Tjockhornsfår

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tjockhornsfår
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ovis canadensis 0.jpg
hane och hona
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPartåiga hovdjur
Artiodactyla
UnderordningIdisslare
Ruminantia
FamiljSlidhornsdjur
Bovidae
UnderfamiljCaprinae
SläkteFår
Ovis
ArtTjockhornsfår
O. canadensis
Vetenskapligt namn
§ Ovis canadensis
AuktorShaw, 1804
Utbredning
Ovis-canadensis map.png
Utbredningskarta
Hitta fler artiklar om djur med

Tjockhornsfår[2] (Ovis canadensis) är en art i släktet får som förekommer i västra Nordamerika. Andra namn är storhornsfår och amerikanskt vildfår.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Med en längd av 170 cm, en mankhöjd av ungefär en meter och en genomsnittlig vikt av 120 kg (hanar) respektive 70 kg (honor) är individer av denna art betydlig större än vild- eller tamfår i Europa. Djurets päls är i norra regioner under sommaren mörkbrun och under vintern gråbrun. I Nordamerikas södra delar är pälsens färg under hela året brun eller beige. Hos hanar förekommer kraftfulla horn som kan väga upp till 14 kg. Honor har betydlig mindre horn.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer huvudsakligen i Klippiga bergen, men även i västra USA, sydvästra Kanada och nordvästra Mexiko.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Tjockhornsfår lever i bergstrakter. De förekommer ovanför trädgränsen i klippiga regioner med ängar. De har mycket bra förmåga att klättra. I dessa zoner är de i stort sett skyddade mot naturliga fiender som prärievarg, puma och örnar.

Dessa djur livnär sig av gräs och andra växter. I mindre omfång äter de även salt.

Honor och ungdjur lever i mindre flockar omfattande åtta till tio individer och sällan i grupper med upp till hundra djur. Unga hanar lever i egna flockar och när de blir äldre lever hanar ensamma. Under parningstiden strider hanarna om rätten att leda en flock med honor. Hornet är så pass tjockt att de sällan får sår under striden. Oftast vinner hanen med det största hornet.

Även i grupper med unga hanar förekommer strider, mest för att uppnå en högre plats i gruppens hierarki. Under tiden i dessa grupper antar hanar ofta homosexuella livsmönster.

Parningstiden inträffar på hösten. Efter en fem till sex månader lång dräktighet föder honan ett enda ungdjur. I motsats till europeiska får förekommer tvillingar mycket sällan. Lammet får di ungefär ett halvt år och är efter ytterligare sex månader könsmoget. Den första parningen sker hos honor först efter tre år. Hanar är efter ungefär sju år tillräckligt starka för att vinna en strid som ger rätt att para sig. Medellivslängden ligger omkring 20 år. Hanar dör, på grund av kraftförlusten under striderna, tidigare än honor.

Människor och tjockhornsfår[redigera | redigera wikitext]

Indianerna i Klippiga bergen utnyttjade fårets kött och horn, som användes för att framställa verktyg eller andra föremål. Före ankomsten av européerna fanns troligtvis två miljoner tjockhornsfår i området. Antalet minskades under 1800-talet betydligt av vita jägare. Beståndet minskade även på grund av olika sjukdomar som infördes genom tamfår från Europa. Året 1900 fanns bara 60 000 individer av tjockhornsfåret kvar. Trots omfattande skyddsåtgärder som förbjuder jakten helt, ökade beståndet bara obetydlig fram till idag. IUCN bedömer beståndet som säkrad (Lower Risk Conservation Dependent).[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Ovis canadensis på IUCN:s rödlista, auktor: Caprinae Specialist Group (1996), version 9 maj 2006.
  2. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.9, läst 2018-10-06.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]