Tordmule

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tordmule
Status i världen: Nära hotad[1]
Alca torda Caithness, Scotland.jpg
Adult tordmule i häckningsdräkt
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Alkfåglar
Alcae
Familj Alkor
Alcidae
Släkte Alca
Linné, 1758
Art Tordmule
A. torda
Vetenskapligt namn
§ Alca torda
Auktor Linné, 1758
Adult tordmule i vinterdräkt utanför Frankrikes kust.
Adult tordmule i vinterdräkt utanför Frankrikes kust.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tordmule (Alca torda) är en fågel i familjen alkor som placeras som ensam art inom släktet Alca. Arten kategoriseras sedan 2015 av Birdlife International som nära hotad (NT), främst på grund av en kraftig minskning av häckande individer sedan 2005 på Island, som har den enskilt största häckningspopulationen i världen.[1]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tordmulen är en stor alka med en längd på 38-43 cm och ett vingspann på 60-69 cm.[2] Den har smala och spetsiga vingar som hopslagna räcker över stjärtroten, och stjärten är längre än hos sillgrisslan. Adulta fåglar har svart huvud, svart ovansida och vitt bröst och buk. Den grova näbben är kort och hög, har vertikala räfflor och en mycket trubbig spets. Näbben är svart med ett tydligt vit horisontellt streck som sträcker sig över båda näbbhalvorna. Den har även ett vitt vertikalt streck som sträcker sig från övre delen av näbbasen till ögat. I vinterdräkt är hakan, kinden och delar av huvudet vitt. Till skillnad från sillgrisslan har tordmulen helvit "armhåla".[2]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tordmulens häckningsområden är öar, klippiga stränder och klippor belägna utmed kusterna av norra Atlanten, i östra Nordamerika så långt söderut som Maine, och i Västeuropa från nordvästra Ryssland till norra Frankrike.[1] Nordamerikanska fåglar flyttar och övervintrar på havet utanför kusten i ett område som sträcker sig från Grand Banks vid Newfoundland till New England.[1] Holarktiska fåglar övervintrar också till havs där vissa flyttar så långt söderut som till västra Medelhavet.

Några av de mer välkända häckningskolonierna är: Helgoland i Tyskland (54°10' N), som ligger nära den sydliga häckningsgränsen för arten i Europa och som endast omfattar ett fåtal par. Staple Island, Outer Farne Islands i Storbritannien (55°38' N) där häckningssäsong infaller i maj till mitten av juli. Runde i Norge (62°24' N) där ungefär 3,000 par häckar. På Island finns en koloni på Látrabjarg (65°30' N) där 230000 par häckar, vilket på mitten av 1990-talet utgjorde cirka 40% av världspopulationen, och vars häckningssäsong infaller i juni-juli. En annan häckningskoloni på Island ligger på Grímsey (66°33' N).

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Tordmule fotograferad vid sitt häckningsområde på Røst vid Lofoten i Norge.
Tordmule tillsammans med sillgrisslor, vid Runde i Norge.
Tordmule på häckningsplats tillsammans med sillgrissla och toppskarv.
Ägg av tordmule.

Tordmulen delas upp i två erkända underarter:[3]

  • A. t. torda – häckar i nordöstra Amerika och i ett område som sträcker sig från Skandinavien till Murmansk och Vita havet.
  • A. t. islandica (C. L. Brehm, 1831) – häckar på Island och Brittiska öarna till Frankrike. Övervintrar vid Medelhavet.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar tordmulen främst på lokaler i östkustens skärgård och på Gotland, men även på några få platser på västkusten.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Idag placeras tordmulen som ensam art inom sitt släkte, men Alca hade en mycket större mångfald under pliocen och flera fossil har återfunnits från andra arter:

  • Alca sp. (Sen miocen/tidig pliocen i Lee Creek Mine, USA) - möjligtvis synonym med A. stewarti
  • Alca stewarti (Kattendijk Sands tidig pliocene i Belgien)
  • Alca ausonia (Yorktown tidig pliocen i Lee Creek Mine, USA - mellersta pliocen i Italien)
  • Alca sp. (Puerto de Mazarrón pliocen i El Alamillo, Spanien) - möjligtvis synonym med A. ausonia

Släktet Alca verkar ha utvecklats i ett område i västra Nordatlanten eller i dagens Karibien likt flertalet inom släktgruppen Alcini. Dess förfader nådde dessa vatten genom det då öppna Panamanäset under miocen.[4].

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tordmulen simmar och dyker mycket bra och flyger också ganska snabbt. Den häckar kolonivisfågelberg tillsammans med bland annat lunnefågel, sillgrissla i boreala eller lågarktiska områden.[1] Honan lägger ett enda, mycket stort, gråvitt och mörkfläckigt ägg på en klippavsats, i en springa i klippan, eller i otillgänglig stenskravel.[2] Den livnär sig genom att dyka efter fisk, men också på havslevande kräftdjur och maskar.

Alkor kan bli mycket gamla. Tordmulen blir i genomsnitt 13 år men en individ som ringmärktes i Storbritannien 1967 levde i minst 41 år.[5]

Tordmule och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Världspopulationen uppskattas till cirka 1 miljoner adulta individer.[1] Cirka 95% av dessa häckar i Europa.[1]

Flera häckningskolonier i Europa och Nordamerika ökar i storlek men som helhet har arten minskat något i Europa. Detta beror främst på en mycket kraftig minskning sedan 2005 på Island, den enskilt viktigaste häckningsplatsen för arten. Detta sammanfaller med en populationskrasch av tobis runt om Island vilket förmodligen är en bidragande faktor. På grund av detta har tordmulen uppgraderats 2015 av Birdlife International, från livskraftig till nära hotad (NT).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Tordmulen har tidigare kallats skatalka. Äldre dialektala namn är turemule i Blekinge, tord på Gotland och mule i Ångermanland.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelskspråkiga wikipedias atikel Razorbill, läst 2009-05-10

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] BirdLife International 2015 Alca torda Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.1 www.iucnredlist.org. Läst 12 augusti 2016.
  2. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Bédard, J. (1985): Evolution and characteristics of the Atlantic Alcidae. I: Nettleship, David N. & Birkhead, Tim R. (eds.), The Atlantic Alcidae: 6-19. Academic Press, London. ISBN 0-12-515671-5
  5. ^ McCarthy, Michael (10 juli 2008). ”Seabird Born in Summer of Love Still Breeding in Wales”. The (London) Independent. http://www.independent.co.uk/environment/nature/seabird-born-in-summer-of-love-still-breeding-in-wales-863919.html. Läst 10 juli 2008. 
  6. ^ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:66

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]