Tinnitus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Tinnitus (av latin tinnitus 'ringning'[1]), även kallat öronsusning är ett endast av personen själv upplevt ljud som upplevs som ett pipande, djupa bastoner och/eller brusande. Det kan variera i styrka och intensitet.

Orsaker och symptom[redigera | redigera wikitext]

Orsakerna till tinnitus kan vara många, men den vanligaste orsaken är bullerskador och ljudtrauman där hörseln har utsatts för starka ljud. Andra orsaker kan till exempel vara medicinering, hjärnskada, högt blodtryck och spända nack- eller käkmuskler.[2] Man brukar dela in tinnitus i subjektiv (den vanligaste, som man hör själv) och objektiv (som även andra kan höra).[2] Tinnitus kan låta på många olika sätt, det vanligaste är en pipande högfrekvent ton, men även brus- och väsande ljud.[2] Vanliga besvär är sömnproblem, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. De flesta får dock inte några större besvär och kan sova som vanligt efter några månaders anpassning.[2]

Tinnitusbesvären kan grovt delas in i tre kategorier.[3]

  • Svaga sus - vilka bara uppfattas då det är riktigt tyst.
  • Ringningar - som påverkar det dagliga livet.
  • Starka ljud - som påverkar allmäntillståndet med till exempel koncentrationssvårigheter och sömnproblem.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tinnitus har alltid funnits och finns dokumenterat redan på Faraos tid. På 1960-talet räknades tinnitus som en psykisk sjukdom och det var inte förrän på 2000-talet man riktigt förstod att tinnitus handlar om ett symtom på en hörselskada av någon form. Än idag kan man inte säga helt säkert varför man hör ljud inne i huvudet, ljud som egentligen inte finns. Forskning talar dock om impulssignaler som går från och till hjärnan via hörselnerven som kommit i olag. Detta är dock omdiskuterat.

Förr var det buller i industrin som orsakade tinnitus, medan det på senare tid är fritidsbullret. Utsatta grupper är jägare, militärer, hobbyskyttar och musiker. Ny forskning visar att skolungdom i ökande grad drabbas av tinnitus. Orsaken troddes ofta vara skadligt starkt ljud vid lyssning på musik. Scenframträdanden av musikgrupper eller artister och musiken på gym har ofta skadligt höga ljudnivåer, som bäddar för tinnitus och även allmän hörselnedsättning. Även ett fortissimo in tutti av en klassisk symfoniorkester kan ge skadligt höga ljudnivåer, som på sikt kan leda till tinnitus för såväl orkestermedlemmarna själva som för publiken.

Tinnitus i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har idag ca 15 procent eller 1½ miljon människor tinnitus. Av dem har 100 000 en tinnitus som allvarligt påverkar vardagen.[4]

Mellan 1999 och 2005 ökade antalet 7-åringar som fått tillfällig eller permanent tinnitus från 12 procent till 61 procent enligt studier av Kajsa-Mia HolgersSahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Behandlingar[redigera | redigera wikitext]

Behandlingar av tinnitus brukar ofta vara psykologhjälp för att hantera ljuden, stressen och oron den för med sig. Den psykologiska behandlingen kallas för KBT-terapi. I en del fall behandlas svårare tinnitus med TRT.

Tinnitus Retraining Therapy (TRT) är en behandling som tar 12–18 månader att genomföra. Vid svårare tinnitus har det limbiska och centrala nervsystemet blivit aktiverade till stora delar, och behandlingen går ut på att träna hjärnan att filtrera bort tinnitusen genom att omvandla den (nu) starkt negativt förknippade tinnitus-signalen till något neutralt. I de allra flesta fall sänks även ljudets upplevda ljudnivå och uppmärksamheten på ljudet minskar kraftigt. Praktiskt går TRT ut på att tillföra omgivningsljud dygnet runt, i en del fall används ljudstimulatorer, små apparater som fästs bakom öronen och som tillför ett neutralt susande ljud.[5]

TRT uppfanns av Dr. Pavel Jastreboff vid 1990-talets början. Behandlingen ger kliniskt bra resultat på 85 % av patienterna, definierat som minst 40 % sänkning av besvären. TRT är den mest utbredda och effektiva behandlingen av tinnitus.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedins ordbok
  2. ^ [a b c d] ”Fakta och råd, Tinnitus”. Landstinget i Kalmar län. http://www.1177.se/Kalmar-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Tinnitus/. Läst 26 februari 2012. 
  3. ^ ”Familjeapoteket”. http://www.familjeapoteket.se/specialsidor/artiklar_2/tinnitus_1. Läst 26 februari 2012. 
  4. ^ ”Hörselskadades riksförbund”. http://www.hrf.se/templates/Page____2124.aspx. Läst 26 februari 2012. 
  5. ^ Jastreboff, Pawel (2008). Tinnitus Retraining Therapy. Cambridge university press. ISBN 978-0-521-59256-7 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]