Sverigeit
| Sverigeit | |
| Kategori | Nesosilikat |
|---|---|
| Strunz klassificering | 9.AE.15 |
| Kemisk formel | NaMn2+MgSn4+Be2Si3O12(OH) |
| Färg | Klargul[1] |
| Associerade mineral | Mimetit, franklinit,[2] mangankalcit, amfibol |
| Kristallstruktur | Ortorombiska |
| Spaltning | Perfekt i riktning {010}, tydlig i två andra riktningar [3] |
| Hårdhet (Mohs) | 6½ |
| Glans | Glasglans |
| Ljusbrytning | nα=1,678; nβ=1,684; nγ=1,699 |
| Dubbelbrytning | δ=0,021 |
| Optisk karaktär | Tvåaxligt positiv |
| Dispersion | Stark, r>v |
| Pleokroism | Måttlig, X=gul; Y≈Z= ljusgul; Z=b |
| Transparens | Genomskinlig |
| Streckfärg | Ljusgul |
| Densitet | 3,6 |
| Typlokal | Långban |
| Referenser | [2] handbookofmineralogy |
Sverigeit är ett mycket ovanligt ortorombiskt silikatmineral som tillhör nesosilikaterna. Den idealiserade sammansättningen är NaMn2+MgSn4+Be2Si3O12(OH) och innehåller alltså metallerna natrium, mangan, magnesium, tenn och beryllium. Med mikrosond (EDXA) har låga halter av zink och järn i mineralet påvisats.
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Sverigeit bildar gula kristaller upp till 2 mm med matt glans men visar glaglans på brottytor. Hårdheten är 6,5 på Mohs-skalan.
Etymologi och historia[redigera | redigera wikitext]
Sverigeit upptäcktes år 1983 av Roland Eriksson i östra Värmland på varpen vid gruvan Långban som är typlokalen. Mineralet har hittills, 2018, bara hittats där och har fått sitt namn efter Sverige.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från katalanskspråkiga Wikipedia, Sverigeïta&oldid=18466167 tidigare version.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 185
- ^ D. Holtstam, J Langhof 1999, Långban the mines, their minerals, geology and explorers, Raster förlag, ISBN 91-87214-881 sid 171-172
- ^ [1] sverigeit på Mindat.org