Europeisk unionsrätt

Europeiska flaggan

Unionsrätten (EU-rätten), tidigare gemenskapsrätten (EG-rätten), är den rättsordning som Europeiska unionen grundar sig på. Unionsrätten utgör en unik rättsordning inom folkrätten till vars förmån medlemsstaterna, inom specifika befogenhetsområden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna, utan även deras medborgare, lyder under. Unionsrätten har bland annat företräde framför nationell rätt, och kan i viss utsträckning åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även när medlemsstaterna avstår från att vidta nödvändiga nationella genomförandeåtgärder.

Unionsrätten bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och de rättsakter som har antagits av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund. Europeiska unionens domstol ansvarar för att avgöra lagenligheten av rättsakterna och tolkar unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, blev Europeiska unionen en juridisk person och ersatte Europeiska gemenskapen. Samtidigt ersattes ”gemenskapsrätten” av ”unionsrätten” som begrepp.

Historia

Utvecklandet av gemenskapsrätten och unionsrätten har till stor del präglats av rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Distinktionen mellan gemenskapsrätten och unionsrätten beror på Europeiska unionens fördragsstruktur. Europeiska gemenskapen utgjorde en del av Europeiska unionens första pelare, Europeiska gemenskaperna, och omfattade den inre marknadens sociala och ekonomiska frågor. Den andra och tredje pelaren utgjordes av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS). Från 1993 till 2009 var EU inte en juridisk person. Istället utgjorde varje pelare en egen juridisk person, därav skillnaden mellan gemenskapsrätten och unionsrätten.

Genom Lissabonfördraget sammanfogades de tre pelarna till en enhetlig struktur. Därigenom blev också EU en enda juridisk person, som ersatte pelarstrukturen. Samtidigt ersatte unionsrätten den tidigare gemenskapsrätten genom att även omfatta frågor relaterade till exempelvis polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Olika principer, såsom subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, har utvecklats med tiden och blev kodifierade i unionens fördrag genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993.

Principen om tilldelade befogenheter

Unionsrätten är avgränsad till de områden där unionen har getts befogenhet av sina medlemsstater att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden; varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna. Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas av unionens institutioner måste ha en giltig rättslig grund i fördragen; annars kan den ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.

Utövandet av unionens befogenheter styrs av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på unionsnivå. De nationella parlamenten kontrollerar att subsidiaritetsprincipen följs genom ett särskilt förfarandet för subsidiaritetsprövning. Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.

Befogenhetsområden

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater. Unionens befogenheter kan endast ändras genom att unionens fördrag ändras i enlighet med det ordinarie ändringsförfarandet, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste slutligen ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet. Inom vissa befogenhetsområden har unionen dock möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, utan att det hindrar medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter. Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas politik inom vissa områden. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

Exklusiva befogenheter Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Tullunionen Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Den gemensamma handelspolitiken Vissa internationella avtal

Delade befogenheter Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina. Inre marknaden Socialpolitik, i fråga om aspekter som anges i fördraget Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning Jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser Miljö Konsumentskydd Transport Transeuropeiska nät Energi Området med frihet, säkerhet och rättvisa Gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i fördraget Varje annan befogenhet som unionen tilldelats och som varken är exklusiv eller stödjande, till exempel skydd av personuppgifter Forskning, teknisk utveckling och rymden Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen. Ekonomisk politik Sysselsättningspolitik Socialpolitik Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik

Stödjande befogenheter Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden. Skydd för och förbättring av människors hälsa Industri Kultur Turism Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott Civilskydd Administrativt samarbete De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

Rättskällor

Unionsrätten bygger på en mängd rättskällor, som vanligtvis delas in i olika kategorier beroende på deras rättsliga värde. Den främsta kategorin kallas för primärrätten och består huvudsakligen av unionens fördrag. Den kan förenklat liknas vid en konstitution som är överordnad övriga rättskällor och som reglerar bland annat unionens befogenheter, den institutionella strukturen och de övergripande formerna för samarbetet. Med primärrätten som rättslig grund kan unionens institutioner anta olika rättsakter – till exempel förordningar, direktiv och beslut – som utgör den så kallade sekundärrätten. Även internationella avtal som unionen och dess medlemsstater har ingått med tredjeländer eller internationella organisationer samt rättspraxis och domar som fastställts av EU-domstolen utgör viktiga rättskällor inom unionsrätten.

