Sommargylling

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sommargylling
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Oriolus oriolus - Tarn.jpg
Adult hane.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGyllingar
Oriolidae
SläkteOriolus
ArtSommargylling
O. oriolus
Vetenskapligt namn
§ (Oriolus oriolus)
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Oriolus oriolus distribution map.png
     Häckningsområde      Vinterkvarter
Synonymer
Coracias oriolus Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sommargylling (Oriolus oriolus) är en fågel i familjen gyllingar.[2] Den är en flyttfågel som häckar från Västpalearktis till östra Sibirien och övervintrar i Afrika och norra Indien. Sommargylling är ensam art i sin familj att häcka i Europa.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Adult hona eller hane i första sommardräkt.

Sommargyllingen är en flyttfågel som häckar i södra och mellersta Europa, nordvästligaste Afrika i Marocko, och i Asien så långt österut som västra Sibirien. I Ryssland och Finland når den upp till den 60:e breddgraden norrut, i Västeuropa norrut till Östersjön, samt i södra Danmark och Sverige.[3] Den övervintrar i tropiska Afrika och norra Indien.[2] Den delas vanligtvis inte upp i några underarter men tidigare behandlades indisk sommargylling (Oriolus kundoo) som underart. Den senare häckar i västra Sibirien nästan så långt österut som till Bajkalsjön, och på Indiska halvön.[2][4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige utgör de häckande sommargyllingarna en randpopulation. Första kända fyndet av arten gjordes i Ellinge i Skåne, hösten 1825[5] och första konstaterade häckningen skedde i Yddingen i Skåne 1932.[3] Dock förekommer det uppgifter om att den ska ha häckat i Vimmerby i Kalmartrakten redan kring 1850-talet.[6] Idag häckar den mycket lokalt i endast åtta till 20 områden i östra och sydöstra Skånes kusttrakter, på Revingefältet vid Krankesjön samt på Öland, främst Ottenby lund.[3] Den har tillfälligt konstaterats häcka även i Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Dalsland och Uppland.[3] Arten har dock observerats i alla Sveriges landskap.[3] Sommargyllingen anländer till Sverige i slutet av maj och flyttar söderut igen i augusti.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den adulta hanen är i princip omisskännlig med sin kontrastrika svartgula fjäderdräkt och röda näbb. Sommargyllingen blir cirka 24 cm lång och är stor som en koltrast, fast med slankare kropp, kortare stjärt och längre vingar. Den väger 56-79 gram.[4] Hanen har svarta vingar och stjärt med gul spetsar. Vingen har ett gult vingband och stjärtens spetsens kanter är gula. I övrigt är den klargul med röd näbb och en mörk tygel. Honan är olivgrön på ryggen och gulare mot övergumpen. Undersidan är smutsvit med bruna längsgående streck, stjärten är mörkgrön till svart och tygeln mindre distinkt. Det går att skilja sommargyllingen från indisk sommargylling då den senares svarta tygel sträcker sig bakom ögat i en lite "kråkspark".[4]

Sången är ett djupt flöjtande få-fly-fii-fio alternativt flå-fli-flio. Den har också ett nötskrikelikt skränande kvä-äääk som utgör varningsläte.


Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sommargyllingen föredrar täta, högstammiga lövskogar av ek och bok, men även tall och fuktig björkskog, helst i anslutning till vatten.[7][3] Den häckar ofta nära gläntor och skogsbryn i områden med frodig undervegetation.[3] Den är mycket skygg och svår att få syn på nära håll. Sommargyllingen lever av insekter, främst larver och fjärilar som plockas högt uppe i trädkronor men den äter även skalbaggar, bär och mjuka frukter.[7]

Sommargylling fotograferad i Pakistan.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Sommargyllingens bo är ett komplicerat bygge av sammanflätade fina grässtrån och rötter tillsammans med mossa, ull och annat mjukare material.[7] Boet har formen av en djup korg eller pung och fästs med bast, ull eller gräs i en grenklyka i ett träd eller en buske. Utvändigt är det beklätt med lavar eller tunn näver. Den lägger vanligtvis tre till fem ägg som ruvas i 14–15 dagar.[7] Ungarna följer sedan sina föräldrar fram till slutet av juli och början av augusti.[7]

Hane sommargylling vid bo i Barcelona.
Ägg av sommargylling ur Muséum de Toulouses samling.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Globalt har sommargyllingen ett stort utbredningsområde och stabil utveckling. Beståndet i Europa tros bestå av 4 370 000–8 020 000 par, vilket grovt uppskattat ger en världspopulation på mellan 17 och 32 miljoner vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]

Vissa randpopulationer är dock hotade, däribland det svenska beståndet. Numera anses det vara så pass litet att den listas som starkt hotad (EN) i Artdatabankens rödlista.[8] Utifrån antalet revirhållande hanar uppskattas 240 vuxna individer förekomma i landet.[3] Det finns dock inga tecken på betydande populationsförändring.[3] Även i Finland är den rödlistad och i Danmark har beståndet minskat från 200–400 par i början av 1970-talet till endast 5–11 par 2010.[3] Hot mot arten utgörs av habitatförstöring genom utdikning eller utglesning av undervegetation av exempelvis betesdjur. Andra hot utgörs av luftföroreningar eller sjukdomar som minskar bladverkens täthet och sommargyllingen är mycket känslig för störning i början av häckningen.[3] I Sverige tillhör sommargyllingen statens vilt.[3]

Som symbol[redigera | redigera wikitext]

Sommargyllingen ingår i den tyska adelssläkten von Bülows släktvapen, och detta inspirerade den kända tyska humoristen Vicco von Bülow att välja sitt artistnamn Loriot från fågelns franska namn.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2016 Oriolus oriolus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
  2. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Artfakta om sommargylling, ArtDatabanken.
  4. ^ [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:300-301, ISBN 978-0-7136-7040-0
  5. ^ Tommy Tyrberg (2002) Förstafynd av fåglar i Sverige, läst 2016-09-09
  6. ^ H. D. J. Wallengren (1854) Brützonen der Vögel innerhalb Skandinavien, i: Naumannia: Archiv für die Ornithologie Vorzugsweise Europa's: Organ der Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Stuttgart, vol.4, sid:119-120
  7. ^ [a b c d e] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 423-425. ISBN 91-1-913142-9 
  8. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]