Sweet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sweet
Sweet Matchbox case.jpg
Från vänster: Brian Connolly, Steve Priest, Andy Scott och Mick Tucker.
Bakgrund Storbritannien London, England, Storbritannien
Genre(r) Hårdrock, glamrock, heavy metal
År som aktiva 1968 - 1981
Skivbolag RCA, Capitol, Polydor
Webbplats Officiell webbplats
Senaste medlemmar
Mick Tucker
Steve Priest
Andy Scott
Tidigare medlemmar
Brian Connolly
Frank Torpey
Mick Stewart

Sweet (före 1974, The Sweet) var ett brittiskt rockband som bildades 1968 i London och hade sin storhetstid i mitten av 1970-talet. Den mest kända och framgångsrika uppsättningen av bandet bestod av Brian Connolly (sång), Steve Priest (bas), Andy Scott (gitarr) och Mick Tucker (trummor).

Sweet började sin karriär som ett tuggummipopband och gruppens tidiga stora hitlåtar skrevs av Nicky Chinn och Mike Chapman, medan singlarnas B-sidor stod till förfogande för gruppens egna låtar. Bland gruppens tidiga hits, skrivna av Chinn och Chapman, återfinns bland andra "Funny Funny", "Ballroom Blitz", "Hell Raiser", "Poppa Joe", "Wig Wam Bam" och "The Six Teens". Från 1974 började gruppen frångå sitt sound, till att istället spela hårdrock och släppte ett flertal egenskrivna framgångsrika singlar, bland dessa kan nämnas: "Action", "Fox on the Run" och "Love Is Like Oxygen".

Connolly lämnade gruppen 1979 och de kvarvarande medlemmarna gav därefter ut tre studioalbum, som trio, innan den löstes upp 1981. Från mitten av 1980-talet har Scott, Connolly och Priest alla spelat i egna versioner av Sweet under olika tidpunkter. Connolly avled 1997 och Tucker avled 2002. De två kvarvarande medlemmarna är fortfarande aktiva i deras respektive version av bandet. Scotts band är baserade i Storbritannien, medan Priests grupp huserar i USA.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Bandet bildades i januari 1968 under namnet Sweetshop av sångaren Brian Connolly och trummisen Mick Tucker. De rekryterade basisten och sångaren Steve Priest från det lokala bandet The Army. Positionen som gitarrist tillsattes av Frank Torpey, som hade gått på samma skola som Tucker. I mars 1968 gjorde bandet sitt första framträdande, i Hemel Hempstead, och fick snart en mindre fankrets i pubkretsen, vilket ledde till ett kontrakt med skivbolaget Fontana Records. Vid denna tidpunkt gav ett annat brittiskt band ut en singel under namnet Sweetshop, så man kortade ner bandnamnet till The Sweet. Paul Nicholas, som senare hade en huvudroll i musikalen Hair, var bandets manager. Nicholas arbetade med producenten Phil Wainman, och rekommenderade bandet för Wainman. Gruppens debutsingel "Slow Motion" gavs ut i juli 1968 och producerades av Wainman. Singeln sålde dåligt och kontraktet med Fontana revs. Drygt ett år senare lämnade Torpey bandet.

1969 rekryterades Mick Stewart som gitarrist och bandet skrev kontrakt med Parlophone. Tre singlar släpptes, ingen lyckades dock ta sig upp på den brittiska singellistan. 1970 lämnade Stewart bandet och ersattes inte omgående. Connolly och Tucker stötte på Phil Wainman som visste att låtskrivarna Nicky Chinn och Mike Chapman sökte ett band som kunde sjunga på några demos de hade skrivit tillsammans. Trion sjöng därefter på en låt som hette "Funny Funny" med Pip Williams på gitarr, John Roberts på bas och Wainman på trummor. Den senare började erbjuda låten till olika skivbolag. Samtidigt höll The Sweet auditions för en ny gitarrist och rekryterade till slut Andy Scott. Gruppen repeterade under ett par veckor innan Scott gjorde sin livedebut med The Sweet i september 1970 i Redcar.

Första albumet släpptes 1970 och var en samlingsskiva, Gimme Dat Ding. På detta album hade Sweet A-sidan medan ett annat band, The Pipkins, fick B-sidan. Skivan innehöll bland annat de tre singlarna bandet tidigare hade släppt för Parlophone. Trots att Andy Scott återfinns på omslaget spelar han inte på denna skiva.

I början av 1971 fick The Sweet sin första stora hit med låten "Funny Funny" som blev en topp 20 hit i många länder. I mitten av året tog sig singeln "Co-Co" upp till en andra plats på den brittiska singellistan. I slutet av året släpptes bandets första officiella album, som dock misslyckades på albumlistan.

Andra albumet och nytt sound[redigera | redigera wikitext]

Sweet spelade 1973 in nya låtar till ett rockigare album, som bland annat skulle innehålla hitlåtarna "Ballroom Blitz" och "Teenage Rampage". Killarna i bandet ville att albumet skulle heta We're Revolting, då det namnet passade in på deras uppbrott från tuggummipopen och steget in i hårdrocken. Ledningen på skivbolaget RCA tyckte inte att namnet var passande, då den titeln kunde uppmana ungdomarna att revoltera i det konservativa England. Bandmedlemmarna vägrade att ge med sig och tog tillbaka inspelningarna av albumet, med ursäkten av att det var allt för dåliga låtar för ett helt album, bortsett ifrån de två hitsinglarna.