Därutöver finns det ett antal konventioner och andra mellanstatliga avtal, däribland K.3-konventionerna, som ingåtts mellan medlemsstaterna och som är tätt förknippade med unionsrätten, men som inte är en integrerad del av den. Vissa av dessa ingår dock i unionens regelverk som en del av de akter som nya medlemsstater måste ansluta sig till för att bli medlemmar i unionen.

Fördrag, protokoll och annan primärrätt

Primärrätten är en samling rättskällor som utgör fundamentet för unionsrätten och är överordnad övriga rättskällor. Den innefattar unionens fördrag och de protokoll som är fogade till dem samt allmänna principer som fastställts av EU-domstolen genom rättspraxis. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 utgör även stadgan om de grundläggande rättigheterna en del av primärrätten.

Primärrätten reglerar principerna för samarbetet, hur unionens institutioner ska fungera och vilka befogenheter unionen ska ha. Den kan således liknas vid en konstitution.

Fördragen och tillhörande protokoll

Den huvudsakliga beståndsdelen av primärrätten är unionens fördrag. Fördragen innefattar de två grundfördragen fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som härrör från Maastrichtfördraget respektive Romfördraget. Vanligtvis räknas även fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen in som ett grundfördrag, även om Europeiska atomenergigemenskapen formellt sett är en separat organisation från unionen som styrs av samma institutioner. Utöver grundfördragen finns det ett antal ändrings- och tilläggsfördrag, till exempel Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget, som har ändrat grundfördragen. Därutöver finns det även anslutningsfördrag som reglerar villkoren för anslutningen av nya medlemsstater som tillkommit sedan samarbetets bildande. Till fördragen finns bilagor och protokoll som utgör en integrerad del av fördragen.

Utöver fördragen ingår även vissa beslut som fattats av Europeiska rådet om ändring av fördragen, till exempel vissa specifika mindre fördragsändringar och ändring av statusen för vissa särskilda territorier som tillhör Danmark, Frankrike och Nederländerna.

Ibland räknas även akten om val till Europaparlamentet som en del av primärrätten, men denna akt utgör en bilaga till ett beslut som utgör en del av sekundärrätten.

Allmänna principer och grundläggande rättigheter

Stadgans inledande artiklar om allas lika värdighet och rätten till liv.

Genom rättspraxis har EU-domstolen slagit fast att primärrätten måste kompletteras av allmänna principer som ligger till grund för hur fördragen ska tolkas och tillämpas. Dessa allmänna principer räknas normalt som en del av primärrätten, men också som en del av subsidiärrätten, alltså den rätt som härrör från rättspraxis från EU-domstolen och som syftar till att klargöra eventuella oklarheter som uppstår vid tolkningen av primär- och sekundärrätten. De allmänna principerna är dock underordnade fördragen och de övriga delarna av primärrätten. Det saknas en fullständig lista över de allmänna principerna; dessa fastställs allteftersom EU-domstolen tolkar unionsrätten i konkreta fall. Hittills har dock domstolen slagit fast att bland annat följande principer ingår som allmänna principer i unionsrätten: proportionalitetsprincipen, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, principen om berättigade förväntningar, jämlikhet, försiktighetsprincipen och processuell rättvisa. Även ömsesidigt erkännande utgör en allmän princip av stor vikt för framför allt den inre marknaden och området med frihet, säkerhet och rättvisa.

De allmänna principerna härrör ofta från rättskällor utanför unionsrätten: Medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, internationella avtal som unionen eller medlemsstaterna har ingått (särskilt Europakonventionen) och andra bestämmelser i folkrätten.

En del av de allmänna principerna har varit delvis kodifierade eller kodifierats i ett senare skede genom fördragsändringar. Genom Lissabonfördraget blev till exempel stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande och fick samma rättsliga värde som fördragen. Genom stadgan kodifierats en mängd grundläggande rättigheter, vilket i praktiken innebar att en viktig del av de allmänna principerna – mänskliga rättigheter – kodifierades. De allmänna principerna har sedan dess spelat en mindre roll i EU-domstolens rättspraxis än tidigare.

