Svenska polisens historia

Svenska polisens historia hr funnits sedan medeltiden, men var lokalt organiserad före förstatligandet av polisväseden 1965.

Nils Henric Liljensparre, Sveriges första polismästare.

Ridande polispatrull och kavalleri 1931.

Plymouth Valiant polisbil från 1974.

Kravallutrustad polis i samband med NMR-demonstration i Stockholm 2016.

Före år 1850

Regelverk kring lag och ordning har funnits i Sverige sedan medeltiden, bland annat genom landskapslagarna. Ordningen upprätthölls av tingen och kungens fogdar. Från 1500-talet upprätthölls lagen av länsmän med hjälp av fjärdingsmän. Under 1700-talet förekom det brandvakter i städerna vars ansvar var att hålla ordning och brandbevakning. 1776 inrättades Kungliga Poliskammaren i Stockholm under Överståthållarämbetet, och Gustav III utnämnde Henric v. Sivers, adlad Liljensparre, till Sveriges första polismästare. I städerna fanns det även separationsvakter och stadsvakter som höll ordning.

1850 års polisreform

Grunden för dagens polisverksamhet, och för yrket polis, kan spåras till 1850 års polisreform i Stockholm. När köpingar tillkom efter 1863 ålades dessa att i likhet med städerna själv ordna med sitt ordning. Det var vid denna tid och fram till statspolisens inrättande endast i städerna och dessa köpingar som ordningsmakten kallades polis. På landsbygden fortsatte fjärdingsmännen att sköta polisgörat. 1850 års reform bestämde att det skulle finnas en fjärdingsman i varje socken, och vid början av 1900-talet fanns det cirka 2 800 stycken i Sverige. Ända fram till 1954 fanns titeln fjärdingsman kvar och ändrades då till poliskonstapel. Redan 1887 bildades den första piketstyrkan.^{[källa behövs]}

1900 och fram till idag

I början av 1900-talet började poliser att organisera sig och 1903 bildas Polisförbundet. 1910 inrättades en polisskola i Uppsala, vilket var den första egentliga polisutbildningen i Sverige. Tidigare hade äldre poliser fått lära upp nyanställda. Samma år fick Sverige sin första polishund.^{[källa behövs]} Den första polisbilen i Sverige levererades 1913 till Stockholm av Scania-Vabis. Karossen var av samma typ som hästvagnen "wurst" med långtgående bankar bak för åtta man och med plats för en inspektionskonstapel invid föraren. Året därpå bildades Säkerhetspolisen. 1918 omorganiserades polisväsendet och länsmännen ersattes av landsfiskaler. I städerna tillsattes i stället en stadsfiskal. Även titeln kronofogde ändrades till landsfogde. 1921 bildades Hamnpolisen, föregångaren till Sjöpolisen. 1925 kom en ny polislag som bland annat underställde all svensk polis regeringen och året därpå fick alla uniformerade poliser enhetlig uniform. 1933 bildades den så kallade Statspolisen för att undvika händelser som den i Ådalen 1931 (se Ådalshändelserna). Denna avdelning upphörde vid förstatligandet 1965. 1935 infördes de första radiobilarna på prov i Göteborg. Det var två Ford V8 1935 utrustade med mottagare i bagageutrymmet och sändaren inklämd mellan benen på passageraren i framsätet. 1964 köpte svenska polisen in den första helikoptern i samband med att den sovjetiske politikern Nikita Chrusjtjov ska besöka Sverige. Tidigare hade man hyrt flygplan för sådana ärenden. Delvis till följd av Norrmalmstorgsdramat och ambassadockupationen i Stockholm 1975 grundades Piketen, en ständig piketstyrka, 1979.

Kvinnliga poliser

År 1908 anställdes Agda Halldin och Erika Ström, som de första polissystrarna i Stockholm. De hade sjukvårdsutbildning och var de första kvinnorna med funktion som polisbiträdena i landet. Deras uppgift var primärt att ta hand om kvinnor och barn som tagits in på polisstationen. Men polisyrket fortsatte att vara mansdominerat fram till och med 1957 då de första kvinnorna anställdes som poliser i Stockholm och i januari 1958 började de sin tjänst. De hade samma arbetsuppgifter, som de anställda männen, men bar batong i stället för sabel. Först 1981 utnämndes Karin Värmefjord i Ludvika , som första kvinnan till polismästaren i Sverige. År 1994 blev Ann Charlotte Norrås den första kvinnan som länspolismästaren, vid polismyndigheten i Göteborg. År 2009 var 26 procent av landets cirka 20 000 poliser kvinnor.

Förstatligandet 1965

Vid 1962 och 1964 års riksdagar beslutades det att polisen i Sverige skulle förstatligas, vilket genomfördes den 1 januari 1965. I och med detta fick Sverige 119 polisdistrikt istället för 554. I samband med förstatligandet bildades Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet för polisverksamheten, skillnaden mellan fjärdingsmän och poliskonstaplar upphörde, sjöpolisen bildades, alla polisbilar målades svart-vita (med undantag för civilbilar) och patrullerande poliser upphörde att bära sabel, vilket de gjort sedan 1840.^{[källa behövs]}

Närpolisreformen

Under början av 1990-talet genomfördes en större omorganisation som kallas närpolisreformen. Syftet var att i kölvattnet av centraliseringen i och med förstatligandet öka den kommunala polisens närhet till lokalsamhället och medborgarna, och att göra så att polisen inte bara skulle reagera på brott, utan förebygga brott. Den lokala förankringen kombinerades med en förändring av polisernas funktioner: de flesta lokala poliser fick ansvar för alla sorters polisarbete (de blev generalister, snarare än specialister). Reformen genomfördes 1993-1998 i ett antal steg, med olika hastighet i olika delar av Sverige.

Reformen sammanföll dock med finanskrisen under 1990-talet, vilket gjorde att förändringen skulle genomföras utan extra resurser, med hjälp av omprioriteringar, uppsägningar av civilanställda och ett moratorium i antagningen till Polishögskolan under tre år.

Omorganisation

Från och med 1 januari 2015 omorganiserades Polisen och 21 polismyndigheter slogs samma till de båda myndigheterna Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. 2016 tjänstgjorde cirka 20 000 poliser i Sverige men totalt hade Polismyndigheten drygt 28 500 anställda.