Tredagarsslaget vid Warszawa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om slaget under Karl X Gustavs polska krig. För slaget på samma plats 1920, se Slaget vid Warszawa (1920).
Tredagarsslaget vid Warszawa
Del av Karl X Gustavs polska krig
Tredagarsslaget vid Warsawa1656.jpg

Slagets sista dag
Ägde rum 18-20 juli 1656
Plats Warszawa i Polen
Resultat svensk/brandenburgsk seger
Stridande
Sverige Sverige
Wappen Mark Brandenburg.png Brandenburg
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polen-Litauen
Befälhavare/ledare
Sverige Karl X Gustav
Wappen Mark Brandenburg.png Fredrik Vilhelm av Brandenburg
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Johan II Kasimir
Styrka
9 500 svenska soldater
8 500 man brandenburgska soldater[1]
36 000-40 000 man[1]
Förluster
ca 1 300 döda och sårade[1] ca 2 600-4 000 döda och sårade[1][2]
Uppmarschen första dagen

Tredagarsslaget vid Warszawa var det största slaget under Karl X Gustavs polska krig och utkämpades 18–20 juli 1656 mellan å ena sidan Sverige och Brandenburg och å andra sidan Polen. Efter tre dagars strider stod de två allierade som segrare och Warszawa intogs några dagar senare. Trots den allierade segern gick det allt sämre för de svenska invasionstrupperna i Polen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

På sommaren 1656 stod den svenska armén i Polen och det började se allt sämre ut på den diplomatiska fronten. Österrike hotade att skicka in trupper mot Sverige, Nederländerna och Danmark hade skickat en flotta till Danzig, ryssarna anföll svenska Livland och polackerna började åter vända sig mot svenskarna. När den polska armén började belägra Warszawa den 19 maj – staden föll i polackernas händer vid stormningen den 21 juni[3] – såg Karl X Gustav sin möjlighet att snabbt avsluta kriget. Den 17 juli förenades de svenska och brandenburgska trupperna vid Novodvor, norr om Warszawa. Den allierade ledningen trodde att den polska armén kunde bestå av så många som 200 000 man, men den utgjordes i verkligheten av omkring 36 000-40 000 man, att jämföras med den svensk-brandenburgska hären som uppgick till 18 000 man[4]. De högre siffrorna hänför sig till den stora trossen och alla civila som följde med i fält.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Den 18 juli[redigera | redigera wikitext]

Omkring klockan fyra på eftermiddagen fredagen den 18 juli började den allierade armén marschera mot Warszawa längs floden Wisła. Området liknade en smal korridor, som bara var 800 meter bred, mellan floden och den ekskog, som växte på arméns vänstra sida. Förtruppen, som bestod av 600 man, träffade på polskt rytteri, som flydde söderut efter en kort strid. Ännu en polsk styrka bestående av rytteri påträffades, men även denna flydde söderut. Svenska ryttare följde efter, men tvingades vända när de kom allt för nära de polska befästningarna. Under tiden började delar av huvudarmén komma fram mot de polska befästningarna. Befästningarna var som en lång kedja i slutet av korridoren mellan floden och skogen. Bakom kedjan stod polska trupper uppställda, vilka den allierade armén sakta närmade sig. Man ställde upp fotfolket i två linjer på 700 meters avstånd. Under tiden började det bli allt mörkare och svenskarna drog sig tillbaka. Vid tiotiden på kvällen slutade alla strider för dagen.

Vid midnatt höll den allierade ledningen krigsråd, och många av officerarna tvivlade på att slaget skulle lyckas, vissa var rent av panikslagna. Siffrorna om den polska härens numerär var som sagt mycket stora och den första dagens strider hade inte gått så bra som man hade hoppats på. Det var många som tyckte att man skulle avsluta och retirera. Karl X Gustav ville dock inte veta någonting av detta. Under natten hade också polska trupper från Warszawasidan gått över bron som förstärkning.

Den 19 juli[redigera | redigera wikitext]

Tatarattacken mot det svenska rytteriet. Observera att tatarerna använder pilbågar och lansar mot svenskarnas pistoler. Gravyr efter teckning av Erik Dahlbergh.

I gryningen nästa dag ställde Karl X Gustav och Fredrik Vilhelm av Brandenburg upp trupperna. De allierade behövde egentligen mera utrymme, men korridoren förhindrade detta. De ställde istället upp nordöst om de polska befästningarna, mellan byarna Bialoleka och Brodno. Därifrån kunde de anfalla polackerna från sidan. När dimman lättade började de allierade soldaterna sakta röra sig framåt. Vid niotiden mötte brandenburgskt infanteri litauiska förband. Samtidigt gick 3 000 beridna tatarer till anfall mot svenskarna. De slogs tillbaka av den hårda och disciplinerade eldgivningen från svenskt kavalleri under Henrik Horn. Efter att striderna hade lugnat ner sig lite vid tolvtiden beordrade Karl X Gustav trupperna, som var kvar vid floden, upp till dem. Armén ställde upp på 2 500 meters bredd. Framför dem började polskt rytteri samla sig. Första anfallet kom från cirka 900 polska husarer, som möttes av kraftig kartescheld från de allierade. Husarerna red rakt in i den allierade elden och tvingades vända. Ytterligare några anfall följde, men inget av dem var lyckosamma.

Karl X Gustav är nära att mista livet när han träffas av en polsk husars lans.