Genom Lissabonfördraget blev det möjligt för unionen att ansluta sig till Europakonventionen, men en sådan anslutning har ännu inte genomförts.

Rättsakter (unilateral sekundärrätt)

Med fördragen som rättslig grund kan Europeiska unionens institutioner, organ och byråer anta rättsakter. Rättsakterna utgör den unilaterala sekundärrätten, en viktig del av unionsrätten. Det finns fem typer av typiska rättsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. Därutöver förekommer det även atypiska rättsakter, till exempel slutsatser, resolutioner och riktlinjer. Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande. Om de tre förstnämnda akterna antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör de ”lagstiftningsakter”, medan övriga akter utgör ”icke-lagstiftningsakter”. Även om dessa akter inte är lagstiftningsakter är de rättsligt bindande, men underställda lagstiftningsakterna. Delegerade akter antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Genomförandeakter antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna. Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft.

När fördragen inte specificerar vilken typ av rättsakt en institution ska välja vid lagstiftning, ska proportionalitetsprincipen vara vägledande.

De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att granska lagförslagen. Om ett nationellt parlament anser att ett lagförslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen kan den lämna ett motiverat yttrande till unionens politiska institutioner. Dessa ska ta hänsyn till de inkomna yttrandena. Varje nationellt parlament har två röster vid granskningen av subsidiaritetsprincipen. Om parlamentet har två kamrar, har varje kammare en röst var. Om minst en tredjedel (en fjärdedel för frågor relaterade till området med frihet, säkerhet och rättvisa) av de nationella parlamentens tilldelade röster står bakom att ett lagförslag inte är förenligt med principen, måste utkastet omprövas. Om en enkel majoritet av de avlagda rösterna står bakom att lagförslaget inte är förenligt med principen, måste hela förslaget till lagstiftningsakt omprövas.

Internationella avtal

Möte mellan USA och EU.

Sekundärrätten omfattar även de internationella avtal som Europeiska unionen eller dess föregångare ingått med tredjeland, en grupp av tredjeländer eller internationella organisationer. På områden där unionen har delad befogenhet, har den ingått avtal gemensamt med medlemsstaterna.

Före den 1 december 2009 var inte Europeiska unionen en juridisk person, vilket innebar att den inte kunde ingå egna internationella avtal och vara representerad i internationella organisationer. Istället var det någon av dess tre pelare, som var och en utgjorde en juridisk person, som fick ingå internationella avtal på EU:s vägnar. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 blev EU en juridisk person och ersatte sin pelarstruktur. Det innebar också att unionen fick möjlighet att ingå internationella avtal och representera medlemsstaterna i exempelvis Världshandelsorganisationen (WTO), vilket Europeiska gemenskaperna hade gjort tidigare. De internationella avtalen har företräde framför de unilaterala rättsakterna i sekundärrätten.

Interinstitutionella avtal

I enlighet med fördragens bestämmelser kan unionens institutioner ingå interinstitutionella avtal. Dessa avtal är bindande för de ingående institutionerna och kan reglera olika arrangemang för hur de ska koordinera sitt arbete.

Rättspraxis och domar

Utöver primär- och sekundärrätten innefattar unionsrätten subsidiär rätt, som är oskrivna rättskällor eller rättskällor som syftar till att komplettera och fylla igen luckor i primär- och sekundärrätten. Den subsidiära rätten innefattar vissa allmänna rättsprinciper, rättspraxis från EU-domstolen och viss internationell rätt.

Utöver primär- och sekundärrätten utgör rättspraxis från EU-domstolen en viktig rättskälla. Rättspraxisen är avgörande för att avgöra hur unionsrätten ska tolkas och tillämpas. Viss rättspraxis upprättas även av till exempel tillsynsmyndigheter när de fattar beslut i frågor som rör unionsrätten.

