Långban

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För insjön med samma namn, se Långban (sjö).
Långban
Småort
Långban, laven vid Nya schaktet.
Långban, laven vid Nya schaktet.
Land Sverige Sverige
Landskap Värmland
Län Värmlands län
Kommun Filipstads kommun
Koordinater 59°51′14″N 14°15′48″Ö / 59.85389°N 14.26333°Ö / 59.85389; 14.26333
Area 33 hektar (2010)
Folkmängd 61 (2010)[1]
Befolkningstäthet 1,85 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Småortskod S5781
GeoNames 2697595
Långbans läge i Värmlands län
Red pog.svg
Långbans läge i Värmlands län
SverigesLän2007Värmland.svg
Wikimedia Commons: Långban

Långban är en småort i Färnebo socken i Filipstads kommun och ett tidigare gruvsamhälle

Samhället ligger cirka 20 km nordöst om Filipstad. Riksväg 26 och Inlandsbanan passerar orten. Samhället ligger mellan sjön Långban[2] i öster och Hyttsjön i väster.

Vid disponentgården, som fortfarande finns kvar, föddes uppfinnaren John Ericsson och hans bror Nils Ericson. I dag är Långban ett betydelsefullt besöksmål och flera byggnader från gruvepoken finns bevarade.

Gruvhistoria[redigera | redigera wikitext]

Långbanshyttan 1923

Gruvbrytningen startade troligen redan på medeltiden, men det var först 1711 som brytningen kom igång på allvar vid Långbansgruvan. Redan i mitten av 1500-talet byggdes en hytta i Långban, Långbanshyttan, vilken emellertid först användes för malm från Persberg. Långbanshyttan lades slutligen ned 1933 och är idag byggnadsminne, renoverad med AMS-medel 1980-83.

Berggrunden i Långbansgruvan utgörs av dolomit, som är impregnerat av malmer. Bland gruvans malmkroppar märks Collegiegruvemalmen, Storgruvemalmen, Norrbottensmalmen, Japanmalmen, Hindenburgmalmen, Amerikamalmen och Lukasmalmen. De består järnmalm i form av hematit och magnetit och manganmalm i form av hausmannit och braunit.[3]

Från början bröt man endast järnmalm i Långban, men under 1870-talet började man även bryta manganmalm.[3] Årsskiftet 1957-58 övergick man till brytning av dolomit fram till nedläggningen av gruvan år 1972. Från 1885 drevs gruvan av Grufveaktiebolaget Långban, som senare fick Uddeholmsbolaget som huvudägare.

Långbansgruvan är också känd för sin rika förekomst av olika mineral. Främst olika silikater av mangan, men därtill olika antimon- och arseniksalter, samt barium-, bly- och berylliumföreningar, liksom rent bly.[4]

Långbans järnväg[redigera | redigera wikitext]

För att forsla malmen från Bjelkes schakt och ner till sjön Långbans strand, anlades så tidigt som omkring 1816 eller 1817 en primitiv järnväg, kallad omväxlande realväg, reelväg, trälväg eller tackjärnsväg. Längden var 200 till 250 meter och spårvidden är okänd. Den lades ner 1873, samtidigt med Bjelkes schakt. Närmare detaljer är inte kända, men man tror att rälen var i form av massiva tackjärnsstänger och att banan var dubbelspårig så att den nedgående lastade vagnen drog upp tomvagnen på det andra spåret. Denna bana bör vara Sveriges näst äldsta, föregången endast av Höganäs gruvbana som öppnades 1798. [5]

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Långban ligger i Bergslagen, ett område som rent geologiskt ligger i den Svekokarelska provinsen med bergarter som bildades för cirka 1,9 miljarder år sedan. De flesta bergarterna omvandlades för mellan 1,86 och 1,8 miljarder år sedan, under den Svekokarelska orogenesen.

En mångfald olika mineral har kunnat bildas genom förekomst av antimon, arsenik, barium, beryllium, bly, bor och koppar utöver järn, mangan och de vanliga bergartsbildande grundämnena.

Långbans gruvor är en av världens mineralrikaste platser, med 270 fynd av olika mineral registrerade. Det är också typlokal för 69 olika mineral.[6]

Illustrationer[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Småorter; arealer, befolkning”. Statistiska centralbyrån. http://scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Miljo/Markanvandning/Smaorter-arealer-befolkning. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ Ekonomisk karta över Sverige 11E FILIPSTAD 7c LÅNGBAN
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 993 
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 993-94 
  5. ^ Bodstedt, Ivan August (1945). ”Långbans järnväg”. Historik över Sveriges småbanor, bruks-, gruv- m.fl. banor : under tiden 1802-1865. Stockholm. sid. 29-32. Libris 1285504 
  6. ^ http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/artikel_145324.svd”.+Svenska Dagbladet. 9 maj 2004. 
  • Holtstam D. & Langhof J. (red). 1999: Långban, The mines, their minerals, geology and explorers. Raster förlag, ISBN 91 87 214 881.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]