Under striderna som följde var Karl X Gustav nära att mista livet då en polsk husar vid namn Jakub Kowaliski träffade kungen i bröstet med sin lans. Kungens harnesk skyddade honom från att genomborras av spetsen och en livknekt kunde snabbt skjuta husaren. På eftermiddagen drog sig polackerna tillbaka, då anfallen gav föga resultat. När mörkret föll beslöt ledningen för den allierade armén att man skulle dra sig tillbaka. Det var denna afton betydligt lugnare bland officerarna vid det allierade lägret vid Brodno.

Den 20 juli[redigera | redigera wikitext]

När dimman åter lättat från fälten följande morgon ställde de två härarna upp igen. De allierade positionerade sig på en tre kilometer lång linje mot polackerna, som ställde upp sig på en fem kilometer lång linje. Vid Pragaskogen invid Warszawas förstad Praga hade de under natten byggt några enkla jordbefästningar.

Det första anfallet kom från de allierades sida. Man skulle gå till attack mot de nybyggda befästningarna vid Pragaskogen och medan en styrka marscherade bort mot Pragaskogen började resten av armén gå fram emot de övriga polackerna. De förstnämnda styrkorna möttes av polsk artillerield från befästningarna och besvarade elden med 12-pundiga kanoner. Artillerielden tog hårt på de polska befästningarna som till stora delar förstördes. Vid niotiden stormade de polackerna, som flydde efter en kort strid. När befästningarna var intagna gick huvudarmén till anfall mot sandkullarna där polackerna befann sig. Genom ett missförstånd gick stora delar av armén till attack. Det var egentligen enbart ett rytteriregemente och en del fotfolk som hade beordrats att anfalla, men de övriga förbanden missuppfattade det hela och gick till anfall. Under det stora trycket från de allierade vek sig polackerna efter korta strider. När de allierade kom upp på sandkullarna så såg de att den polska hären var mycket hårt drabbad av gårdagens strider. Johan II Kasimir hade redan sett slaget som förlorat och skickade de dyrbaraste kanonerna och trossen över floden. Även delar av armén beordrades att ta sig över floden.

Monument över de stupade soldaterna i kampen mot svenskarna år 1656 i Praga Południe i Warszawa.

Det utbröt stor oordning i den till hälften retirerande polska armén. Många förband flydde från slagfältet. De allierade satte då in huvudstöten mot de polska förbanden. I anfallet fick de allierade befälhavarna inte någon kontroll över styrkorna som pressades framåt mot floden. Istället för att omringa armén fortsatte de framåt och bildade flyktvägar på sidorna. När de till slut fick ordning på trupperna var det för sent för att hinna i kapp de flyende polska ryttarna. När stora dammoln revs upp vid polackernas flykt trodde Karl X Gustav att polackerna var på väg till motattack och gav order om att avbryta framryckningen. När det senare visade sig att de istället var på väg bort fortsatte förföljelsen. Delar av det polska infanteriet stod ordnat mellan sandkullarna och floden. När de allierade besköt dem med artilleri gav de upp. De allierade befälhavarna blev oense om vad de skulle göra med dem. Fredrik Vilhelm av Brandenburg ville att man skulle gå till attack mot dem, men Karl X Gustavs bror Adolf Johan ville avsluta eldgivningen mot dem. De polska infanteriförbanden fick ett andrum när svenskarna inte kunde besluta sig för vad de skulle göra och kunde fly från slagfältet.

Wisłabron utsattes för hårt tryck på grund av att alla polska trupper ville använda den för att söka skydd i Warszawa, och till slut brast bron, varpå polska infanteriförband inledde reparationerna. Brons östra fäste skyddades av en skans som svenskarna stormade. Soldaterna i skansen höggs ner eller togs tillfånga. Samtidigt som stormningen genomfördes hade polackerna hunnit laga bron och Johan II Kasimir red över. De allierade avvaktade med att gå över när de såg polska förband stridsberedda på den andra sidan bron. Innan de allierade hann anfalla tände polackerna på bron och lämnade delar av sin armé på samma sida som de allierade. De återstående försökte desperat ta sig över floden genom att simma över den eller genom att nyttja trasiga vagnar och andra flytetyg. Vid middagstid slutade striderna.

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Armén stannade på slagfältet och fick dela på den polska trossen. Omkring 2 000 polacker och 700 allierade soldater hade dödats och fler sårats. Polackerna hade lämnat Warszawa i sin flykt utan att ha tagit med sig vare sig förråd eller kanoner. Allierade trupper marscherade in i staden den 24 juli och stannade vid Warszawa ända till slutet av juli. Trots segern blev slaget början till slutet för framgångarna i Karl X Gustavs polska krig. Allt mörknade därefter för svenskarna, såväl militärt som diplomatiskt. Man fick trots det en acceptabel fred i Oliwa 1660 utan några större skillnader.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Lars Ericson Wolke, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom och Gunnar Åselius: "Svenska slagfält", Wahlström & Widstrand, sida:189
  2. ^ Claes-Göran Isacson, Karl X Gustavs Krig (2002) Lund, Historiska Media. Sida 72. ISBN 91-89442-57-1
  3. ^ Isacson, C-G: "Karl X Gustavs krig" (pocket), sidan 66. Historiska media, 2004
  4. ^ Englund, P: "Ofredsår", sidan 25. Atlantis, 1993

Se även[redigera | redigera wikitext]