Andra akter som ingår i unionens regelverk

En del akter har antagits av unionens medlemsstater genom mellanstatlig avtal och utgör därför inte en del av unionsrätten, men kan ändå ha starka kopplingar till unionsrätten. De ingår därför i unionens regelverk som måste godtas av varje ny medlemsstat. Dessa akter innefattar:

• Beslut, resolutioner och andra akter som antagits av medlemsstaternas företrädare i Europeiska rådet eller Europeiska unionens råd
• K.3-konventioner som antagits med hänvisning till den tidigare bestämmelsen K.3 i Maastrichtfördraget i frågor som rör rättsliga och inrikes frågor
• Konventioner som antagits med rättslig grund i artikel 220 i det ursprungliga Romfördraget

Historiskt har bland annat Schengenregelverket och Dublinkonventionen antagits utanför unionens ramar och först senare införlivats och blivit en del av unionsrätten. Anledningen har typiskt sett varit antingen att en eller flera medlemsstater har blockerat ett antagande av en rättsakt inom unionens ramar eller att unionen har fått befogenhet att anta en rättsakt på området först senare genom en fördragsändring.

Flera mellanstatliga fördrag har nära kopplingar till unionsrätten utan att utgöra en del av den, däribland fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen och fördraget om stabilitet, samordning och styrning.

Genomförande

Stora delar av unionsrätten blir tillämplig först efter att den har införlivats i den nationella rätten genom nationella lagar eller andra författningar. Enligt EU-fördragen är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla sådana nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras skyldigheter enligt fördragen eller rättsakter följs. Till exempel är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla nödvändiga nationella lagstiftningsåtgärder som krävs för att genomföra unionens rättsligt bindande akter. Även i de fall då till exempel en medlemsstat inte införlivar en rättsakt kan den ha direkt effekt, det vill säga åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.

I en del av fall är unionsrätten direkt tillämplig, till exempel genom förordningar, vilket innebär att bestämmelserna inte behöver införlivas på nationell nivå för att få rättslig effekt. Medlemsstaterna kan fortfarande behöva vidta kompletterande åtgärder på nationell nivå för att undanröja motstridigheter mellan nationell och europeisk rätt eller för att tydliggöra hur den europeiska rätten ska tillämpas.

Europeiska kommissionen kan ges i uppdrag att vidta genomförandeåtgärder på europeisk nivå i de fall detta är nödvändigt.

Principen om lojalt samarbete

Medlemsstaterna är enligt principen om lojalt samarbete förpliktade att handla i en anda av lojalitet mellan varandra och med unionens institutioner, organ och byråer. De ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

Direkt tillämplighet och genomförandeåtgärder

Beroende på typ av rättsakt kan en bestämmelse i unionsrätten få rättslig verkan antingen direkt eller först efter att den har införlivats i den nationella lagstiftningen. En förordning är till exempel alltid direkt tillämplig, vilket innebär att den har rättsverkan inom hela unionen så fort den har trätt i kraft. Ett direktiv, å andra sidan, är endast bindande för medlemsstaterna och dess innehåll får därför rättsverkan först efter att det har införlivats av medlemsstaterna i deras nationella lagstiftning.

Tolkning och tillämpning

En viktig egenskap hos unionsrätten är att den ska tillämpas enhetligt (konformt) inom hela unionen. Det är viktigt inte minst för att undvika snedvriden konkurrens på inre marknaden eller rättsliga kryphål som kan utnyttjas. EU-domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten för detta ändamål. Domstolen har bland annat etablerat rättspraxis som innebär att unionsrätten i vissa fall har direkt effekt, det vill säga kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Den direkta effekten kan vara både vertikal och horisontell för till exempel fördragsbestämmelser och förordningar, vilket innebär att enskilda kan åberopa bestämmelserna både mot andra enskilda och det allmänna. I andra fall, till exempel i fall då direktiv inte har införlivats korrekt, finns endast vertikal direkt effekt, vilket innebär att bestämmelserna endast kan åberopas gentemot det allmänna.

Europeiska kommissionen har till uppgift att övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionsrätten och inleda överträdelseförfarande om den anser att en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt fördragen. Om medlemsstaten inte rättar sig efter påpekande från kommissionen kan talan om fördragsbrott väckas vid EU-domstolen. Medlemsstaterna har förbundit sig att lösa tvister om tolkningen eller tillämpningen av fördragen endast på de sätt som bestämts genom fördragen.

EU-domstolens främsta tolkningsprincip är ändamålsorienterade tolkning eller så kallad teleologisk tolkning. En viktig del av detta är att domstolen tolkar oklara bestämmelser i unionsrätten utifrån vilket syfte de antas ha.

