Teckenspråk
Teckenspråk är visuella språk som används i flera olika sammanhang istället för eller som komplement till tal.
Teckenspråken är inte internationella utan skiljer sig från land till land, och ibland inom länder, precis som talade språk. Teckenspråk har ett eget skrivsystem, men det används mest inom forskning. De som använder teckenspråk brukar använda det allmänna skriftspråket när de ska skriva.
De mest spridda teckenspråken är de som används för personer som har en nedsatt eller ingen hörsel, talsvårigheter eller vissa funktionshinder. Det kan även användas av personer utan någon nedsättning. De används även av hörande som på något sätt har teckenspråkiga i sin närhet, såsom hörande barn till döva föräldrar. Att utöva teckenspråk kallas ofta att teckna. Den som utövar teckenspråket kallas teckenspråkig.
De flesta barndomsdöva har ett teckenspråk som första språk. Det svenska teckenspråket erkändes 1981 som dövas officiella språk i Sverige och har samma status som ett minoritetsspråk. En utredning är gjord för att bedöma vilken ställning teckenspråket ska ha i Sverige i framtiden. Vuxendöva har oftast ett annat, talat, språk som första språk och använder istället tecken som stöd.
Teckenspråk är språk med lika avancerad grammatik som talade språk. Det är alltså inte konstruerade substitut till det talade språket, utan naturligt utvecklade språk anpassade efter rådande omständigheter (vanligtvis dövhet). Ur neurovetenskaplig synpunkt märks detta tydligt, eftersom samma delar av hjärnan som används vid tal även används när man tecknar.[1] Dock har modern hjärnforskning visat att språket, oavsett om det är talat, tecknat eller skrivet, inte kan på ett enkelt sätt isoleras till en specifik hjärndel, helt separat från hjärnans övriga funktioner.
En missuppfattning är att teckenspråk bara är utökade varianter av de i jämförelse enkla gester eller kroppsspråk som hörande använder. Detta har motbevisats när teckenspråkstolkar som drabbats av afasi förlorat både förmågan till talat språk och teckenspråk, men fortfarande använt sig av gester och kroppsspråk.[1] Dock har hjärnforskning visat att enkla talade ord inte kan skiljas från så kallade icke-språkliga ljud utan att det är den avancerade användningen som gör språket.
Teckenspråk är inte internationellt
| Abbé Charles-Michel de l'Épée | |
 Grundare av den första allmänna skolan för döva. | |
| Född | 1712-11-25 |
|---|---|
| Död | 1789-12-23 |
Teckenspråk ser olika ut i olika länder. De bygger inte på det talade språket och av denna anledning är exempelvis teckenspråket i USA (ASL) och England (BSL) olika och inte mer lika varandra än det svenska och amerikanska är. ASL har däremot ungefär 60% likhet med det franska teckenspråket, från vilket det en gång hämtade pedagogisk kunskap. Skillnaderna beror på, att teckenspråk bygger på bilder och kulturella företeelser, som ju är olika i olika länder och kulturer, även om det talade språket i dessa länder är lika. Olika teckenspråk har därför bara lokal spridning och det finns bara enstaka exempel på användning som mellanfolkligt hjälpspråk.[1]
Några olika teckenspråk
- Svenskt teckenspråk
- Finlandssvenskt teckenspråk
- Amerikanskt teckenspråk
- Brittiskt teckenspråk
- Isländskt teckenspråk
- Nicaraguanskt teckenspråk
- Norskt teckenspråk
Andra användningsområden
Ett något förenklat tecknande kan användas för att kommunicera med vuxendöva - det vill säga personer som blivit döva efter att det talade språket blivit etablerat. Dessa personer har ett talat språk som modersmål, men använder TSS (tecken som stöd för avläsning) för att underlätta sin kommunikation.
Tecken från dövas teckenspråk kan användas för att utveckla kommunikation även för vissa grupper av språkhandikappade (teckenkommunikation).
