Svartnackad gylling

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svartnackad gylling
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Custardapplewithbird.jpg
Hane av underarten maculatus i Malaysia
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGyllingar
Oriolidae
SläkteOriolus
ArtSvartnackad gylling
O. chinensis
Vetenskapligt namn
§ Oriolus chinensis
AuktorLinnaeus, 1766
Synonymer
Kinagylling
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svartnackad gylling[2] (Oriolus chinensis) är en vida spridd och vanligt förekommande asiatisk fågel i familjen gyllingar inom ordningen tättingar.[3]

Fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Svartnackad gylling är en medelstor och genomgående gyllengul med kraftig rosa näbb och en bred ansiktsmask och nacke. Den adulta hanen har gula spetsar på de mittersta stjärtpennorna och bredare gult på de yttre. Honan är mer grön- eller olivfärgad på manteln, medan ungfågeln har streckad undersida.[4]

Hona av underarten diffusus i Hyderabad, Indien.

Olika regionala populationer urskilda som underarter varierar i utseende. Fåglar i Andamanöarna (andamanensis) har helsvarta vingar, medan macrourus i Nikobarerna har mycket svart i nacken så att endast hjässan är gul, medan vingarna är svarta utom en gul fläck på handpennorna.[5][6] Underarterna i Sydostasien har ofta mindre gult i pannan och sydligare populationer är generellt blekare. Sydliga honor är också mer grönaktiga ovan och på stjärten, och saknar gula fläckar på armpennespetsarna.[7]

Hanar skiljer sig åt geografiskt i utbredningen av svart och gult på huvud, vingar och stjärt.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Svartnackad gylling har ett karakteristiskt nasalt läte, niee eller myaa medan sången (hos diffusus) är ett flöjtande iwee wee wee-leeow.[8]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svartnackad gylling delas in i hela 18 underarter med följande utbredning:[3]

Vissa urskiljer även underarterna lamprochryseus och stresemanni med utbredning på Masalembuöarna i Javasjön respektive Peleng utanför östra Sulawesi.[9]

Arten har tillfälligt påträffats i Nepal och Sri Lanka samt på Arabiska halvön i Oman 7 december 2011 och Förenade Arabemiraten 18-25 februari 2012.[1][10]

En eller flera arter?[redigera | redigera wikitext]

Svartnackad gylling har en komplicerad evolutionär historia och kan möjligen inkorporera flera kryptiska arter.[11] DNA-studier visar att både sommargylling och indisk sommargylling är en del av komplexet, vilket tyder på att svartnackad gylling i framtiden bör delas upp på flera arter.[12][13] Dock omfattade studien endast fyra av underarterna. Än så länge har detta inte lett till några taxonomiska förändringar hos de världsledande auktoriteterna.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Svartnackad gylling förekommer i skog, trädgårdar och planteringar. Den livnär sig av bär och insekter som den hittar i trädkronorna. I Indien har den noterats ta nektar från stora blommor som Salmalia och Erythrina,[5] men även plundra bon av andra fåglar.[14]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Arten häckar från april till juni (januari till mars i Nikobarerna)[15]) och bygger sitt djupa skålformade bo i en trädklyka,[11] ofta i närheten av en svartdrongo. Honan kan börja bygga två eller tre bon innan hon slutligen bestämmer sig.[15]

Honan lägger två till tre laxrosa ägg med röda fläckar[4][16] och ruvar dem ensam i 14-16 dagar. Efter ytterligare två veckor är ungarna flygga. Bopredatorer utgörs av bland annat kråkor, trädskator och hökar.[17]

Ungfågel i Kolkata, Västbengalen, Indien

Status[redigera | redigera wikitext]

Fågelns populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som vanlig.[18] I stora delar av Sydostasien fångas arten för försäljning i burfågelshandeln.[19]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Oriolus chinensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  4. ^ [a b] Baker, ECS (1926). Fauna of British India. Birds. Volume 3 (2nd). London: Taylor and Francis. Sid. 7–11. https://archive.org/stream/BakerFbiBirds3/BakerFBI3#page/n25/mode/1up. 
  5. ^ [a b] Ali S & SD Ripley (1986). Handbook of the birds of India and Pakistan. Volume 5 (2nd). New Delhi: Oxford University Press. Sid. 104–108. 
  6. ^ Butler, AL (1899). ”The birds of the Andaman and Nicobar Islands. Part 1”. Journal of the Bombay Natural History Society 12 (2): sid. 386–403. https://biodiversitylibrary.org/page/7148095. 
  7. ^ Rand, AL (1951). ”Birds of Negros Island”. Fieldiana Zoology 31 (48): sid. 571–596. https://archive.org/stream/birdsofnegrosisl3148rand#page/591/mode/1up/. 
  8. ^ Brazil, Mark (2009). Field Guide to the Birds of East Asia.. London: Christopher Helm. Sid. 300–301. ISBN 0-7136-7040-1. 
  9. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
  10. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 152. ISBN 978-84-941892-9-6 
  11. ^ [a b] Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Smithsonian Institution and Lynx Edicions. Sid. 586–587. 
  12. ^ Knud A. Jønsson; Rauri C. K. Bowie; Robert G. Moyle; Martin Irestedt; Les Christidis; Janette; A. Norman; Jon Fjeldsa (2010). ”Phylogeny and biogeography of Oriolidae (Aves: Passeriformes)”. Ecography 33: sid. 232–241. doi:10.1111/j.1600-0587.2010.06167.x. http://www.nrm.se/download/18.25ba04a21296cc434f980005871/J%C3%B6nsson+et+al+Oriolidae.pdf. 
  13. ^ Dickinson, EC (2000). ”Systematic notes on Asian birds. 7. Black-naped Oriole Oriolus chinensis Linnaeus, 1766: some old nomenclatural issues explained”. Zoologische Verhandelingen 331: sid. 131–139. http://www.repository.naturalis.nl/document/46283. 
  14. ^ Wee, Y. C. (2009). ”Observations on the behaviour of the Yellow-vented Bulbul (Pycnonotus goiavier (Scopoli) in two instances of failed nesting”. Nature in Singapore 2: sid. 347–352. http://rmbr.nus.edu.sg/nis/bulletin2009/2009nis347-352.pdf. 
  15. ^ [a b] Sivakumar K (2003). ”Some observations on the breeding biology of birds on Great Nicobar Island, India”. Forktail 19: sid. 130–131. http://orientalbirdclub.org/wp-content/uploads/2012/09/Sivakumar-Nicobar.pdf. 
  16. ^ Herklots, GAC (1936). ”The birds of Hong Kong. Part 23”. The Hong Kong Naturalist 7 (2): sid. 99–101. http://sunzi.lib.hku.hk/hkjo/view/27/2700365.pdf. 
  17. ^ Li-ching Chu (2007). Study of Breeding Biology and Habitat Use of Black-naped Oriole (Oriolus chinensis). Unpublished Masters Thesis, National Sun Yat-Sen University, Taiwan. http://etd.lib.nsysu.edu.tw/ETD-db/ETD-search/getfile?URN=etd-0213107-155607&filename=etd-0213107-155607.pdf. 
  18. ^ Kennedy, R. S.; Gonzales, P. C.; Dickinson, E. C.; Miranda, H. C., Jr.; Fisher, T. H. 2000. A guide to the birds of the Philippines. Oxford University Press, Oxford.
  19. ^ Shepherd, CR & Jeet Sukumaran, Serge A. Wich (2004). Open Season: An analysis of the pet trade in Medan, Sumatra 1997 - 2001. TRAFFIC Southeast Asia. http://www.traffic.org/general-reports/traffic_pub_trade5.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]