Svenskt medborgarskap

Omslag till ett svenskt pass.

Svenskt medborgarskap är ett rättsligt bindande förhållande mellan svenska staten och den enskilde individen, en svensk medborgare. Lagen om svenskt medborgarskap (2001:82) reglerar grunden för förvärv och förlust av svenskt medborgarskap.

Medborgarskapslagen grundas på härstamningsprincipen, vilket innebär att barns medborgarskap bestäms av föräldrarnas medborgarskap. Svenskt medborgarskap erhålls genom födelse, adoption, legitimation vid förälders giftermål, samt genom och efter anmälan samt genom ansökan (naturalisation).

Sedan 2001 tillåts innehav av dubbelt medborgarskap för svenska medborgare.

Sverige är medlem i Europeiska unionen (EU), vilket medför att svenska medborgare även åtnjuter status såsom EU-medborgare. Statusen medger permanenta rättigheter att bosätta sig inom någon medlemsstat i unionen eller i en stat ansluten till Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Yttermera medför medlemskapet att svenska medborgare innehar rösträtt i val till Europaparlamentet.

Rättslig bakgrund och historia

1858 års medborgarskapsförordning

Förordningen av år 1858 är den första svenska författningen avseende medborgarskap och fastställde ordningen för upptagande av utländsk man till svensk medborgare. Förordningen tillkom efter grundlagsändring 1858 däri det stadgades att Kungl. Maj:t ägde rätt att naturalisera utländsk man, under de villkor som i lag föreskrevs. Före förordningen förekom begreppet "svensk undersåte" i flera lagtexter. För adelsätter krävdes naturalisation för att de adliga rättigheterna skulle gälla i Sverige. För borgare erfordrades burskap i svensk stad för att betraktas såsom svensk undersåte, och detta kvarstod till 1864. För gemene allmoge erfordrades endast tagande av hemvist för att räknas såsom svensk undersåte. Detta var vanligast i vart fall så sent som 1700-talet. Förordningen föreskrev vidare krav avseende försörjning, vandel (god frejd), avlägsnande från tidigare undersåtsskap samt avläggande av tro- och huldhetseden. Dispens från dessa krav kunde medges, där så ansågs vara till gagn för riket, exempelvis för personer med framstående skicklighet inom vetenskap, konst eller näringsliv. Hemvisttid föreskrevs till tre års bosättning i riket.

1894 års medborgarskapslag

Lagen av år 1894 tillkom efter svensk-dansk-norsk kommitté från år 1890 rörande medborgarskap och innebar i huvudsak en bekräftelse av tidigare ordning. Försörjnings- och vandelskravet bibehölls i likhet med 1858 års förordning, liksom kravet på avläggande av tro- och huldhetseden. Det förtydligades att medborgarskap förvärvades genom svensk fader samt, beträffande barn födda utom äktenskap, genom modern. Det fastslogs att ett barn som anträffas i riket, och vars medborgarskap är okänt, skulle anses såsom svensk medborgare fram till dess motsatsen bevisats.

Utlänning som varit bosatt i riket under tjugotvå år i oavbruten följd förvärvade medborgarskap automatiskt. Utländsk kvinna erhöll svenskt medborgarskap vid äktenskap med svensk man, medan svensk kvinna vid äktenskap med utländsk man förlorade sitt medborgarskap. Den som haft oavbruten hemvist utomlands under längre tid än tio år förlorade sitt svenska medborgarskap, såvida han inte genom skriftlig förklaring till svensk beskickning eller svenskt konsulat i utlandet, samt i Norge till svenska Justitiedepartementet, anmälde önskan att behålla det.

1924 års medborgarskapslag

Lagen av år 1924 tillkom efter nordiskt samarbete. Försörjningskravet utvidgades till att omfatta skyldigheten att försörja såväl sig själv som sin familj. Vandelskravet (hederlig vandel) tog även hänsyn till handlingar utförda i utlandet. Tro- och huldhetseden övervägdes ersättas med ett trohetslöfte, men samtliga sådana inslag avskaffades slutligen. Dispensmöjligheten från försörjningskravet upphävdes; år 1944 infördes dock åter möjlighet till dispens från försörjningskravet. Möjligheten till dispens gällande vandelskravet utvidgades för vissa åldersgrupper. I praxis kom svenskkunskaper att beaktas vid naturalisationsbeslutet, utan något lagfäst krav. Hemvisttiden fastställdes till fem år; för utomnordiska medborgare gällde dock sju år.