Efter detta började bandmedlemmarna tröttna på överförmynderiet och sångmaterialet gruppen fick från Chinn och Chapman. A-sidorna på singlarna var poplåtar medan B-sidorna var egenkomponerad hårdrock. Under livekonserterna spelades fler B-sidor än A-sidor. De började spela in på egen hand, släppte albumet Sweet Fanny Adams följt av Desolation Boulevard, och fick sin första egna hit våren 1975 med "Fox on the Run". Nu var stilen på deras musik en annan, innan hade det varit pop och glamrock, i och med Sweet Fanny Adams så blev det hårdrock och heavy metal. Gitarristen Andy Scott förklarade detta med att samtliga bandmedlemmar lyssnade på heavy metal och band som Black Sabbath och Led Zeppelin men att bland annat deras skivbolag påtvingat dem ett popsound.

Give Us a Wink[redigera | redigera wikitext]

Uppföljaren "Action" släpptes i juli 1975 och gjorde också bra ifrån sig på listor världen runt. Med självförtroendet på topp samlades bandet under andra halvan av 1975 för att skriva och spela in nästa album i Musicland Studios i München, Tyskland. I januari 1976 släpptes "The Lies In Your Eyes" som singel, och floppade i de flesta länderna. I mars samma år släpptes sedan bandets första egenproducerade studioalbum, Give Us a Wink.

Under året gav sig bandet ut på turné i USA med över 50 konserter. Under en konsert i Santa Monica den 24 mars spelade de låten "All Right Now" med Ritchie Blackmore som en hyllning till gitarristen Paul Kossoff, som avlidit några dagar tidigare.

Hela bandet festade hårt under turnéerna, men det vilda livet påverkade The Sweets sångare värst. "Jag tror att vi förstod så tidigt som 1975 att det fanns problem [med Brians drickande]", sade Andy Scott i en intervju med Mojo Magazine 2008. "Vi föreslog hela tiden för honom att vi skulle ha en alkoholfri dag ibland, men det var svårt."

I april 1977 släppte bandet sitt sista album för RCA, Off the Record. Man bytte skivbolag till Polydor och deras första skivsläpp för Polydor blev albumet Level Headed, 1978. Bandet fick från albumet sin sista stora singelhit i låten "Love Is Like Oxygen". Andy Scott blev nominerad till en Ivor Novello för låten. Nästa singel från albumet släpptes i maj 1978, "California Nights", som endast blev en hit i Tyskland.

Brian Connolly lämnar bandet[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1978 var bandet i London för att skriva nytt material för nästa album. Brian Connolly, sångaren, och Sweets ansikte utåt, lämnade gruppen i början av 1979, efter mycket tumult. Han hade börjat spela in nyskrivna låtar för bandets nästkommande skiva, men hans sång raderades och ersattes av Priest och Scott, som tog över som vokalister. Andy Scott sade i en intervju att Ronnie James Dio (som hoppat av Rainbow) ringde upp Andy efter Brians avhopp och frågade om han kunde bli ny sångare, de tackade dock nej eftersom de ville fortsätta utan några nya medlemmar.

Bandet fortsatte som trio och släppte albumet Cut Above the Rest i oktober 1979. De fortsatte släppa singlar, men hade ingen framgång alls. 1980 släpptes albumet Water's Edge och 1982 släpptes bandets sista album Identity Crisis.

Åren efter Sweet[redigera | redigera wikitext]

AS Sweet under en konsert i Tyskland 2006.

Efter att ha lämnat Sweet inledde Connolly en solokarriär men hade begränsad framgång. 1981 togs Connolly in på sjukhus och lyckades överleva multipla hjärtattacker, som inträffade under en och samma natt, men hans hälsa påverkades. Trots detta turnerade Connolly med sina band New Sweet och Brian Connolly's Sweet.

1988 samlades Connolly, Priest, Scott och Tucker för att återigen spela in material. Connolly, som vid det här laget var svårt alkoholiserad, hade dock inget att tillföra som vokalist och gruppen återförenades aldrig mer.

Under 1990-talets senare del tog Connollys tidigare alkoholproblem ut sin rätt och han avled av leversvikt den 9 februari 1997. Han efterlämnade två döttrar (Nicole och Michelle) samt en son (Brian James). 2002 dog även trummisen Mick Tucker, efter sviterna av den leukemi som han ådragit sig och opererats för några år tidigare. Han efterlämande en dotter (Ayston Tucker).

Gitarristen Andy Scott har sedan slutet av 1980-talet fortsatt med sin egen version, AS Sweet, av bandet, och turnerar fortfarande flitigt på klubb-scenen runtom i världen. Han har även släppt två album, "A" 1992 och Sweetlife 2002.

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Peter Lincoln 2012
Sweet - Andy Scott och Bruce Bisland
Tony O'Hora

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

År Låt Album
1968 Slow Motion -
1969 Lollipop Man
1970 All You'll Ever Get From Me
Get On the Line
1971 Funny Funny Funny How Sweet Co-Co Can Be
Co-Co
Alexander Graham Bell -
1972 Poppa Joe
Little Willy
Wig Wam Bam
1973 Block Buster
Hell Raiser
Ballroom Blitz
1974 Teenage Rampage
The Six Teens Desolation Boulevard
Turn It Down
Peppermint Twist Sweet Fanny Adams
1975 Fox on the Run Desolation Boulevard
Action Give Us a Wink
1976 The Lies In Your Eyes
4th of July
Lost Angels Off the Record
1977 Funk It Up
Stairway to the Stars -
1978 Love Is Like Oxygen Level Headed
California Nights
1979 Call Me Cut Above the Rest
Big Apple Waltz
1980 Give the Lady Some Respect Water's Edge
Sixties Man
1981 Love is the Cure Identity Crisis
1987 Reach Out (I'll Be There) Live At The Marquee

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]