Mossensgård i Bofasterud, Värmland.[4] I övriga Västeuropa har den setts i endast en handfull länder, bland annat Finland, Tyskland, Italien, Grekland och Storbritannien.[5]

Taxonomi och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkan beskrevs Johann Reinhold Forster 1768 som Alauda yeltoniensis.[6] Genetiska studier visar att svartlärkan är systerart till de båda asiatiska lärkorna tibetlärka (Melanocorypha maxima) och mongollärka (Melanocorypha mongolica).[7] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkan återfinns i stäpplandskap med malörtsväxter, fjädergräs och svinglar, helst med utspridda buskar och ofta i fuktiga områden. Den hittas också i partier med sådan habitat insprängt i salin halvöken.[8]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkan häckar från slutet av mars till augusti, men börjar en månad senare i norr än i söder. Honan bygger boet i en sänka i marken, en skål av malört eller gräs fodrat med finare gräs. Hon lägger oftast fyra till fem ägg, men allt mellan två och åtta ägg har noterats.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Svartlärkan lever huvudsakligen av frön och invertebrater. Uppgifter varierar huruvida den äter mest frön eller animalisk föda under sommaren. Vintertid lever den dock enbart av frön som den gräver efter i snön.[8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men det tros häcka hundratusentals om inte miljoner par i centrala Kazakstan.[1] I Europa häckar troligen endast 50–100 par.[9]

Beståndet tros ha minskat till följd av omvandling av dess stäppmiljö till jordbruks- och betesmark. Det europeiska beståndet minskade med 20–50 % 1970–1990, med över 50 % 1990–2000 och med hela 99 % sedan år 2000.[9][10][11] i Volgogradregionen i Ryssland och västra Kazakstan har arten minskat stadigt från mitten av 1960-talet till 2000.[12] Eftersökningar på våren i området Uzen Limans i västra Kazakstan har visat att arten minskat med mer än 99 % 1985–1995.[1] I delar av Qostanajregionen i norra Kazakstan, där den tidigare var vida spridd, har den blivit allt ovanligare och 2005 sågs större antal enbart i två områden.[1] I andra delar av nordöstra Kazakstan var arten dock relativt vanlig 2005, framför allt i mer högvuxen stäpp.[11][1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågeln har på svenska även kallats svart lärka.[13] Det vetenskapliga artnamnet syftar på Eltonsjön, en saltsjö i ryska Volgograd oblast på gränsen till Kazakstan.[14]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Trycka källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 150-151. ISBN 91-34-51038-9 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Birdlife International 2015 Melanocorypha yeltoniensis . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 24 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Svartlärka, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 165. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ ”Melanocorypha yeltoniensis - Avibase”. avibase.bsc-eoc.org. http://avibase.bsc-eoc.org/species.jsp?avibaseid=811FC71929CD3B00. 
  7. ^ Alström, P., K.N. Barnes, U. Olsson, F.K. Barker, P. Bloomer, A.A. Khan, M.A. Qureshi, A. Guillaumet, P.-A. Crochet, P.G. Ryan (2013), Multilocus phylogeny of the avian family Alaudidae (larks) reveals complex morphological evolution, non-monophyletic genera and hidden species diversity, Mol. Phylogenet. Evol. 69, 1043-1056.
  8. ^ [a b] Alström, P. 2016. Black Lark (Melanocorypha yeltoniensis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
  9. ^ [a b] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
  10. ^ Tucker, G.M. and Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.
  11. ^ [a b] BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.
  12. ^ Lindeman, G.V.; Lopushkov, V. A. 2004. Long-term population dynamics of larks in clay semi-deserts of the area east of the Volga River. Ornitologiya 31: 114-122.
  13. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
  14. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]