Svensk medborgare född utomlands och som aldrig haft hemvist i riket förlorade sitt medborgarskap vid tjugotvå års ålder, såvida ej Kungl. Maj:t medgav att medborgarskapet fick behållas. Vistelse i riket för värnplikt eller studier vid svensk läroanstalt kom att anses utgöra sådan samhörighet som kunde förhindra förlust av medborgarskap. Barn till statslös fader inom äktenskap kunde bli svenska medborgare om modern var svensk. Regeln om hittebarn som anträffas i riket bibehölls oförändrad. Personer som varit svenska medborgare från födseln men blivit statslösa fick lättare möjlighet att återvinna medborgarskapet genom att återta hemvist i riket.

1950 års medborgarskapslag

Lagen av år 1950 trädde i kraft år 1951 och tillkom efter nordiskt samarbete. Försörjningskravet motsvarade i huvudsak det som enligt 1924 års lag; år 1976 avskaffades försörjningskravet helt ur lagen. Kravet på hederlig vandel för utlänningar kom att förtydligas i praxis. Åldern för självständigt ansökningsförfarande sänktes till aderton år. Dispensgrunden ”särskilda skäl” infördes; för dispens från vandelskravet krävdes dock ”synnerligen starka skäl”. Dessa begrepp kom senare att samordnas under en mer enhetlig dispensbedömning.

Efter ändring av 1809 års regeringsformen 1965 decentraliserades naturalisationsärenden år 1969 från Kungl. Maj:t till Statens Invandrarverk. Liksom i tidigare författningar saknades uttryckligt lagstöd för krav på svenskkunskaper vid naturalisation. Genom praxis skulle dock uppgifter om kunskaper i svenska språket ges in i form av intyg, utfärdat av lärare, präst eller annan kompetent person, och dessa uppgifter skulle beaktas vid prövningen. Under 1980-talet avskaffades kravet på det obligatoriska språkintyget.

Hemvisttiden fastställdes till sju år. För nordiska medborgare gällde kortare hemvisttid om fem år, i vissa fall tre år, och senare kom tre år att gälla för alla nordiska medborgare. År 1976 sänktes hemvisttiden till fem år generellt och för nordiska medborgare två år. Kvinnors medborgarskap gjordes självständigt; medborgarskapet förlorades inte längre automatiskt genom giftermål med utlänning. Regeln om hittebarn kvarstod oförändrad.

2001 års medborgarskapslag

Medborgarskapsceremoni i Stockholms stadshus, 6 juni 2011.

Dubbelt medborgarskap tilläts för första gången. Vandelsbegreppet ersattes med ”hederligt levnadssätt”, och något krav på försörjning föreligger alltjämt inte. Dispensgrunden gagn till landet (tidigare riket) avskaffades, då det ifrågasattes om vissa personer hade nytta av att bli medborgare.

Frivilliga kommunala medborgarskapsceremonier infördes år 2015. Sverige ställer inga krav på språkkunskaper eller kännedom om landet som villkor för att bevilja medborgarskap, vilket gör att Sverige avvikit ifrån trenden med att villkora medborgarskapet på framgångsrik integration i landet. De andra europeiska länderna utan integrationskrav är (2017) Belgien, Irland och Italien.

Förvärv och förlust av medborgarskap (2026)

Medborgarskap vid födelse eller adoption

Härstamningsprincipen (jus sanguinis) tillämpas främst i Sverige. Barn förvärvar svenskt medborgarskap vid födelsen när någon av föräldrarna är svenska medborgare. Detta gäller också när förälder är avliden men var medborgare vid sin död. Hittebarn som anträffas i riket är svenska medborgare till dess annat utrönes.

Genom adoption som gäller lagligen inom Sverige eller övriga Norden, eller genom ett utländskt beslut som godkänts genom lag blir barn under tolv år svensk medborgare om denne adopterats av en svensk medborgare. Blir adoptionsbarnet medborgare genom anmälan eller naturalisation kan även dennes ogift barn, om så är fallet, förvärva medborgarskap i vissa fall.