Bland Australiens aboriginer har många folkstammar förutom sitt talade språk också ett eget teckenspråk, eller så hade de ett sådant förr i tiden.[2] Teckenspråket användes främst i olika situationer i vilka det var tabubelagt att tala, till exempel under en sorgeperiod eller under vissa ceremonier. Rapporterna om de dövas status hos sådana folkstammar varierar. Vissa författare har lovprisat de dövas integration i sådana samhällen, medan andra har beklagat att de döva inte lär sig teckenspråket, som brukade läras ut med hjälp av talspråket.
I Nordamerikas stäppområde användes under lång tid ett teckenspråk med en helt annan funktion. Det användes som ett mellanfolkligt hjälpspråk mellan indianstammar med mycket olika talspråk. Präriindianernas teckenspråk är ett pidginspråk i vilket i stort sett alla tecken är avbildande eller efterhärmande, "ikoniska". På grund av detta var språket lättbegripligt även för europeiska invandrare, som också kom att använda det i sina kontakter med de infödda.
Var det första språket ett teckenspråk?
I forskningen om språkets ursprung är det inte alls självklart att det första språket som användes av våra avlägsna förfäder var ett talat språk. Hypotesen att språkets historia började med teckenspråk, eller någon kombination av tal och tecken, har många anhängare.[3][4][5][6][7] Mycket talar för hypotesen, men den största svårigheten är att förklara varför hörande människor i så fall övergick till talat språk så småningom.[8] Det finns flera hypoteser om vad som kan ha drivit en sådan övergång, till exempel går det inte att bära mat, använda redskap eller hålla spädbarn i famnen medan man tecknar, man måste vara vända mot varandra inom synhåll för att använda teckenspråk, och tecken syns inte i mörker.
Teckenspråk för hörande
Utöver indianernas teckenspråk finns det ett flertal mer eller mindre utvecklade teckenspråkssystem, som används av hörande i olika sammanhang. Det finns till exempel babyteckenspråk avsedda för spädbarn, för att påbörja språkutvecklingen, innan de lär sig tala. Se vidare teckenkommunikation.
Teckenspråk för apor
Hjärnscanningar har visat att apor som lär sig teckenspråk nästan alltid använder Brocas centrum när de tecknar. Det är faktiskt vanligare att människor pratar utan att använda Brocas centrum än att apor tecknar utan att använda det, sannolikt på grund av att aphjärnor är mindre formbara än människohjärnor.[9]
Se även
Andra användningsområden
Tolkning
Personer
- Helen Keller, dövblind
- Anne-Marie Lindström
Källor
- ^ [a b c] Sacks, Oliver (1998). Att se röster (ny utg). ISBN 91-7608-751-4
- ^ Australian Aboriginal sign languages i engelskspråkiga Wikipedia
- ^ Condillac, E. B. (1746). Essai sur l’origine des conaissances humaines. Paris
- ^ Stokoe, W. C. (1978). Sign language versus spoken language. Sign Language Studies 18: 69-90
- ^ Corballis, M. C. (2002). From hand to mouth: the origins of language. Princeton: Princeton University Press
- ^ Armstrong et al. (1995). Gesture and the nature of language. Cambridge: Cambridge University Press
- ^ Rizzolatti, G. & Arbib, M. A. (1998). Language within our grasp. Trends in Neurosciences 21: 188-194
- ^ Johansson, Sverker (2005) Origins of language — Constraints on hypotheses Amsterdam: Benjamins.
- ^ Evolve: communication, History Channel
Externa länkar
- Spreadthesign teckenspråk lexikon online
- UR:s webbkurs "Lär dig teckenspråk med kändisar"
- Teckenspråkens och teckenspråkigas ställning i Norden 2008 (pdf, Forskningscentralen för de inhemska språken)
Wikimedia Commons har media som rör Teckenspråk.