Upprätthållande av unionsrätten av de nationella domstolarna

Förhandsavgöranden

Förutom primär- och sekundärrätten räknas även rättspraxis från Europeiska unionens domstol in i unionsrätten. Domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten och avgöra tvister som är relaterade till den mellan bland annat medlemsstaterna eller institutionerna. Domstolen består av en domare från varje medlemsstat och har sitt säte i Luxemburg, där även Europeiska revisionsrätten har sitt säte.

Domstolen har haft stor betydelse för utvecklingen av unionsrätten, eftersom den flera gånger har avkunnat kontroversiella domar av stor juridisk, politisk och ekonomisk betydelse.

Det är till exempel praxis att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas egen lagstiftning, och att den har direkt effekt, vilket innebär att den kan åberopas på nationell nivå inför varje allmän domstol.

Direkt effekt och företrädesprincipen

Direkt effekt är ett begrepp som tillkommit genom EU-domstolens rättspraxis och som innebär att en EU-rättslig bestämmelse, i vissa fall, kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag. Direkt tillämpliga rättsakter, till exempel förordningar, har alltid full direkt effekt, medan direktiv normalt saknar direkt effekt. Ett direktiv kan dock i vissa fall, om det inte har införlivats korrekt av en medlemsstat, ha direkt effekt, men då endast vertikalt, det vill säga enskilda kan åberopa det endast gentemot det offentliga och inte mot varandra.

Mekanismer när en medlemsstat bryter mot unionsrätten

Överträdelseförfarande

För att säkerställa att fördragen och unionsrätten tillämpas korrekt har Europeiska kommissionen till uppgift att granska medlemsstaternas efterlevnad av sina åtaganden. Om kommissionen anser att en medlemsstat bryter mot sina åtaganden kan den inleda ett överträdelseförfarande. Om medlemsstaten inte rättar sig efter kommissionens synpunkter kan kommissionen gå vidare med en talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. En medlemsstat som inte rättar sig efter EU-domstolens dom kan bli föremål för en ny talan och då dömas till vite.

Artikel 7-förfarande

En medlemsstat som allvarligt åsidosätter Europeiska unionens grundläggande värden, till exempel rättsstatens principer, kan bli föremål för ett artikel 7-förfarande. Ett sådan förfarande kan ytterst leda till att övriga medlemsstater fråntar den berörda medlemsstaten vissa eller alla av de rättigheter som tillkommer medlemsstaterna enligt EU-fördragen, inbegripet rösträtten i Europeiska unionens råd. En medlemsstats skyldigheter påverkas dock inte.

Andra typer av skyddsklausuler

För att skydda unionsrätten mot missbruk av olika slag finns det flera olika typer av skyddsklausuler. För nya medlemsstater har det funnits en särskild skyddsklausul – mekanismen för samarbete och kontroll – som kan aktiveras om en medlemsstat till exempel inte kan tillgodose kraven på bekämpning av korruption och organiserad brottslighet. En sådan mekanism har endast aktiverats för Bulgarien och Rumänien 2007.

Sedan 2021 finns det även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten, som syftar till att skydda medel från unionsbudgeten mot bland annat korruption och oegentligheter.

Skydd för personer som rapporterar överträdelser

Ett särskilt direktiv antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 23 oktober 2019 för att skydda personer som rapporterar överträdelser av unionsrätten.

Unionsmedborgarskapet

Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, inrättades ett unionsmedborgarskap som tillkommer varje person som är medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater. Medborgarskapet spelar en central roll i unionsrätten eftersom ett antal rättigheter har knutits till det genom stadgan om de grundläggande rättigheterna och unionens grundfördrag. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser. De har även rätt att till exempel rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat som de är bosatta i, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. EU-domstolen har tolkat fördragen som att unionsmedborgarskapet är ämnat att vara den grundläggande statusen för medlemsstaternas medborgare som säkerställer att de alla behandlas på samma sätt oavsett nationalitet (utom i de undantagsfall som unionsrätten tillåter). Vidare har domstolen gjort tolkningen att de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare enligt fördragen i vissa fall kan ha direkt effekt, det vill säga de kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om de inte är genomförda genom rättsakter eller i nationell lagstiftning.

Unionsmedborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Enda sättet att få unionsmedborgarskap är genom att söka ett nationellt medborgarskap i någon av medlemsstaterna. På samma sätt går det inte att avsäga sig det ena medborgarskapet utan att samtidigt avsäga sig det andra. Villkoren för att förvärva eller förlora ett nationellt medborgarskap är en nationell befogenhet och skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat.

Genom EES-avtalet åtnjuter även medborgare från Island, Liechtenstein och Norge vissa av de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare, i synnerhet rätten till fri rörlighet. Tillsammans med unionsmedborgare benämns dessa medborgare ibland som EES-medborgare. Även medborgare från Schweiz omfattas av vissa av bestämmelserna om fri rörlighet genom ett bilateralt avtal med unionen. Övriga medborgare i världen benämns vanligtvis som tredjelandsmedborgare i unionsrätten.

Territoriellt tillämpningsområde

Europeiska unionen

Stater som omfattas av EES-avtalet

Schweiz

Enligt Europeiska unionens fördrag är unionsrätten som huvudregel fullt tillämplig i alla medlemsstater. Det territoriella tillämpningsområdet innefattar således Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Inom detta område gäller unionens fördrag, förordningar, direktiv, beslut och all annan unionsrätt fullt ut, och EU-domstolen ansvarar för tolkningen av denna rätt.

Vissa delar av unionsrätten är dock inte tillämpliga inom hela unionen. Eurosamarbetet omfattar bara euroområdet. Schengensamarbetet, de övriga fördjupade samarbetena samt det permanenta strukturerade samarbetet omfattar bara de deltagande medlemsstaterna. Slutligen omfattas nya medlemsstater av övergångsbestämmelser som gäller under en begränsad tid efter deras anslutning till unionen.

Därutöver finns det undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i Danmark och Irland. Dessa undantagsklausuler återfinns i protokoll som är fogade till unionens fördrag och är ett resultat av förhandlingar mellan medlemsstaterna i samband med utarbetandet av unionens fördrag. Danmark och Irland har i olika sammanhang och av olika anledningar inte velat ingå i vissa samarbetsformer. Eftersom nya fördrag måste ratificeras av alla medlemsstater har de erhållit undantagsklausuler i utbyte mot att de har tillåtit övriga medlemsstater att fördjupa sitt samarbete inom unionens ramar.

I enlighet med Edinburghbeslutet omfattas Danmark av två undantagsklausuler som rör eurosamarbetet och området med frihet, säkerhet och rättvisa och som båda är ett resultat av förhandlingarna om Maastrichtfördraget i början av 1990-talet. Även Irland omfattas av två undantagsklausuler som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa och Schengensamarbetet.

Fördjupade samarbeten

I samband med införlivandet av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar genom Amsterdamfördraget skapades en möjlighet för medlemsstaterna att inleda fördjupade samarbeten. Förfarandet innebär att minst nio av unionens medlemsstater integrerar eller samarbetar inom ett politikområde, utan att övriga medlemsstater måste delta. Det är utformat för att övervinna förlamningar i unionens institutionella arbete när ett lagförslag blockeras av en enskild medlemsstat eller en mindre grupp medlemsstater som inte vill bli en del av samarbetet. Fördjupade samarbeten kan upprättas inom alla befogenhetsområden där unionen inte har exklusiv befogenhet. Enligt fördragen ska ett fördjupat samarbete vara en sista utväg för att nå mål som inte hela unionen kan uppnå inom rimlig tid. Ett fördjupat samarbete måste respektera fördragen och unionsrätten. Det får inte heller negativt påverka den inre marknaden eller den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen eller leda till diskriminering i handeln eller snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna. Därutöver måste de fördjupade samarbetena även respektera de icke-deltagande medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter. På motsvarande sätt får inte dessa medlemsstater hindra de deltagande medlemsstaterna från att genomföra samarbetena.

Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater. Samtliga medlemsstater ska dock när som helst kunna ansluta sig till ett fördjupat samarbete om de uppfyller de villkor som krävs för att få delta. Alla medlemsstater har rätt att delta i rådets överläggningar när det behandlar ett fördjupat samarbete. Vid omröstningar är det dock endast de deltagande medlemsstaterna som har rösträtt.

Se även

• Afrikansk unionsrätt
• EUR-Lex
• Europeiska unionen
• Schengenregelverket
• Statsrätt

Externa länkar

• EUR-Lex

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.