Bevarande av medborgarskap (härstamning)

För att begränsa svenska medborgares innehav av medborgarskap i generationer bosatta utomlands förlorar medborgare sitt medborgarskap vid 22 års ålder (genom preskription) om han är född utomlands, aldrig haft hemvist i Sverige och inte vistats här på sådant sätt som antyder samhörighet med landet; hans barn förlorar även medborgarskapet om deras medborgarskap härleder därav. Dock äger en föräldern alltjämt medborgarskap förlorar barnet inte medborgarskapet om det härleder därav. Ansöker medborgaren före tjugotvå års ålder, får medges att medborgarskapet behålls. Förlust av medborgarskap får inte ske om det leder till statslöshet. Förlust av medborgarskap vid 22 år sker inte om personen har haft hemvist i ett annat nordiskt land i sammanlagt minst sju år.

Efter ansökan (naturalisation)

Karta på Sverige i Europeiska Unionen

Naturalisation innebär att en utlänning beviljas svenskt medborgarskap efter ansökan till Migrationsverket. Naturalisationskraven är (2026):
1. styrkt identitet;
2. fyllt aderton år;
3. permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt (för EES-medborgare) eller uppehållsstatus;
4. hemvist här i riket;
a) fem år generellt;
b) fyra år gäller för flyktingar och statslösa; samt
c) två år för nordiska och tidigare svenska medborgare;
5. hederligt levnadssätt: utlänningen skall ha haft och förväntas ha ett hederligt levnadssätt. Migrationsverket kontrollerar detta genom uppgifter från Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kronofogdemyndigheten.

Undantag från kraven kan göras om sökanden tidigare varit svensk medborgare, är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller om det finns andra särskilda skäl. Kan identiteten inte styrkas krävs minst åtta års hemvist.

Avgiften för naturalisation är normalt 1 500 kronor, men 175 kronor för adopterade barn under 15 år. Statslösa med flyktingförklaring betalar ingen avgift.

Förvärv genom och efter anmälan

Anmälan får göras av statslösa barn födda i Sverige, barn med en hemvist på tre år, unga vuxna mellan 18 och 21 år som har haft hemvist i Sverige sedan de fyllde 15 eller under sammanlagt tio år, samt av nordiska medborgare efter fem års hemvist. För barn över 15 år och unga vuxna ställs krav på att de inte är misstänkta eller dömda för allvarlig brottslighet, samt att de inte utgör ett hot mot Sveriges säkerhet.

Befrielse och återvinning

En svensk medborgare kan efter ansökan befrias från sitt svenska medborgarskapet, om han redan är eller sökt bli medborgare i annan stat för att undvika statslöshet. Befrielse får nekas när det strider mot barnets bästa eller när sökande inte önskar det; beslut om befrielse får upphävas om det fanns hinder mot befrielse vid beslutstillfället.

En förutvarande svensk medborgare får under vissa förutsättningar återfå sitt medborgarskap (återvinning), vilket kräver permanent uppehållstillstånd och en hemvist i Sverige på sammanlagt tio år samt oavbruten hemvist under de senaste två åren.

Medborgarskapsceremonier

För högtidlighållande av nya innehavare av svenskt medborgarskap anordnas kommunala medborgarskapsceremonier, minst en gång per år, vari medborgarskapets betydelse förmedlas som ett förhållande mellan stat och individ, samt som grund för folkstyret.

Berövande av medborgarskap

Enligt Regeringsformen är skyddet från berövande av medborgarskapet absolut; ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får berövas sitt medborgarskap, dock med vissa undantag såsom när barn följer föräldrarnas medborgarskap.

Rättighetsskyddet för svenska medborgare innefattar även att ingen får landsförvisas eller eljest hindras att återvända till riket.

Se även

• Medborgarskap
• Nordiska passunionen
• Svenskar
• Unionsmedborgarskap

Referenser

• Gällande medborgarskapslag (Medborgarskapslagen i dess lydelse enligt SFS 2024:424)
• Gällande medborgarskapsförordning (Medborgarskapsförordningen i dess lydelse enligt SFS 2024:473)