Försvarsutbildarna

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Försvarsutbildarnas vapen

Försvarsutbildarna (Svenska Försvarsutbildningsförbundet) är en rikstäckande svensk frivillig försvarsorganisation som ger människor möjligheter att utveckla förmågor och socialt ansvarstagande samtidigt som samhällsskyddet och förmågan att hantera civila och militära kriser stärks. Försvarsutbildarna har cirka 27 000 medlemmar och består av 23 regionala förbund och 14 rikstäckande förbund med olika kompetensinriktningar.

Den främsta uppgift är att rekrytera och utbilda frivilliga till avtal för Försvarsmaktens och delar av krisberedskapssystemets behov. Försvarsutbildarna bedriver även omfattande ungdomsverksamhet och försvarsinformation.

Utbildningen för Försvarsmakten genomförs som grundläggande soldatutbildning och specialistutbildning för både hemvärnsförbandens behov och övrig insatsorganisations behov. För det senare genomförs exempelvis militär tolkutbildning, hälsoskyddsutbildning och utbildning för informatörer och fältartister. Syftet med utbildningen är att deltagarna bibehåller och utvecklar sin förmåga att lösa uppgifter inom respektive kompetensområden.

Den frivilliga utbildningen bedrivs även för att stärka samhällets krishanteringsförmåga. Sådan utbildning sker på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och andra centrala myndigheter samt för länsstyrelser. Utbildningen omfattar både grundläggande utbildning för de som deltar i regionala och nationella förstärkningsresurser och som utbildning av kommunikatörer, CBRN-specialister och andra frivilliga som stödjer samhället vid en kärnteknisk olycka. Försvarsutbildarnas verksamhet omsluter idag allt från utbildning för den enskildes säkerhet till att stärka samhällets försvar.

Historik[redigera | redigera wikitext]

1885 inrättades Landstormen som ett värnpliktsuppbåd för lokalförsvar och bevakningsuppgifter. Som en del av den svenska hären skulle landstormen ha obligatoriska övningar, vilka före första världskrigets utbrott 1914 genomfördes i liten omfattning. På initiativ av främst civila personer, vilka saknade militär utbildning, men som utsetts till befäl i landstormen, bildades föreningar för utbildning av befäl. Den 5 juli 1912 beslöt 18 av landets landstormsföreningar vid en kongress att bilda Sveriges landstormsföreningars riksförbund.

Vid första världskrigets utbrott 1914 mobiliserades landstormen, som första enheter för landets försvar. Bristerna blev uppenbara. Trots de insatser som gjorts på frivillig väg saknades tillräckligt utbildade befäl för landstormsorganisationen, vilken i mycket var en pappersorganisation.

Statens stöd till landstormen var i många år ytterst litet. Den frivilliga befälsutbildningen kunde dock fortsätta under 1920- och 1930-talen genom insamlade medel. När andra världskriget bröt ut 1939 mobiliserades åter landstormen som första enheter. Även om fler landstormsbefäl utbildats fanns stora brister.

För statsmakterna stod det nu klart att krigsorganisationen krävde fler och bättre utbildade befäl än vad landstormen skulle kunna bidra med. I och med försvarsbeslutet 1942 avskaffades landstormsorganisationen. Landstormsbefälen blev värnpliktiga befäl. Det fanns dock fortfarande behov av frivillig befälsutbildning för att komplettera den obligatoriska utbildning som nu infördes och för att ge det värnpliktiga befälet möjlighet att frivilligt öva för sina krigsuppgifter. Den 4 juni 1943 fastställde Kungl Maj:t grundstadgar för Centralförbundet för befälsutbildning (CFB), vars främsta uppgift var att bedriva frivillig befälsutbildning.[1]

Under åren som gått sedan 1943 har organisationen förändrats vid ett flertal tillfällen men har hela tiden behållit sitt namn och uppdrag i stort fram till den 1 januari 2006. Då byttes namnet till Svenska Försvarsutbildningsförbundet för att markera att organisationen skall ligga i takt med de förändringar som skett med Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och Försvarsmaktens utveckling.

Medlemsorganisationer med rikstäckande verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges statskalender 1945, sid 962

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]